Man lär sig nåt nytt hela tiden. Dagens läxa är hur olika människor kan se på samma sak.

Den jag ser som en människa som är villig att ställa upp och arbeta ideellt och engagerat för en förening, ser andra som en människa som bara är ute efter makt. När jag febrilt försöker lösa en situation som jag i viss mån är ansvarig för, får jag höra att jag handlat som en "envåldshärskare". I det fallet är jag också "köpt" av den personen som är "ute efter makten".....påstås det.

Människor gräver i andra människors förflutna för att få fram bevis på "oegentligheter" som inte är relevanta idag. Varför gör man så?

Men oh, nej, det är inte alls skitprat de håller på med.....nejdå!

Jag försöker lyssna, men inte ta åt mig. Min åsikt är lika mycket värd som deras, min värdegrund har samma stabilitet som deras. Eller mer, i detta fallet! För min värdegrund bygger på att alla är lika värda och oavsett vad, är man värd massor med "andrachanser".

Vad är det som händer? Det har hänt mig förut, det vet ni som följer min blogg men den här gången tror jag att jag klarade testet, i alla fall bättre än förra gången.

Men nu är jag färdig med denna förening, jag måste ju sitta kvar året ut på min "demokratiskt" genomröstade post, men kommer att försvinna som en avlöning så fort jag bara kan.

Mitt liv är så här, förändringar hela tiden och snabba sådana. Jag går in i något och engagerar mig och så, pang, sitter någon däruppe och bockar av i en lista: Check, nu har hon gjort det....Nästa! Ibland lämnar jag själv, av egen vilja, ibland blir det som det blivit nu. I några fall har det varit ännu mer dramatiskt!

Mitt liv är alltid mer eller mindre i gungning men för varje erfarenhet, som den här, blir min grund och mina rötter starkare. Trädets krona vajar i vinden men jag står banne mig stadigt, i mig själv, i mina vänner och min familj. Framförallt står jag fortfarande för det jag tror på!

Igår eftermiddag var det skönt att få åka ner till Sundsvall och ett möte i en annan förening, med seriösa, kreativa människor, ingen maktkamp, inget skvaller utan ärlighet och humor och uppskattning!

Då mår jag bättre och kan se tiden an med mer tillförsikt. Nu ska min energi gå i första hand till mig själv och det jag mår bra av, och därmed också till min familj som får en gladare Annelise att leva med.

I helgen är det berättarfest i Härnösand....

http://st.nu/kultur/1.1838864-berattarfest-i-dagarna-tre

Och idag snöar det igen! Bilden är från ifjol men det ser likadant ut i år!

Varje dag lär man sig något. Idag har jag lärt mig något....jag har lärt mig att lita på mig själv.

En regel för spåtanter är att inte komma med dåliga nyheter. Istället för att skapa oro, kan man visa på utvägar. Men om man är osäker på sig själv är det lätt att ta den enkla vägen och välja att inte oroa alls.

Nu har jag lärt mig att jag ska varna. Det jag ser, det ser jag och jag ska inte komma med dåliga nyheter, jag ska varna så att de dåliga nyheterna kan undvikas.

Nu gick det bra ändå, jag varnade men inte tillräckligt tydligt. Dock blev det inga personskador. Men läxan jag fått är att jag ska lita på det jag ser ska hända och inte linda in det, eller misstro mig själv.

I övrigt en slö söndag, en genomförkyld sambo som inte är till någon glädje för någon just nu (men han är det annars!) -19,6 grader ute och snöstorm....

Dagen har ägnats åt slötittande på "The Commitments" (i övrigt en bra film, med en massa bra musik, har bara sett den ett antal gånger), slösittande framför datorn och persedelvård, tvätt, strykning, undanhängning mm....

Jo, och jag har bakat en kaka, med vinbär och hallon och doften minner om sommardagar....det känns så långt dit, med snöstorm och 19 minusgrader och vänner som kört in i en plogbil för att de envisades med att köra Göteborg-Övik i ett sträck i klass-2-väder.

Och trots spåtantens varning, för hon var inte tillräckligt tydlig!

Vad mycket man hinner tänka när man reser, tänker man på när man kommit hem. Bara en så´n sak som att flyga. Detta stora, tunga plan som bara drar iväg rätt upp i molnen och man sitter och tittar på medpassagerarna och tänker att det kanske är dessa människor jag ska tillbringa mina sista minuter i livet med. Den tanken var inte så stärkande så jag slutade tänka den.

När man flyger mellan Sundsvall och Stockholm hinner man inte mer än upp förrän man ska ner. På nervägen var vi en timme försenade pga väder och avisning och blev bjudna på kaffe. De stackarna i kabinpersonalen hann bara springa med kaffevagnen, så var det dags att springa och plocka bort och - fasten seatbelts.

Gissa vem som inte flyger så ofta? Inrikes har jag väl inte flugit sen jag var i Kiruna på skidinstruktörsutbildning och när var det? 1994-1995? Typ?

Men det har varit modevecka i Stora Hufvudkommunen och eftersom min chef har den inställningen att all personal ska vara delaktig så får vi turas om att åka med på mässor och annat. Och nu var det min tur, jag, på modemässa, jag som är tidlös i min klädstil och modern ungefär vart tionde år.

Men nå´t har jag lärt mig på de 1,5 år jag jobbat på FinInunder, om BH-ar, uppbyggnad, modeller och hur de ska sitta på alla de olika storleker och former som vi kvinnor kan uppvisa. Framförallt hur viktigt det är, för hållning, balans och självkänslan att vara kvinna och vara stolt över de tuttar man har. Det finns så mycket man kan göra utan att ta till kniven! Plastikkirurger, släng er i väggen!

På en stor branschmässa som den här, är det köparens marknad. Säljarna slår gärna knut både på sig själva och alla andra för att vi ska köpa in deras varor. Chefen hade bokat in oss på olika märken, dels på mässan, dels fick vi komma till några företag på kvällstid, och vi fick privata visningar med modeller, vi fick prylar, pennor, mappar, kataloger och bjöds på kaffe, vatten, vin, öl, snacks, godis, ost, oliver, kex....Märkte att tapenade är lite trendigt...gott är det också!

Vi har vissa basmärken vi håller oss till men det kommer hela tiden nyheter, innovationer och färger och modeller i allt! Det är så mycket snyggt! Mycket allvar också eftersom vi också säljer mycket till bröstopererade kvinnor och då pratar jag inte i första hand om skönhetsoperationerna.

Så, det blev sena kvällar, tidiga morgnar, mycket vin och mycket intryck! Flygresa, hotell och god mat.....kort sagt, intensivt men fantastiskt roligt!

Innan nå´n säger nå´t vill jag meddela att jag medvetet valt en otydlig bild, vill varken lämna ut märket eller säljaren.....

I Gamla Testamentet i Bibeln talas om syndabocken, en bock som fick ta på sig människans alla synder. Man knöt röda band i hornen eller så fick varje människa som ville ha syndernas förlåtelse svärta ner sin hand och sedan lägga den på en vit get. Getabocken drevs sedan ut i skogen eller offrades.Då blev synderna förlåtna....behändigt, eller hur?

Visst hör vi ofta talas om syndabockar, någon som antingen tar på sig skulden, eller som utsätts för anklagelser att ha orsakat allt elände. Judarna i Tyskland var syndabockar, häxorna som brändes på bål...det finns många exempel där man gärna vill skylla på andra istället för att ta eget ansvar.

För många år sedan, i samband med min första vägg, var det omorganisation på min arbetsplats. Fritidspedagogerna var säkra, förskollärarna mindre säkra i den nya organisationen. Eftersom jag är fritidspedagog var jag rätt lugn, till en början vill säga. Jag var redan då drabbad av migrän och då har man ganska mycket korttidsfrånvaro, man är borta en dag och dyker upp nästa dag och ser hur pigg ut som helst, vilket naturligtvis sticker i ögonen på folk. "Ont i huvudet, det har jag också men jag tar Alvedon och går ändå, jag."

Ajaj, alla dessa människor som ska uttala sig om det de inte har en aning om....

Dessutom hade jag småbarn som nyss börjat på dagis med allt vad det medför. Klart det störde mina arbetskamrater att jag kunde vara borta så pass mycket och ändå ha jobbet säkrat.

Först märkte jag inget, ofta är det syndabocken själv som upptäcker sist av alla att något är verkligt fel.....ungefär när man är på väg att offras. Då är det så dags. Jag blev utskälld, i telefon, på jobbet, i skogen med alla barn runtomkring. Jag var värdelös, fritidspedagoger var värdelösa....

Jag kom till företagshälsovården och det första jag fick veta och det som präntades in i mig var "Det är inte ditt fel, det är inte ditt fel, det är inte ditt fel". Senare lärde jag mig mer om grupprocesser och att det var hotet om omorganisation och ev omplaceringar som satte hela arbetsgruppen i gungning och de gav sig på mig. Läs gärna "De elva sammansvurna" av Marianne Fredriksson m fl - där är hela processen beskriven.

Det här är en erfarenhet, likaväl som någon annan men det var otroligt tufft när det pågick. En erfarenhet som är bra att ha tycker jag nu, 17 år efteråt. Jag blev sjukskriven i 2 år och fick en bra rehabilitering under den tiden och kunde faktiskt jobba heltid igen som fritidspedagog, dock på en annan skola. Tyvärr höll de varandra om ryggen på det gamla stället och chefen använde "locket-på"-taktiken. Däremot har jag efteråt hört att en av de ettrigaste blev omplacerad pga samarbetssvårigheter och ett hetsigt humör. Tror jag det....inte förvånande.

Nu, idag, hade jag lämnat detta bakom mig, trodde jag....tills jag ser en annan människa på väg in i samma situation. Jag själv har en roll i den här gruppen som nu är i gungning och som är på väg att "mobba ut" en annan människa, har förutfattade meningar och dömer på förhand. Jag har fått signaler med personangrepp, påhopp och idiotiska påståenden om denna människa. Jag har satt ner båda fötterna, dragit gränsen och vägrar ställa upp på detta.

Igår kväll, i samtal med en god vän, trillade slanten ner. Det är mina gamla arbetskamrater igen, allt kommer tillbaka i form av en ny utmaning, men nu har jag en annan roll och nu har jag insikten och kraften och möjligheten att påverka detta åt rätt håll. Och det ska jag göra, ingen ska bli syndabock pga mig, jag tar mitt ansvar och jag önskar, önskar att de andra besinnar sig och gör likadant!

Undrar om det är en kvinnlig grej - att hela tiden glömma sig själv.

För 17 år sedan gick jag in i min första vägg. För 7 år sedan den andra väggen. Just nu har jag en "nära-väggen-upplevelse".

Första gången hade jag tur, var förhållandevis ung och fick bra hjälp av dåvarande arbetsgivaren, Örnsköldsviks Kommun och Företagshälsovården där. Kom tillbaka efter 2 år med sjukskrivning och rehabilitering och klarade av att arbeta heltid inom mitt yrke, fritidspedagog.

Skilsmässa, flytt och byte av arbete orsakade den andra väggen och nu gick jag inte bara in i utan rätt igenom den med buller och brak. Denna gång fick jag ingen som helst hjälp eller stöd av arbetsgivaren, Sundsvalls Kommun, fick mest höra att jag var besvärlig och "du har väl inte mer än andra, varför blir du så här?".

Det var faktiskt Försäkringskassan som hjälpte mig den gången, med Österåsen, Örnrehab (se där, Örnsköldsvik igen) och arbetsprövning tills jag fick läkarorder och själv insåg att jag inte skulle arbeta mer i barngrupp, absolut inte mer än 50% och inte inom skola/barnomsorg. Dock var det inom barnomsorgen jag skulle omplaceras och jag fick en halvtid på en småbarnsavdelning. Där fungerade det bra, jobbade 5 timmar 4 dagar i veckan, fick en återhämtningsdag på onsdagen och jag kunde vila med småttingarna mitt under arbetsdagen.

Då kom nästa besked, Försäkringskassan ansåg att om jag arbetade inom barnomsorgen trots att jag avråtts skulle jag inte få sjukpenning om jag blev sjuk igen. Så, kommunen tvingades krypa till korset och vi kom fram till en överenskommelse där jag fick jobba på Norra Berget under min uppsägningstid och samtidigt arbetspröva mig upp till 75%.

Sökte mig till handeln, fick lönebidrag och arbetade först på Amuletten i Sundsvall och senare och fortfarande på Fin Inunder i Härnösand, halvtid på båda ställena. Passar mig alldeles utmärkt. Ett inkomstbortfall på 3000 i månaden men, ja,...hmm, inga kommentarer till det, jag lever ju än och är definitivt inte mager så....

Så,  varför, varför, varför åker jag ner till Sundsvall en dag i veckan (som jag gjort hela hösten) och samlar ihop massor att göra den dagen, hjälpa min gamla mamma (nog så lovvärt, men ansträngande) göra en massa ärenden och storhandla i Birsta. När jag borde ligga på soffan på min lediga dag....

Varför, varför, varför tar jag på mig föreningsjobb? Jo, för att det är intressant och roligt, ja, men det tar lik förbaskat energi. Nu har jag hoppat av ett ordförandeskap, mitt i "mandat-perioden", någonstans måste jag sätta ner foten och de klarar sig utan mig.

Är med i en annan förening men där tänker jag inte kasta in handduken, där är jag mer deltagare än arrangör och det är roligare och mer givande och tar inte lika mycket energi.

Inte konstigt att jag haft ont i huvudet hela hösten, inte konstigt att jag haft ont i ryggen, inte konstigt att jag till sist får urinvägsinfektion och penicillin.

Och nu när jag sitter här hemma och inte kan annat - då kommer tröttheten, den trötthet som jag egentligen känt hela hösten men inte lyssnat till.

Att man aldrig lär sig!

Fyra i svärd, A. E. Waite / P. Colman Smiths Tarotlek.

Tomt...

Tomt papper, tomt huvud

Har läst lite bloggar men här fattas inspirationen idag. Det finns mycket att skriva om men en del är för privat, en del handlar om andra.

Måste träna på att säga nej.....läste en gång för länge sen Cecilia Hagen, som då var krönikör i Expressen, om en övning som går ut på att man ska ställa sig framför en spegel, se sig själv rakt i ögonen och säga högt och tydligt - nej, neeej, NEJ!

En god vän påpekade att man ska lära sig säga nej för att sedan kunna säga ja.

Jag brukar själv uppskatta de som säger nej, för då kan jag lita på dem när de säger ja.

Varför kan jag inte det själv då?

Säger jag ja, när jag faktiskt borde säga nej, får jag stå för det, bita i det sura äpplet och kan inte skylla på någon annan än mig själv.

Hädanefter ska jag bara säga nej, nej, nej, nej, nej......

och till sist, JA, gärna!

Var ute en sväng idag, i det vackra vårvintervädret, och tog några bilder. Hundarna fick följa med på en liten extrasväng, det ska ni veta att det varit dåligt med promenader ett tag nu. Snöstorm, kyla och har det varit hyfsat väder har man jobbat förstås.

Funderar lite på hundar, jag har nog alltid varit hundmänniska och i mina yngre, mer kategoriska dagar, var mitt motto "aldrig katt!" Men som vanligt ska man aldrig säga aldrig - har haft en katt som numera bor hos husse, barnens pappa, och här på farmen har vi en också en katt, lustigt nog är de ungefär lika gamla.

Men det var hundar det skulle handla om. När jag var ungefär 10 år hade vi en hund, en airdale-terrier som hette Ricky men något gick fel där och vi fick avliva den efter något år.

Min pappa hade ett jobb där han ibland fick ta emot utländska gäster så när mina föräldrar en dag tvingade med syrran och mig till flygplatsen för att hämta en engelsman som skulle bo hos oss var det inte så märkvärdigt. Dock var min fasa att behöva lämna mitt rum, vilket var det vanliga när det kom gäster. Då fick jag sova i "barnkammaren" som vi kallade lillsyrrans rum, vilken skam och nesa...

Hur det nu var stegade min far iväg till bagageutlämningen direkt och när bandet snurrat en stund kom en transportbur med en hund i. Min far lyfte ner buren och öppnade luckan. Chockad stirrade jag vantroget - så kan man väl inte göra?

- Är det engelsmannens hund, sa jag - eller syrran - tänk, det kommer jag inte ihåg, vem som sa det?

- Nej, det är våran, fick vi veta....

Åh, så söt, en welsh terrier (likadan som airdale men mindre) som sedan följde oss i 5-6 år i alla fall innan det var dags för den stora sömnen där också. Min syster som är yngre fick ta ut honom efter skolan medan kvällsturen föll på min lott vilket var alldeles tacknämligt eftersom jag annars var tvungen att gå hem kl 21, men kunde hämta hunden och gå tillbaka till mina kompisar och vara ute en halvtimme till. Haha...!

Se´n blev det ingen mer hund i vår familj, två heltidsarbetande föräldrar och två tonårsbarn med många andra intressen gjorde att det inte varit så kul för en hund hos oss. Min dåvarande pojkvän hade dock en hund, en tax som hette Filip, eller om det nu stavades Philip, vilket inte skulle förvåna mig. Som alla hundar en personlighet!

Tiden gick och när jag träffat mannen som skulle bli pappa till mina barn och vi etablerat oss någotsånär tog vi en hundskolehund på foder. En svart labradortik som hette Beatrice, Bea blev det.  Om henne skulle jag kunna skriva en bok, min dotter har skrivit om henne på sin blogg också. Att labbar kan äta konstant är sant och att tikar är värst är också sant. Vi höll henne i bra trim dock och hon levde tills hon var nästan 13 år.

Mina barn har vuxit upp med henne och de har klättrat över henne och sovit på henne, min son "lagade" henne när han var som värst igång med verktyg, man kunde ta ifrån henne ben, maten....och hon var lugn hela tiden. Vi bodde vid en vändplan, där i Örnsköldsvik, och oftast gick hon lös hemma. Alla familjer runt vändplanen var hennes flock och på somrarna sprang hon runt när de en efter en kom från jobbet och hälsade på alla. De klappade snällt om henne och så var hon nöjd. Försvann hon någon gång var det bara att kolla om det var grillning på gång nånstans eller någon annan form av måltid utomhus hos en granne. Mycket riktigt - där var hon!

Min systerson som var den förstfödde i den generationen älskade henne. Han gick runt med en plastpåse i ett snöre och det var hans hund det. Vi frågade vad hunden hette och han svarade "Bea Larsson".

Här tar min dotter sig en liten tupplur:

Bea glömmer vi aldrig!

Ett kortare tag hade vi också en golden retreiver på foder men det var tyvärr ingen snäll hund, trots att han var vacker och skulle användas till avel. Men de snyggaste alfahannarna är tyvärr inte alltid de bästa!

Efter Bea blev det katt, enklare med passning när nu barnen gick längre och längre dagar i skolan. I mitt innersta visste jag också att skilsmässan var på gång. Men den katten är också speciell, den flyttade mellan mig och husse, den flyttade med till Sundsvall och bodde på flera ställen där, var med till sommarstugan, flyttade till husse i Ljungaverk där han bor nu. Visst har han kommit hem sönderriven och mörbultad, visst har han varit borta några dygn men det där med nio liv stämmer bra det! Han kommer ner på alla fyra vad som än händer och han har det bra hos husse!

Och nu? Nu har jag två hundar och en katt. Jag flyttade för drygt två år sedan till min kära fårbonde. Här finns Dream som är 10 år och snart pensionär och Ginny som är 7 och får hänga med på fårflyttningarna ett tag till. Border collies, intelligenta (nåja) och fantastiskt vältränade hundar (nåja).

Allvarligt talat, det är otroligt att se dem i arbete - även om bonden ryter och skriker när de inte lyder utan gör som de tycker, till sist hamnar fåren där de ska.

En dag som den här med dagsmeja och strålande sol från en klarblå himmel kan man faktiskt vara hoppfull inför en vår och sommar...

Eller hur, hundarna?

Idag är det 6 veckor sen vintersolståndet.

I gammal keltisk och pagan tradition firas Imbolc, till gudinnan Brigids ära. Man firar att det faktiskt, hur otroligt det än kan verka, börjar röra på sig långt nere i jorden och nytt liv börjar spira. Det är vanligt att man gör figurer av halm, t ex St Brigid´s Cross, och hänger upp som symbol för bl a välstånd.

Den kristna kyrkan firar Kyndelsmäss, minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Det är en av de äldsta kristna festdagarna.

I USA väntar man på att murmeldjuret ska titta fram ur sin håla idag på Groundhog Day. Vänder han blir det vinter i 6 veckor till, annars kommer våren nu. Här hos oss är det inga tvivel om den saken, vi behöver inget murmeldjur för det. Vi tittar ut genom dörren och vill vända och gå in och lägga oss igen men vi gör det inte...oftast i alla fall!

Om 6 veckor är det vårdagjämning!

I Finland kallar man februari för "pärl-månad" eftersom istapparna på träden glittrar som pärlor när de tinat på dagen och fryser till på kvällen. Idag är det kallt men dagsmejan är snart här, då solens strålar tinar snö och is under dagen.

I den fornnordiska seden firades Disablot, 2:a fullmånen efter jul, (och det var i helgen det) inför det kommande åkerbruksåret.

Jag har en liten röd lapp med en dikt på, liggande sen många år, den har jag någon gång klippt ur en tidning och det står inget namn under. Jag har försökt googla på den men inte hittat något spår till vem som kan ha skrivit den. Om någon vet vill jag gärna att ni talar om det för mig.....

Den säger allt om februari, denna kalla, tysta månad då allting händer under ytan.

Februari

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morronkaffet

att talgmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det