Sitter denna regniga novembereftermiddag och funderar i största allmänhet och plötsligt förflyttas jag 4 år tillbaka i tiden.

Då var jag i ett stormigt, uppochner och hitochdit-förhållande som slet sönder mig men också gav mig en nyttig erfarenhet i livet. Det var en jävla höst, rentutsagt....

Så är det ofta, när man är mitt i ett skeende ser man inte "skogen för alla träd" men i backspegeln ser man klart....och då klarar man att se framåt också.

För 4 år sedan hade jag träffat en man, efter 8 års ensamhet, en man som såg mig (trodde jag), som gav mig komplimanger, som nästan jagade mig...tills jag föll till föga. Då var det inte roligt längre. 

Jag tyckte vi skulle träffas och lära känna varandra för att se vart det hela skulle ta vägen. Han ville inte ses, hade inte tid, kunde inte av den ena eller den andra anledningen. Dock skickade han  mail och sms fulla av kärleksförklaringar(!)

Jag, som var utsvulten på både det ena och det andra, kunde inte förstå och inte heller handskas med detta. Men till slut tog mitt förnuft över och jag sa ifrån. Och efter det var det som om allt släppte. Även om jag inte glömde kunde jag gå vidare och försöka dejta igen.

Under den här hösten för fyra år sedan pratade jag mycket med en god vän som är medial.  Hon frågade mig om han hade hus...ja, sa jag, då ska du flytta dit, han har två hundar också....Nej, det har han inte? sa jag ....

Men mannen jag bor med nu har hus och två hundar - rätt förutsägelse men fel karl!

Hur det nu var så löste sig allt, och efter några dejter med en jättetrevlig karl som det dock ej klickade riktigt med, träffade jag mannen i mitt nuvarande liv. Och som i alla förhållanden är det uppochner och hitochdit men här finns grunden, här finns samhörigheten, här finns viljan.....här finns kärlek.

Snott av min vän Murphy (se länk nedan)

Obs! IRONI (för de som inte förstod det)!

"Vårt kapital som är i Väst,

amorterade vare dina investeringar,

tillkomme din profit,

stige dina kurser på Wall Street, såsom ock i Europa.

Giv oss i dag vår dagliga omsättning,

förläng våra krediter så som vi ock göra dem oss skyldiga äro.

Inled oss icke i konkurs utan fräls oss ifrån fackföreningarna,

ty halva riket är ditt och makten och rikedomen i evighet.

Mammon"

Hurra!

Jag har fått Spotify....äntligen, det var min son som skickade en inbjudan och jag tog så gärna emot den - reklamvarianten....ids inte kosta på mig att vara utan, så mycket är det inte och det är ju reklam överallt ändå.

Otroligt duktig och teknisk som jag är lyckades jag installera och få igång det också och i morse tog jag ner högtaleriet från datorn uppe (hittills har jag suttit med lurar härnere..) så nu kan jag poppa på och konkurrera med sporten på tv:n.

En sensation jag inte räknat med var att baslådan som står på golvet under skrivbordet vibrerar och vibrationerna fortplantar sig upp i stolen jag sitter på. Hmm.....

Men bara på rockiga låtar med basgångar som ligger tungt i botten.....

Just nu är det Definitive 70's som rullar på....Johnny Cash "A thing called love".

November är snart över....igår och idag har det INTE regnat - hundarna har fått springa över lägdan två da´r i rad och sover nu lätt chockade och med träningsvärk. En kund sa häromdagen att november gör en inte besviken, man kan lita på den månaden. Och det är sant - om vi nu blir besvikna på att det inte blir som vi förväntat oss behöver vi inte oroa oss i november i alla fall. Det blir som man trott.

November måste känna sig missförstådd - det är ändå en månad där naturen nästan saktat in och lagt sig i dvala för att invänta kyla och snö. Allt har sin tid och om inte november fanns kanske inte naturen skulle hinna med.....bonden skulle inte hinna få in fåren, klippa dem och släppa loss baggen att göra sitt.

Nästa söndag är det advent och vi går in i väntan på julen, naturen lägger sig helt till ro och yuletiden är inne. Men mer om det senare - måste ju ha nå´t att skriva om i december också....

I natt var det stjärnklart och jag stod ute en stund med hundarna när de kvällskissade. Att bara stirra upp i en stjärnhimmel - har ni hört att stjärnorna låter? De knastrar och liksom "flistrar" (se där, ett nytt ord!) Jag hör det i alla fall!

Och på tv var det Last Night of the Proms....jag kan inte leva utan musik, jag bara vet det! Måtte jag inte helt tappa hörseln, som det är nu hör jag det jag vill och det räcker alldeles utmärkt!

I morse såg det ut så här, lägg märke till iskanten runt bortre sjöstranden.....snart ligger isen fast och kall och man kan gå hur långt som helst.

November är snart över. December är snart här, det är en månad till vintersolståndet.

A walk on the wild side....Lou Reed...bra bas på den låten!

Den 29/11 har vi dramatiserad stadsvandring igen i Sundsvalls Stenstad och temat är förstås julen eftersom det är skyltsöndag då. Nu sitter jag och letar lite på youtube på några gamla julvisor vi ska sjunga...och jag tänker som så......varför är inte julen så längre? Jag minns tillbaka till min barndoms jular, med lussetåg i skolan och traditionella julsånger. Högtid och julefrid...

De senaste åren har jag avskytt julen, och bävat inför helgen....men på juldagen har det släppt och jag tänker lättat att det är ett helt år till nästa gång. Varje gång jag ser veckotidningarna under hösten med deras tips - sy julförkläde, vacker klänning till lillan, gardiner, dukar, tallriksunderlägg....samla porslin, samla glöggmuggar, samla tomtar...vill jag bara skrika!

Men när jag hör de riktigt gamla visorna, då minns jag vad julen en gång var. Innan den rödklädde fryntlige hoho-tomten kröp ner i skorstenarna och innan Jingle Bells och Last Christmas och Drivin´home for Christmas översvämmade de svenska radiokanalerna.

Vi HAR egna traditioner här och när nu inte invandrare respekteras för sin kultur varför ska vi anamma den amerikanska kulturen så till den milda grad?

I min familj har vi alltid haft lugna jular, vi har önskat oss och fått ungefär det vi behöver och vill ha. Vi har haft ett moderat (inte högervridet utan lagom) julbord med rätter som alla äter och vill ha. Så lagom...och så typiskt svenskt...

Nu slits jag mellan barn i olika städer, gammal mamma som egentligen inte orkar, en ny man och hans barn med deras traditioner - och dåligt med pengar som vanligt.

Var är min julefrid? Var är mina traditioner? Var är jag i alltihop?

Var är mitt lilla fjällhotell, med släde och bjällror, färdigdukat julbord, vacker gammaldags gran och bara några få välmenta julklappar? Och lugnet.......

Ja, det är långt kvar men stressen är påslagen....och även om den inte är på full styrka ännu är det bara en tidsfråga.

Den här tiden på året är det segt inom handeln - folk ligger hemma och liksom tar sats inför julhandeln som som vanligt väntas slå rekord. Finanskrisen, hur var det med den? Och miljön....procucera, konsumera....det är mycket vi behöver och mycket vi måste ge bort i jul för att visa hur mycket vi älskar varandra. Men när papperet sönderslitet ligger över hela golvet och alla omsorgsfullt krullade snören dragits ut och allt ska in i pannan.....hallå?

Men, det var inte det jag skulle skriva om. Varför kommer jag hela tiden in på annat än jag tänkt?  Förresten, svara inte på det sista.

Jag skulle ju berätta om min seeeeega dag på jobbet. Inga kunder just, några titt-tanter, några strumpor....ett par dyrare bh-ar....men efter kl 13 - Nada! Nothing! Rien! Ingenting!

Dött, mörkt, regn - kändes som om jag var "the only living girl in Härnösand" - klockan på väggen segade sig fram, jag vet inte hur många gånger jag tittade på den och den stod bara på 10 i fyra.....igen och igen och igen....

Just det, den hade stannat! En halvtimme hade gått utan att jag ens reflekterat över att klockan faktiskt stod! Och jag hade verkligen tittat på den ett antal gånger. (Det här, förstår ni, mina barn, är en gammaldags rund klocka med siffror runt kanten för att markera timmar och två visare, en mindre för nämnda timmar och en lite längre för att markera minuter) Det var alltså dessa visare som stod stilla......

Så, jag hade att göra en stund med att leta batterier, hoppades t o m att jag skulle få ge mig ut och inhandla några men det fanns i kylskåpet. En gammal skröna säger att man ska ha batterier i kylskåpet för de håller längre. Har det någonsin varit sant? Nagellack ska man också ha där, speciellt när det börjar bli gammalt för det blir mer lättflytande och man får ut det sista....Se där, nu kom jag in på nå´t annat igen...

Alltnog, jag bytte batterier, ringde min kollega i Övik och skrattade en stund, hon hade det lika seeeeegt som jag.

Då var klockan halv fem....5 minuter i 6 (vi stänger 18.00, alltså) kom en tjej in och skulle prova badkläder. Är det inte typiskt? Men serviceminded som man är fick hon prova, dock handlade hon inget. Några minuter över 6 kunde jag låsa, räkna kassan, gå och handla lite på Hemköp och sedan fara hem....i mörkret och regnet. Men nu är jag ledig i morgon i alla fall...så, jag har liksom fredag igen idag!

Se även blogginlägget i oktober - "Tisdag - eller nå´t"

Inte har jag skrivit om andevärlden förut? Kanske berört den sporadiskt i samband med annat jag skrivit om.

Men andevärlden finns, den är här och nu och runtomkring oss. En del av oss ser det, andra hör den, andra förnimmer den som dofter och känslor men den finns, det gör den.

I helgen har jag haft en karl som arbetar bl a som medium boende här. Inbjuden av Hsf skulle han hålla storseans med ljuständning men också privata seanser/sittningar och det har då försiggått här hemma.

Jag var lite fundersam innan, trött som jag är kändes det lite motigt att ha folk härhemma hela helgen men har man lovat så har man. Men som tur var, var detta en väldigt trevlig, varm och ödmjuk människa och vi har haft många intressanta samtal, ja, till och med min sambo har varit med och funderat. Han är inte skeptisk men lite fundersam, väldigt öppen men ändå tvekande....

Spännande historier från andra sidan, besök av både mina och sambons släktingar och andra som gått över, berättelser från seanser, från kurser och egna upplevelser blandades i vårt varma kök.

Jag tog en privat sittning själv och fick höra en hel del om mig själv och livet som det varit, som det är och som det kan bli - ja, jag säger kan bli, för valet är ändå mitt. Förutsättningar finns men vad jag sedan gör med dem, är bara min väg och ingen annans. Ofta vet man redan, men behöver bekräftelse och att ha tillit till det.

Det svåraste som finns, tillit, särskilt till sig själv och sina förmågor - och till att allt är som det ska!