Fortsätter i kvinnolinjen på den finska sidan. Min mormor föddes 1899 som det 6:e barnet och den 3:e dottern till Målares Ann-Lis och Jonas på Skäret, i Sundom i Österbotten. Hon hörde till de som hade två födelsedatum och sa alltid att hon var född 7 augusti medan prästen bestämt hävdade att det var den 7 september. I släktboken står det 7 augusti så där fick hon en liten seger i alla fall!

Min mormor var "månmänniska" sa hon, vilket för henne betydde att hon inte kunde sova när det var fullmåne.

I unga år, när Finland låg i krig med Ryssland 1917-1918, var hon med och bildade Finlands motsvarighet till Lotta-kåren. Hon har berättat hur de stod på stationen i Vasa med stora kantiner och delade ut soppa till soldaterna som skulle med tåget till fronten. Samtidigt kom tåg in på stationen med kistor med de soldater som stupat. Hon förlorade bröder, kusiner och andra släktingar i kriget. Efter krigsslutet fick hon och hennes kamrater medalj av general Mannerheim för sina insatser i Lotta-kåren.

Efter andra världskriget när fred slöts med ryssen fick inte Finland ha ett försvar längre och Lotta-kåren drogs in.

(Och nu fastnade jag i Wikipedia när jag letade på Mannerheim - det var väldigt intressant och mycket jag inte visste! )

http//sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Mannerheim

Nåja, vidare om mormor. Hon var också ovanlig på det sätt att hon yrkesarbetade utanför hemmet, bl a på kontor med bokföring. Hon gifte sig och fick två barn, en son född 1923 och en dotter, född 1927, hon som sedermera blev min mamma. Min morfar handlade med skinn, handskar och annat, och var en av de första i Vasa som hade bil. Hela familjen flyttade senare ner till Helsingfors.

Andra världskriget bröt ut och min morfar blev inkallad liksom min morbror, då i 20-årsåldern. Jag kan bara föreställa mig krigsåren för min mormor, mitt i Helsingfors, med två familjemedlemmar ute i kriget och flera bombanfall. Helsingfors evakuerades då min mamma var 15 år och de fick köra i konvoj mitt i natten långt ut på landet.

Min morbror kom hem med sina vänner efter vinterkriget och till mormors stora förtvivlan satte de igång med att festa och leva ett vilt liv. Senare förklarade han det som så att de kände inget framtidshopp efter kriget utan levde för stunden och "dansade på gravens rand" i stort sett. Mycket riktigt bröt fortsättningskriget ut ett tag därefter och de blev alla inkallade igen.

Att gå på Vasa kyrkogård idag är som att se hela släkthistorien....två krig och massor med Nyman och Smedman och Halvar ....

Min morfar och min morbror överlevde kriget men fick båda betala ett högt pris, vilket i sin tur påverkade min mormor som vid 55 års ålder tog ut skilsmässa efter år av "psykisk misshandel", otrohet och dryckenskap. Tyvärr blev hon bitter och lyckades aldrig ta tag i sitt liv och försöka leva igen. Min morbror fick reumatisk feber och var sjuk och handikappad resten av sitt liv

Mormor var stark och hade en fantastisk humor men livet for hårt fram med henne och hon orkade inte riktigt ända fram. Vad jag minns är hennes skratt, hennes två par glasögon som alltid låg på fel ställe och som vi fick hämta åt henne och alltid lyckades hämta fel par. Hennes fingrar som var otroliga på att massera och hon är den enda jag känner som kunnat massera bort min migrän. Min dotter har samma fingrar och samma förmåga även om hon inte riktigt kommit igång med den ännu.

Jag minns också hur hon stod i vårt vardagsrum och tittade ut på fullmånen - undrar vad hon tänkte på?

För länge sen, 27/1 1862 för att vara exakt, föddes en flicka i Österbotten i Finland. Hon döptes till Anna Lisa och efternamnet var Häggkvist. Hennes pappa var berömd för sitt hantverk, redan som liten pojke målade han klockskåp, hörnskåp, kistor och annat. Med tiden gick han över till klockgjutning och blev känd som  gelbgjutare. Flickan kom att kallas "Målares Ann-Lis" och det är henne jag är döpt efter.

Ann-Lis fick hjälpa till i tidig ålder, redan vid 8 års ålder stod hon på en låda och svarvade på träsvarven. Hon gick runt i gårdarna och på marknader och sålde sin fars hantverk och hjälpte också till i jordbruket.

Hon gifte sig senare med Jonas Smedman som var skogvaktare på Långskär 2 mil från Vasa. De fick tillsammans 9 barn.

Vintern 1905 skulle Jonas Smedman in till stan för att göra juluppköp men gick ner sig på isen tillsammans med tre andra när de var på väg hem.

Kvar satt Ann-Lis med 9 barn, änka vid 42 års ålder. Men som så många andra starka kvinnor vid den här tiden tog hon över makens arbete som skogvaktare och jordbrukare. Hon rodde eller seglade in till Vasa med produkter från gården tills hon en dag flyttade in till staden och försörjde sig som fiskhandlare. Hon gravade och la in sik och strömming och blev berömd och fick pris för sina inläggningar. Ända till 75 års ålder stod hon på torget i Vasa och sålde sin fisk.

Hon dog vid 98 års ålder.

Över 100 år senare går hennes dotterdotterdotter med i en Berättarteater och gestaltar Kolar-Anna, en kvinna som vid 16 års ålder ror från Österbotten i Finland över till Sverige för att söka arbete. Hon arbetar vid kolmilorna vid ett sågverk på Alnö, träffar sin man, Kolar-Jonsson som är kolarbas och de får 7 barn tillsammans.

Vintern 1903 går Olof Johansson in till Sundsvall för att göra juluppköp men går ner sig på isen på vägen hem över Alnö-sundet.

Kvar blev Anna med 7 barn änka vid 32 års ålder.

Kolar-Anna fick ta över sin makes arbete som kolarbas och var kvar vid sågverket fram till sin pension.

Är det inte märkligt?

Jag är stolt över att vara döpt efter en sån kvinna som Målares Ann-Lis - och jag är stolt över att få gestalta Kolar-Anna.

Kommentar: Har du inte läst den där boken förut? Den där filmen har vi ju sett....

Men folk lyssnar gärna på samma musik, samma platta, samma låt om och om igen. Det är kul att se en kär gammal serie på tv om den går i repris - Hem till byn eller Polisen i Strömstad för att ta ett par antika exempel från den gamla ång-tv'ns tid.

Barn vill höra samma saga vid sängdags. Det är en trygghet i att veta att det slutar på samma sätt varje gång och trygghet behöver man vid sängdags.

Tycker man om en artist eller en låt lyssnar man gärna på låtarna flera gånger, självklart. Jag läser gärna om böcker, är det en riktigt bra bok kan jag läsa den hur många gånger som helst och varje gång känna spänningen som byggs upp, antingen mot en upplösning, en twist eller ett skämt....och jag känner också lättnaden, förvåningen och skrattet när jag kommer dit.

Samma sak med filmer - är de bra, så varför inte se om dem? Även om man vet hur det går, det är inte bara slutet som är viktigt, det är historien i sig. Vägen är målet, så att säga! Och det kan vara en upplevelse i sig, att se bra skådespelare in action eller ett vackert natursceneri som bildar bakgrund.

Allting måste inte vara nytt hela tiden. Visst måste vi människor kunna uppleva saker om och om igen?

Om inte annat, tänk på sex!

En lugn dag. Ingenting inbokat, behöver inte ge mig ut.

Ordnade papper och bokslut åt Stenstans Berättarteater. Det fattas kvitton och jag kan inte göra allt färdigt men grovjobbet är gjort. Det stämmer så när som på 23:-

Tvättar, ja, maskinen gör jobbet men jag får hänga ren, doftande tvätt och tänker på när jag får hänga tvätt ute igen. Det dröjer ett tag men vi är på rätt sida av året nu.

Hundarna får en kort promenad och springa av sig lite. Ryggen är fortfarande ond och jag tar det lite lugnt i kylan. Huvudsaken man får frisk luft och lite ljus på tallkottkörteln.

Tar det som det kommer, ska läsa in mig på en ny figur ur Sundsvalls brokiga historia. Ni får träffa henne under vandringar i sommar. Åter ett livsöde...

Jag känner hur trött jag är, när jag är stilla.

Och därute går världen vidare.....

Sitter och funderar igen....katastrofen på Haiti är det som det talas mycket om nu. En tragedi i ett land som redan är hårt drabbat av förtryck och fattigdom.

Genast ploppar det upp grupper på Facebook där vi ska skicka ljus och kärlek och healing dit. Och nu ska jag sticka ut näsan ordentligt - är det så säkert att vi ska det? Eller är det ett sätt att döva sitt samvete, jag skickar lite healing och sen äter jag en god söndagsmiddag med kött å pärer å brunsås...men jag är ju så andlig, jag har ju skickat ljus och kärlek till de stackarna...?

Kanske vi inte ska vara så snabba med att skicka...kanske det är de makthavandes och räddningsorganisationernas läxa att fixa det här,ordentligt och grundläggande så att det inte händer igen. Trimma organisationerna så att hjälpen når fram.

Citerar Paolo Coelho på Facebook: Haiti: I understand your concerns and posts. But the fact that I did not post anything here does not mean that I am doing nothing. I am sick to see all these celebrities on TV showing what are they doing. Remember Jesus: " when you give to someone in need, don't let your left hand know what your right hand is doing." (Mat 6:3)

Av princip är jag emot att skicka healing eller liknande till den som inte bett om det, likaså att spå eller titta i kort eller kaffesump. Jag har inte att göra med andras öde eller karma på det viset. Haiti har bett om hjälp, ja, det har de, men...

Om jag, med mitt sätt att vara, att med varje tanke, ord och handling bidra till hur världen ser ut, tar jag då inte ett större ansvar då? Att hela tiden, hela tiden tänka på vad jag tänker, säger och gör...

Jag gör inte det, oh nej, jag är arg och förbannad, jag snackar skit och manipulerar...men om, om jag kunde, om vi alla kunde...skulle ingen då behöva leva i fattigdom, hungersnöd och okunskap och även om naturkatastrofer inträffar ändå få hjälp som når fram, hjälp att bygga upp igen.....se på Thailand, (när alla väl fattat katastrofens omfattning) dit man skulle resa för att gynna återuppbyggnaden. Okej, då semestrar vi på Haiti nästa år då....? Eller var det för att Thailand är ett semesterparadis för svenskar?

Nu har jag snart hela näsan ordentligt i soppan och det jag säger är ingen absolut sanning, bara tankar och funderingar....skickar hellre pengar än healing i alla fall! Men skriver inte på Facebook om vad duktig jag är, det har jag bloggen till  !

Avslutar med att citera Kay Pollak: 

Tänk om det är sant att:

Varje tanke jag har om en annan människa skapar antingen glädje, harmoni och balans inom mig - det vill säga lycka -

eller någon form av störning, irritation och avstånd - det vill säga olycka.

Vår vita värld häruppe, med skandalrubriker om extremkyla och köldchocker...stackars oss, vilka umbäranden vi får utstå....

Förfäras ej, du lilla hop...är ett citat någonstans ifrån som jag inte kommer ihåg just nu. Förvånas ej, du lilla hop vill jag säga idag. Vet inte om jag ens orkar kommentera den hysteriska vargjakt som pågick en dag - där 27 vargar skulle skjutas, en tiondel av stammen av, vad var det? flera tusen jägare....ja, folk är rädda med tanke på sina barn och hundar och andra djur men den som bor i stan skickar väl heller inte ut sina barn och hundar i trafiken? Nå´nstans måste man anpassa sig till där man bor.

Igår hade man också skjutit de vargar som rymt ut hägnet på ett zoo i Skåne. Nog borde det ha funnits andra sätt??

På morgon-tv fick vi också se ett reportage om avfallshantering/förvaring vid Forsmark. Där säger man att forskningen inte är 100% men att man anser sig ha hittat en säker form av förvaring i hundratusen år framåt, dvs säker efter dagens mått mätt.

Men, hallå....kan man inte sia om framtiden? Så alla dessa spåtanter, medier och annat flum är bara bluff då? Eller - hur var det? Kan man inte sia om framtiden i Tarot-kort men däremot när det gäller kärnkraftsavfallet?

No furrrrrrther comments.....

Funderar på känslor - alla har vi ju känslor, det är klart. Dessa känslor ska vi visa - eller?

Jo, det ska vi, det måste vi! Man måste få känna som man känner. I många fall kanske man undertrycker känslor som måste upp till ytan. Istället sätter sig alla dessa känslor som värk i kroppen.

Jag tror, och vet, och framförallt känner, att känslor måste få finnas, blir man arg, besviken eller ledsen, okej, var arg, besviken och ledsen, låt allt komma ut, skrik, förbanna, gråt och slå på kuddar om det behövs - men sen är det bra! Fastna inte i känslorna, lev ut dem och låt det vara över sen.

Nu är jag Stenbock och hör således till ett ältande släkte och mina känslor har en förmåga att pocka på och vilja komma tillbaka hela tiden. Det är något jag får arbeta med, men det blir bättre och bättre och dessutom är det olika vilket sammanhang det gäller.

Om man ser det från den andra sidan då? Hur bemöter man den som är så arg? Ja, inte genom att nedvärdera ilskan, den står för något som är viktigt för den andre. Även om man inte håller med......

När mina barn var små, ja, nu också, och inte fick som de ville och blev arga sa jag, "det är okej, jag förstår att du är besviken och arg och det får du vara, men det ändrar inget, du får inte som du vill denna gång".

Likaså om jag blev arg, på dem, på deras pappa, så visade jag det, ärligt och rakt på - ja, nu är jag arg, men jag älskar er ändå och när jag slutat vara arg så är allt bra igen.

Man ska däremot inte bli arg och lämna det där.....det viktiga är att klara upp det hela och inte lämna barnen (eller andra) i en gungande osäkerhet.

Klara besked och raka puckar!

Idag är jag inte speciellt arg, jag har bara funderat på detta ett tag. Det finns ju andra känslor också, glädje, kärlek....och dessa är minst lika viktigt att visa, att säga, att göra.

Men det går inte att  undertrycka någondera, det är inte bra att göra det. Men det är så vi gör, för husfriden, för att inte såra andra, eller av rädsla för att bli avvisad.

Min dotter har åkt hem till Göteborg nu, jag är glad att hon kallar det "hemma" - hon är på en plats i livet nu där det är väldigt tufft och egentligen vill jag stoppa in henne innanför min tröja, närmast hjärtat, och ha henne där. Men jag måste ha tillit till henne, hon är vuxen och gör egna val. Där är mina känslor starka, enormt starka.

Alla har sitt, jag har mitt och livet är så, det ska vara så....idag är jag så trött, så trött, och har värk.....det är väl det som gör mig lite gråtmild och filosofisk men idag får jag känna så. Jag går in i känslan och lever ut den och sen är det bra.

Och då kanske jag orkar dammsuga!

Sverige är förunderligt i allmänhet - kommuner och Posten i synnerhet. Jag flyttade hit för två år sedan, bor 2 mil utanför Härnösand och detta är den fantastiska historia som avslöjats för mig sedan dess.

Detta har hänt:

När jag flyttade hit och adressändrade anmälde jag den adress min sambo hade, såklart - hur svårt kan det vara? Fick dock bakslag av folkbokföringen och i sammanhanget fick jag veta att kommunen ändrat adressen - och det tre gånger under de dryga 20 år han bott här.

De har ändrat byanamn och numrering hit och dit, hej å hå....

Nuläget:

Senaste tiden har post försvunnit för oss, folk har ringt och frågat efter adressen mm....men vi har inte flyttat? I synnerhet inte min sambo som bott här hela tiden.

Igår fick vi också höra av en kompis som bor 8 km bort, och som de också ändrat adressen för flera gånger, att han fått två inkasso, bl a av Telia, pga obetalda räkningar - räkningar som inte delats ut av posten pga fel adressering - men inkassot hittade fram??

Och han har definitivt inte heller flyttat.

Däremot delas direktreklam ut, adresserade erbjudanden om tidningsprenumerationer t ex....då hittar postens utsända fram!

Vad är då anledningen till detta administrativa elände? Jo, av någon anledning anser kommunen att t ex brandkår inte skulle hitta fram på den gamla adressen? Men - hur har de då hittat förut?

Eller - vi kanske ska vara glada att vi inte behövt uttryckningsfordon för då kanske de hade kört fel i alla fall?

Men hallå - en adress är en adress - det är väl om man ändrar som det kan krångla till sig...men när staten ändrar är det minsann en annan sak!

Grejen är alltså att de håller inne posten för att VI inte har adressändrat - men vi har ju inte flyttat?

Och detta får folk bra, väldigt bra, betalt för att sitta och räkna ut! Man tar sig för pannan.....