..tänker jag skita i allt strul med Försäkringskassa och andra myndigheter. Nu åker vi till Årrenjarka i 6 dagar. Shamankurs, del 2 - Helande, för mig och fiske för gubben....Och våra vänner Lie och Bertil är med också....som förra året.

Mygg, midnattssol....härliga dagar!

Det är konstigt hur en myndighet kan förändras och motarbeta sig själv genom det uppdrag sittande regering ger.

Jag har gått in i väggen två gånger och faktiskt fått bra hjälp av Försäkringskassan att komma tillbaka. Jag fick åka till Österåsen, jag fick arbetsträna och kom tillbaka på halvtid. Försäkringsläkaren ansåg då att jag inte skulle jobba mer än halvtid och inte i barngrupp eller i mitt yrke som fritidspedagog. Diagnos: Fibromyalgi och migrän. Resultat: Uppsagd från kommunen.

Har gått på halvtids tidsbegränsad sjukersättning tills nu och söker permanent. Har ett jobb som butikssäljare i en underklädesbutik, på halvtid. Så långt var allt väl....

Den kalla vintern har gått hårt åt mig och min kropp. Inflammation i svanskotan har tillkommit och jag har svårt att sitta, stå och gå.

Till sist höll det inte längre och min chef som faktiskt såg hur jag mådde rådde mig att vara hemma några veckor i våras, för återhämtning och jag var på väg tillbaka - efter alla dessa år har jag lärt mig en del om vad jag själv kan göra för att må bättre. Då kommer beskedet från Försäkringskassan att de inte beviljar mig sjukpenning. Och det värsta är väl inte det - utan deras totalt respektlösa formuleringar som grundas på misstro och hot och krav.

"Vi betvivlar inte dina besvär men anser att du har arbetsförmåga" - då har jag förklarat hur mitt jobb ser ut. Så här skrev jag i mitt yttrande:

Min grundstatus sedan drygt 3 år tillbaka, är att jag i stort sett vaknar varje natt med migrän eller migränliknande huvud/nackvärk och därför inte sover mer än 3-4 timmar sammanhängande. (Migrändiagnosen i sig har jag haft sedan jag var 18 år gammal).

Fibrovärken i kroppen tillkommer och jag dras pga ovanstående med en abnorm trötthet som gör att jag tappar koncentrationsförmåga och fokus när det gäller arbetsuppgifter som kräver kognitiv förmåga (t ex inventeringar, beställningar och kassaarbete). 
 
Nu har mina problem accelererat och det har under senaste året tillkommit en inflammation i svanskotan som gör att jag dessutom inte kan stå och gå länge, ej heller sitta. Värken sprider sig ut i hela ländryggen. Detta samt nackvärken påverkar min arbetsinsats vad gäller uppackning och att hänga upp varor, samt även i provrummen där man ofta får vrida och vända sig runt kunden.
 
Arbetet är stundtals intensivt och helt oförutsägbart vad det gäller kundernas antal och behov av service. Under våren har värken tilltagit drastiskt och problemen i svanskotan har gjort det fruktansvärt jobbigt att kunna fungera överhuvudtaget.

Hallå, Försäkringskassan! Vad är det ni har svårt att förstå? Eller tycker ni att jag under dessa 5 veckor det gäller ska söka ett annat jobb, t ex i södra Sverige, ett där jag kan ligga? På halvtid?

Hur tänker ni, tänker ni överhuvudtaget? Det är samma besvär som ni en gång godkänt på halvtid, som har förvärrats till att omfatta heltid under en förhoppningsvis kortare period!

Nu gick jag tillbaka till min halvtid och tack vare min chef och min medarbetare fick jag ändra schemat till minsta möjliga belastning de tre veckor jag hade kvar till semestern. Nu har jag semester och har fruktansvärt ont och kan i alla fall inte använda semestern till rekreation eller nåt roligt.

I och med att jag gick tillbaka erkände jag en viss arbetsförmåga, men det var under en begränsad tid och under vissa förhållanden. Det fanns två anledningar till att jag gick tillbaka; dels den ekonomiska förlusten som är väldigt kännbar samt hotet från Försäkringskassan att dra ner min sjukpenninggrundande inkomst till 0:-.

Jag vet att om jag inte håller i höst och kan jobba på det sätt som verksamheten kräver kommer jag att bli uppsagd. Jag vet också att när jag blir sjuk igen och inte orkar kommer Försäkringskassan inte att godkänna sjukskrivningen då heller.

Jag vet också att jag kommer att få sådana här perioder när jag bara inte orkar och får jag inte vila ett tag då.....  

Ska byta läkare och hoppas få en som kan skriva intyg som Försäkringskassan godkänner.

Hoppas också på ett regeringsskifte i höst, där en värdigare människosyn åter får utrymme i Sverige.

Foto: Daniel Karling

Det vore mig främmande att önska någon ont, men nog finns det stunder då jag vill förbanna handläggare och i slutändan, regeringen. Friska, stadgade, välbärgade - så enkelt att döma andra!

Men jag litar på karmalagen - det är inte min sak, det får Universum ta hand om.

Det här är ett deprimerande inlägg så om ni är på bra humör och tycker livet är toppen - sluta läsa nu! För min egen del måste jag bara få det ur mig.....

Nej, nå´n glad midsommar har jag inte haft. Min dotter som bor 80 mil bort, i Göteborg, åkte in på sjukhus i natt med infektion i sin opererade fot och har legat med penicillin-dropp.

Två operationer, en "öppning" och 3 antibiotikakurer och det är inte bra. Hela veckan har jag haft en klump i magen efter "rensningen", hon har haft så ont och kräkts av de smärtstillande och kunde inte behålla antibiotikan heller.....till sist fick hon hög feber och åkte in i natt som sagt.

Nu är hon hemma men måste in två gånger/dygn för penicillin rakt i blodet och omläggning av såret.

Och här sitter jag, 80 mil bort, utan att kunna göra någonting. Har varit på väg att åka ner flera gånger men hon säger att det inte behövs...hon har en svärmor som är en ängel och kompisar som också är änglar - hon är omgiven av en änglaskara som gör allt för att hjälpa henne. Pojkvännen är på Irland och våndas nog lika mycket som jag...

Men mamma sitter här, maktlös och panikslagen. Natten som gick var inte kul, fick till sist sms kl 2.34 att hon var inlagd med dropp. Fick sms på förmiddagen att hon fick ligga i dagrummet pga platsbrist......

Lika maktlös nu....det är tungt, klart det är tungt. Men det finns de som har det värre och de finns de som har det bättre. Vem har det värst? Alla har ju rätt till sina känslor och jag mår inte bättre för att någon har det värre än jag - snarare tvärtom.

Någon som har det riktigt tungt är Fasching. Det har också varit flera bilolyckor i helgen och det finns flera föräldrar som sitter vid sina skadade ungdomars sjuksängar. En annan som har det tungt är pappan till trippelmördaren nu när det närmar sig diagnos och åtal och rättegång.

Herregud, vad livet far fram med många.....

Jag är glad att jag haft min son här i helgen, jag är också glad att jag varit på Rotsidan idag med godaste vännerna.

Havet är alltid havet.....ändå. Jag önskar en lugn och fridfull natt till oss alla nu - utan ångest och oro, utan smärta och vånda, utan kamp och svett......Bara lugnt, som havet.....andas djupt......låt det bara passera, som båtar som krusar ytan och sedan försvinner......

Kom hem från jobbet igår, la mig i soffan och - tittade på bröllopet, vilket bröllop? Jo, The Bröllop!

Jag är i det närmaste kommunist, absolut inte rojalist och ifrågasätter många gånger kungahusets varande och framförallt att det går en massa pengar till att upprätthålla ett förlegat system som inte är till någon nytta...(?)

Men hur det än är, det är lite speciellt. Representation, föredöme, välgörenhet....kräkless har man varit på all planering och alla spekulationer som varit ända sedan förlovningen och långt före den. Ungefär som sporten, före en stormatch ska det stötas och blötas i det oändliga och efteråt förklaras varför det inte gick som man väntat sig och trott.

I det här fallet lär vi slippa den formen av eftersnack i alla fall.

Jag försöker alltid se alla människor som lika värda, det gäller inte bara samhällets "lägre skikt" (ett uttryck som jag avskyr, högre - lägre, blaha, blaha..  ) utan också i lika hög grad de "övre skikten" - det är människor de också, och de träffas och blir kära och det är otroligt roligt att de gifter sig, visst är det det!

Att få gifta sig av kärlek, med den man själv valt är väl fantastiskt! Att få göra det som blivande statschef och kronprinsessa är också en manifestation för jämställdhet och kan vara ett bra exempel för många länder där kvinnor fortfarande inte får välja sin tillkommande. För att inte nämna alla burkor och slöjor mm.....

Jag är väldigt intresserad av historia och har i många år studerat och gestaltat den "vanliga människan" (dessa uttryck, snacka om att konservera fördomar) eftersom jag tycker historien är mycket mer än kungar, slag och årtal - men hallå - det är ju det också! Det ena utesluter inte det andra...

Vart vill jag komma då? Jo, det var roligt att ligga i soffan och se alla vackra klänningar, bilarna, hästarna, kaleschen och slupen. Det var roligt att se blickarna som brudparet gav varandra och det nervösa fingerflätandet - det blev så mänskligt och så vanligt.

Kalla mig romantisk - javisst. Jag har gift mig i kyrkan en gång i tiden och var jättenervös. Däremot hade jag inte trycket på mig att börja producera tronarvingar (det var redan på gång), ej heller trycket att bli statschef inom en överskådlig framtid. Jag hade heller inte fullt så många blickar på mig....tv var t ex inte där.

Men, helt klart är att de kunde ha betalat sitt bröllop själva, pengarna hade kunnat gå till nåt bättre. Klart är också att det var en hissnande brigad av juveler och tiaror och ordnar som ingen egentligen bryr sig om. Helt klart är hela balunsen en relik, en påminnelse om ett förlegat och orättvist samhällssystem.

Men ändå....

Som reklam för Sverige är det helt oöverträffat!

Igår åkte jag förbi Säbrå kyrka på väg in till jobbet och tänkte på att två barn skulle begravas där samma dag. De två barn som slogs ihjäl av sin storebror i Härnösand för en dryg månad sedan....

Tänkte på hur mamman ska känna sig och tänkte "stackars..." men hejdade mig. Är det "stackars"? Återigen ett ord som kan tolkas på flera sätt och jag satt och tänkte på hur jag tolkar det ordet. Stackars - det krymper den andre, gör den ynklig och svag...men det tror jag inte den här mamman är, tvärtemot tror jag hon är urstark. Trots all fruktansvärd smärta och sorg går hon igenom det här, hon är med på minnesstund och begravning av sina barn, ihjälslagna av hennes äldste son. Det gör hon för att hon måste....det finns ingen annan väg.

Synd om...mjaeeej, inte riktigt det heller....det uttrycket, det förringar också, gör en människa mindre. En svag, ynklig människa som det är synd om och som vi kallar stackars, har ingen som helst stolthet, ingen kontroll över sina handlingar och sina känslor. Sitter mest och ömkar sig själv och är ett offer, ett offer för allt - det var inte mitt fel, jag var tvungen, jag kunde inte hjälpa - där är man patetisk och kanske kan kallas "stackars" men inte på grund av sina handlingar, utan på grund av sitt sätt att resonera, att vända på allt och inte ta något som helst ansvar.

Sådana människor är det synd om, ja, för de hamnar utanför samhället.

Pojken som gjort detta illdåd är det inte synd om, han förstår och är beredd att ta sitt straff, han skyller inte ifrån sig utan står för det han gjort - förklaringar finns, dock inga förklaringar som någonsin kan rättfärdiga en sådan handling. Det fanns hela tiden andra val att göra, hela tiden fram till......men han valde att genomföra det.

Vad ska man säga....vad kan man säga.

Det är synd om och stackars alla inblandade....och ändå inte, för det här är vanliga människor, som du och jag, starka, envetna och mänskliga.

Tänker på Natalie som dödades av sin pojkvän i Njurunda för 7-8 år sedan och hennes föräldrar som valt att förlåta, försonas och gå vidare. Sån´t är starkt men tar tid....mycket tid.

Revansch är inte hämnd - inte för mig i alla fall. Revansch är t ex när man får bekräftelse på att man gjorde rätt trots att alla var emot en, eller att man klarar nåt som ingen trott att man skulle klara. Att något visar sig vara fel till min fördel kan man kanske säga...   Eller att det visade sig att jag hade rätt, fast alla andra sa jag hade fel...typ...

När jag var 11 år hade jag syslöjd och vi skulle sy en pyjamas. I byxbenen skulle sitta en resår och man skulle sy en sk "tunnel" och i densamma inträda en resår fäst i en säkerhetsnål som liksom "styrde in" hela ekipaget på dess plats. Ja, det fanns säkerhetsnålar när jag var 11 år (!)

Tyvärr hade jag sytt denna tunnel lite för snävt och säkerhetsnålen körde fast. Livrädd för den drake vi hade till fröken, drog jag med kraft tillbaka säkerhetsnålen och rev såklart upp en rejäl bit av tyget. Skam och nesa....tänkte jag och jag fick bita i det sura äpplet och söka hjälp hos "draken" som tronade framme i sin kateder med en kö framför sig av barn i olika stadier av hjälpbehov.

Stod en stund i denna kö och kom så till sist fram till draken och la fram mitt problem. Som 11-åring tror man kanske att lärare är till för att hjälpa och vägleda och jag såg fram mot de råd jag skulle få för att få ordning på min lilla pyjamas. Icke så.....denna drake till pedagog tar mitt arbete, ställer sig upp och säger med tydlig stämma....Barn! Titta hit! Se här alla barn, vad Annelise har gjort! och visade upp mitt misstag för hela klassen.

Sen slängde hon arbetet tillbaka till mig och sa att jag fick klara mig själv. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag kände, det har jag nog förträngt men jag tog med mig alltihop hem och min goda moder hjälpte mig och fixade till alltihop genom att sy i en extra tygbit.

Pyjamasen använde jag faktiskt ett tag, det var ett sött tyg, småblommigt i ljusblått vad jag kommer ihåg.

Syslöjd valde jag bort så fort jag bara kunde. Träslöjd och musik och teckning blev mina tillval resten av skoltiden.

Dock - och här kommer revanschen - har jag sedan dess sytt gardiner, lagat blixtlås, klippt av jeans och sytt kjolar, sytt förkläden, hucklen, stickat tröjor och virkat sjalar......och idag senast förlängt en 30-talsklänning med svarta spetsvolanger till att likna en 1890-talsklänning.

Och det du kära syslöjdsfröken/drake klarar jag helt utan din hjälp!

Kom på i morse att jag skulle skriva om stress. Då hade jag en hel rad bra formuleringar och kvicka vändningar men eftersom dagen gått och jag inte har börjat har tanken stannat och hjärnan tömts. För att få en början söker jag på stress i Wikipedia och den första förklaringen lyder sålunda:

Stress är de fysiologisk-hormonella anpassningsreaktioner i kroppens organsystem som utlöses av fysiska och mentala påfrestningar, ”stressorer”. Den kan ha flera olika orsaker; inklusive smärta, nedkylning, rädsla och flykt.  En människa kan känna stress inte bara av överstimulering, utan även av understimulering.

Så långt Wikipedia. Det sista har jag tänkt en del på. Stress är oftast inte att ha mycket att göra, att ha mycket att göra kan i hög grad vara stimulerande så länge man har kontroll och tycker det är någorlunda roligt. Men det är också stressande att ha lite att göra, eller liten förmåga att göra saker. Som när man har ont i svanskotan och ryggen och huset slammar igen. Då vill man riva ut allt och dammsuga hörnen och vädra, bara för att man inte kan och orkar.

Nej, detta ska inte bli en litania över min gamla, skröpliga kropp, det är mest ett förtydligande av den stress man känner när man inte kan göra det man vill.

Och tvärtom, förr kunde man liksom boka in en lördag för en storstädning och så gjorde man det man skulle och så var det klart! Men innan man satte igång kunde det vara nog så stressande att veta att "jag måste ta itu...."

Jaja, fotboll på tv, det vill jag inte se, sitta vid datorn, mja, det vill inte nacken...hmm...kökssoffan med ett korsord...kallt och tråkigt.....sängen...nej, det är för tidigt!

Ut? Regn och blåst.....

Jag har tidigare skrivit om runor här i min blogg. Oden fick runorna av Gud, sägs det, visserligen som gåva men han måste offra något för att få dem. Han valde att offra sitt ena öga.

Lite så är det väl för oss alla, vi måste ge för att få, kämpa för att nå ett mål. Alltnog, Oden fick runorna och gåvan att spå och sejda. Han är den ende manlige sejdaren, det ansågs nämligen inte manligt att kunna sejda och spå men det var just ingen som diskuterade detta med självaste Oden.

Sejdandet var kvinnogöra men inte vilken kvinna som helst, man föddes med gåvan och gick sen i lära hos en Völva.

Völvan är den mest intressanta personligheten under brons- och järnålder. Hon var en fri kvinna, kom och gick som hon ville men man kunde kalla på henne om man behövde hjälp. Hon fungerade som läkare, barnmorska, kände till örter och var kanske framförallt länken mellan gudar och människor. Hon åtnjöt också Frejs gåvor och visste nog att skydda sig mot oönskade barn.

Att sejda betyder att hon försatte sig i trans och förmedlade budskap från gudarna.

Hon kunde också spå i runor och även den yngsta pigan fick kärleksråd när Völvan kom till gården. Det fanns även gifta kvinnor som stannade på en gård och fungerade som völva, de kallades ”husfruvölva”.

Völvan hade respekt med sig, t o m gårdens hövding (som för all del kunde vara en kvinna) lyssnade på hennes ord och vart hon än kom blev hon väl mottagen. Hon var dessutom den enda förutom hövdingaparet som fick sitta i högsätet.

Hon var klädd i en blå mantel och hade en mössa av katt- och/eller lammskinn på huvudet. Hennes främsta kännetecken var dock staven, isländskans ord för stav är just völvr. I flera kvinnogravar från den här tiden har man hittat rester av järnstavar. Först trodde naturligtvis de manliga arkeologerna att man hittat rester av jakt- och fiskeredskap men det fick de backa på.

Kvinnan hade makt den här tiden, jämställdheten var en helt annan. Eftersom männen ofta var ute på resor och handelsfärder hade kvinnan nycklarna till gården och styrde och ställde med husfolk, drängar och pigor. Jämställdheten gick ut på att allt arbete var lika mycket värt och viktigt för gårdens överlevnad.

Völvan var en stark kvinna!

Jag är stark

Jag kan spå i runor

Jag kan hela med örter -

Jag är en Völva!