Nu?                Nä!

Det sägs att man har fått två öron och en mun för att man ska lyssna dubbelt så mycket som man pratar - minst!

För att verkligen lyssna på andra verkar vara svårt. Ser i Sundsvalls Tidning idag om en liten pojke med en svår hormonstörning, vilken hans mamma anat sedan han föddes men ingen har lyssnat på henne. Tyvärr är det bara ett fall av alltför många där föräldrar instinktivt vetat men sjukvården inte lyssnat.

Det som hänt i Bjästa  är också ett fall där man inte lyssnat. Jag känner själv till andra fall där t o m den egna mamman inte lyssnat.......

Och lyssna är inte bara att spärra upp hörselgångarna och se intresserad ut - det är att verkligen höra vad människan säger, se kroppsspråk, mimik och allt det som inte är själva orden. Kom inte och säg att du inte förstår det för det gör vi alla, det finns i vårt eget kroppspråk, mimik mm och om vi släpper alla förutfattade meningar och bara lyssnar kan vi ta in mycket mer än vi tror.

Tänkte på det häromdagen när jag slötittade på nån amerikansk serie (minns inte ens vilken av dem det var) och det slog mig att folk verkade förstå det outsagda, och när de svarade på det outsagda var det rätt svar! Förklaringen är förstås att det stod i manus - ingen kommunikation är så effektiv som när man vet svaret i förväg och vet att folk verkligen säger det man tror de ska säga.

Dream (t v) är gammal och hör inte längre - eller så har hon selektivt hörande, dvs hon hör det hon vill. Kanske för att hennes öron ligger ner, medan Ginnys står upp och likt en parabolantenn tar in allt från omgivningen. Särskilt bilar långt bort - hon hör nog när husse startar bilen i Sundsvall för att åka hem på eftermiddagen.

Å andra sidan då.....är vi tydliga i det vi säger? Begär vi att andra ska förstå det outsagda, "men det borde du ha fattat".....Mycket hänger på den sidan av saken också.

Sökte lite på Wikipedia på lyssna och höra - men fick bara en vetenskaplig förevisning om hörselorganen och hur de är uppbyggda - ganska träffande. Vi reducerar det hela till teknik.

Och visst är en god hörsel en bra förutsättning för att kunna lyssna. Men det är så enormt mycket mer än så. Enormt!

Jag har alltid försökt lyssna på mina barn, och varit väldigt medveten om hur viktigt det är, även små barn har åsikter och tankar som förtjänar att tas på allvar. Ändå missade jag min dotters svåraste tid......

Måste bara....fast jag skulle vila....skriva om det dummaste handeln har kommit med de senaste åren....kundkorgarna som man släpar efter sig på golvet i ett långt handtag. Helt jävla vansinnigt, fucked up crazy!

Hur i hela friden ser det ut i skallen på den som kom på det?

Den är tung och otymplig, lägger man varor i tippar den i början innan man uppnått jämvikt vilket man gör först vid mejeriavdelningen när man kan fördela mjölken någorlunda jämnt!

Man drar den som en motsträvig hundvalp genom affären, och den passar utmärkt för pensionärer som gärna blockerar vägen för andra konsumenter. Bara att ställa den tvärs gången med utfällt handtag....spärrar effektivt vilken gång som helst.

Kommen till kassan ska man antingen lyfta upp detta åbäke till den lilla hylla vid kassabandet som inte är anpassat till denna nya variant av kundkorg. Alternativet är att böja sig och kröka sig X antal gånger för att lasta ur korgen. Vilket alternativ man än väljer är det en ryggknäckande övning utan dess like. Likaså att lägga i varor i den....böja och sträcka, sträcka upp, ta ner och böja igen...

Till sist ska man passa in eländet i högen med andra korgar vid kassan, där handtagen pekar åt diverse håll och inget passar riktigt bra...antingen kör man den rätt in i alla tuggummin och halstabletter som hänger där eller så hamnar den i läge "rätt ut i kön" - typ.

Nej, för fasen, återinför de hederliga kundkorgarna som man kunde bära omkring. Vagnen är ett alternativ om man har rätt "plopp" eller en femkrona eller tiokrona med sig....men det känns halvt onödigt när man inte handlar så överdrivet mycket.

Från säkert håll har jag hört om en kvinna som välte en hel stapel med dessa djävulens verk över sig när hon försökte ta ner den översta, med vissa personskador som följd...tyvärr vet jag inte hur det gick. Kanske hon ännu framlever sina dagar med mardrömmar och värk om nätterna.

Nej, ta bort dessa missfoster eller ge oss åtteminstonde ett vettigt alternativ! Vad var det för fel på de gamla? Detta är innovationens stora felkalkylering!

Viloläge och återhämtande

Vi ses snart igen!

Att finna sitt inre lejon; den fördolda kraften, och att bli vän med sin inre natur. Att tämja och bejaka sin inre kraft, och modet att våga följa sin vilja.

Plötsligt känns det som om livet är på väg ifrån mig.

Banala tankar på allt jag inte gjort, alla platser jag inte sett och alla resor jag missat avgången på.

Mitt-i-kris igen....en fas i mitt liv är över och en annan har ännu inte börjat. Det ger ett tomrum, ett vakuum, en void som inte är fylld ännu men liksom avvaktar, tar ett djupt andetag innan det är dags....

...för språnget ut i det okända, för steget över klippkanten, för...

Och jag vet inte vad det blir, vet inte vart jag ska, vet inte mycket men några saker är jag klar över, några människor kommer jag inte att lämna...

Livet, del III....IV...? tar sin början under våren 2010....

Citerar Ulf Lundell: "Allt är ännu ett  mysterium, men det är spännande som fan"

För första gången i mitt liv har jag blivit tvungen att spärra en avsändare på min vanliga mail - jag har spärrat på msn förut men det var i tidernas begynnelse när man anrop från kreti och pleti.

Nej, det som nu hänt hör ihop med såpaföljetongen i föreningen jag berättat om förut. En person i styrelsen förföljer och trakasserar mig numera med mail på mail om samma sak....trots att jag svarat och förklarat, samma sak, flera gånger.

Trodde saken var utredd, ursäkter har utväxlats och vi hade gått vidare....men nu har jag hamnat i syndabockssitsen och allt jag säger och gör är fel - därav mailbombandet. Ingen annan säger nåt....bara hon!

Därför har jag spärrat henne.....detta är en soppa utan motstycke och jag har sällan mött en människa som jag verkligen behövt tvivla på den mentala hälsan hos. Visst säger man på skämt ibland - "Hon/han är inte klok", men här ligger sanningen alltför nära och det skrämmer mig, skrämmer mig verkligen!

Det är tufft, väldigt tufft - men jag har mycket stöd, dels av personer i föreningen, men även av mina vänner och andra som står utanför.

Vi får se hur det går, endast tiden kan utvisa det....och jag måste orka stå fast vid den jag är och det jag tror på.

Såsom synsk och i viss mån medial kan jag också se ett större skeende i mycket av det som händer, där vi kommer att uppnå en förståelse när allt är över. Helt klart är detta en process som leder fram till något.

Till min moders heder ska sägas att hon ringde faktiskt på eftermiddagen och bad om ursäkt, hon hade förstått att hon gått för långt, vilket är bra, men det är inte första gången.

Jag har en inflammation i svanskotan och min sjukgymnast hittar ingen läkare som vill ge en kortisoninjektion just där. Det är nämligen det som återstår enligt den traditionella sjukvården. Det är tydligen ett rätt ovanligt tillstånd och varken Voltaren eller "manipulation" har hjälpt.

Mitt hopp står nu till min gode vän och TCM-läkare som jag ska träffa på onsdag. Annars vet jag inte vad jag gör snart.....Alternativa behandlingar såsom osteopati, kranio-sakral mm finns ju - men kostar skjortan som jag inte har....

Nu är det inte roligt.....

Idag har jag ingen bra dag, smärtledes....städade på jobbet igår och får sota för det idag.

Min svanskota är alldeles...ur led? förstörd? knäckt? Nej, det vet jag ju inte utan röntgen eller nå´t liknande, men inte fasen är den bra....värken sprider sig ut i hela ländryggen och rumpan.

Men jag kom att tänka på sympati och empati....pratade med en mig närstående, äldre kvinnlig släkting nyss, och hon frågar hur jag mår, jag svarar och får alltid ett svar som tyder på "alla har ont, alla är trötta, alla har sitt - tro inte att du är den enda!"

En mig lika närstående manlig sambo, har en förmåga att säga "Äsch" om man säger något....

Okej, smärta är självupplevd, ingen vet hur det känns för någon annan. Men vad skulle kunna hända om man sa: "Vad jobbigt för dig, vad tråkigt" eller liknande, skulle man själv förringas på något vis? Lyssna en kort stund!

Jag får inte mindre ont bara för att någon annan har mer ont! Jag kan fortfarande känna för andra....Jag behöver inte höra "stackars dig", behöver inte ynkas eller ömkas, bara en kort stund bli tagen på allvar!

Herrrejösses, hur svårt kan det vara?

När barnen var små och kom springande och grät för att de gjort illa sig, blåste man eller la på ett plåster hur lite det än behövdes, för det var precis det som behövdes - en bekräftelse på att "ja, du har gjort dig illa, ja, du har ont...."

Mer behövs inte! Blås, mamma, blås!

Healing heter det här kortet, från Osho Zen Tarot