I Solöga's bok "Djurens språk" står det på "Räv" följande:

"Ett kreativt sinne hittar alltid en lösning.

Min gåva till dig är att lita på dig själv"

Tillit är det svåraste som finns. Allt blir ju som det ska. Trots allt. När man mest misströstar. Att se ljuset i tunneln, silverkanten på molnen....

Räven kan anses listig, ja, men det är väl bra? List och styrka, det behöver man minsann. Att smyga under granens lägsta grenar, utan att höras, utan att synas, på vinterkall mark....frostbiten, lingonris med några kalla bär kvar. Känner kylan under tassarna men vandrar vidare, stannar inte, då fryser jag.

Räven är klok, allätare och klarar sig själv. En hona behöver bara en hanne för parningen och medan ungarna växer upp. Men nog vill jag ha min hanne kvar...

Det svenska skogsrået har ju också rävsvans, i vissa delar av landet i alla fall. Svansen stack ut under kjolen som en varning - för den som var uppmärksam. 

"Skogsrået var skogens oftast kvinnliga härskarinna, enligt en del folkminnesanteckningar barn till Lilit. Hon var ett rå eller en rådare över de vilda djuren som hon ibland skänkte till dem henne behagade. Hon lockade vandrare vilse och förförde män som hon fattat tycke för.

Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd. Längre norrut, i Dalarna och andra fäbodsområden, har hon istället en rävsvans som ibland sticker ut under klänningen. Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne.

Skogsrået hade även positiva egenskaper. Till exempel sades hon ha väckt kolaren när milan brann, en föreställning som var vanligast i Bergslagen. Hon sades också ibland ha hjälpt fäbodflickor med boskapen.

Enligt en tradition hyste den gamle asaguden Oden agg emot Skogsrået, och jagade henne som ett villebråd."

Mja, det tror jag inte på.....  

"I japansk mytologi finns Kitsune, som förtrogen till guden Inari hölls Kitsune för en lyckobringare av kvinnligt kön. Men hon hade ofta i sagor och legender även andra sidor. Många historier beskriver hennes förhållande till människor i huvudsak som fördelaktigt för människorna. Dock kunde redan obetydliga störningar få situationens förbindelse att slå om till sin totala motsats och leda till katastrofala följder.

Många berättelser skildrar Kitsune som Hengeyokai, ett väsen med förmåga att anta mänsklig gestalt. I dessa sagor uppträder en Kitsune ofta som en särledes skön ung dam och äktar en man, ofta utifrån sann och äkta kärlek. Men så fort denne märker att han gift sig med en rävhona, försvinner hon med ”farväl för alltid” och lämnar honom ensam med de gemensamma barnen.

Den mytologiska Kitsune, blir mäktigare ju äldre den blir. Vid hundra års ålder får den en svans och därmed också förmågan att förvandla sig till andra skepnader. Räven får ytterligare en svans vart hundrade år. Den räv som levt i tusen år har nio svansar och får förmågan att se hur långt som helst. Det finns aldrig mer än en niosvansad räv i världen samtidigt och den räven är den mäktigaste av dem alla."

Räven är alltså ett kvinnligt väsen......jag som alltid haft en dragning till räv....och uttrycket "rävig" ska absolut revideras och omvärderas till något positivt!

Källor: Solöga, Wikipedia

He ´ä ´som lite kul iblann....hur man får insikter bara sisådär.

Jag har i många år haft problem med öronen, hörselgångseksem, och när det sätter igång är det kortisondroppar och bomull i öronen ett par dagar. Senaste vändan skrev läkaren ut fel och jag fick salva istället för droppar.

I natt har det varit lite besvärligt och i morse när jag återfått ett visst medvetande tröck jag in en rejäl klick i varje öra, i med bomull och efter det somnade jag om.

Vaknade i en tyst, luddig värld....gick upp på toa och märkte att allt var liksom mjukt och dämpat och reagerade på hur vansinnigt skönt det var! Tappade en Treo-tub i golvet i badrummet och den bara studsade till och landade nästan utan ett ljud. Fascinerad gick jag tillbaka till sängen och la mig och läste en stund.

Hoppade till av att min sambo stod och stirrade på mig, "herregud är du kvar hemma"? Jag trodde han åkt för länge sen men han hade visst pappersjobb att ta itu med på morron....

Jag hade inte hört ett ljud!

Men det som slog mig var att jag faktiskt är så pass ljudkänslig....visst tycker jag det är jobbigt med mycket, folk, höga röster, tv'n och trafik....men så till den milda grad.....? Skillnaden var enorm!

Fick i alla fall en mjukstart på dagen - och en insikt som sagt!

Det jag läste i sängen på morgonkvisten var denna, en bok jag önskar jag läst för 20 år sedan, då fanns den visserligen inte ännu, men ni som är mitt uppe i småbarnsår, läs den NU och ni andra, läs den ändå!

Ja, det är det jag har, tror jag, och känslomässig, kanske framförallt känslomässig. Jo, det är nog så det är....gammeldomen börjar kicka in...

Var på bröllop i helgen, ett välordnat, roligt, kärleksfullt och fantastiskt, otroligt bröllop!

Bortsett från att vi totalt försmäktade i värmen (30 grader och nästan 100% luftfuktighet)....bortsett från ett mycket märkligt hotell (kan nog skriva ett helt blogginlägg om det)....bortsett från en punktering i 120 knyck på motorvägen mellan Uppsala och Stockholm - ja, bortsett från mitt eget skruttiga liv med Försäkringskassa och värk så var ett (och jag citerar ovanstående) välordnat, roligt, kärleksfullt och fantastiskt, otroligt bröllop!

Bruden var inte klädd som en gräddtårta á la amerikansk stil, utan stilfullt och lite läckert i kritvitt med rosa skärp och skor....hur häftigt som helst! Brudgummen var också stilig, såklart, han är ju min systerson och såklart en man av vår släkt!

Det var också ett tillfälle att upptäcka hur vuxna mina egna barn är....där satt de vid varsitt bord, med mest okända människor och pratade och skrattade och åt och drack och hade hur trevligt som helst! Utan mamma! Vilket jag också hade - utan dem! Utan att behöva kolla vart de var, eller om de uppförde sig, nej, det var länge sen jag behövde kolla det i och för sig.

Jag och mannen i mitt liv kunde till och med åka hem tidigare och lämna barnen på festen i fast förvissning att de klarade sig tillbaka till hotellet alldeles själva, nåja, med sällskap av pojkvän och övrig släkt - men ändå! Det känns nytt för mig som varit ensam om ansvaret större delen av deras liv (deras pappa var inte frånvarande, nej, men han reste och jobbade mycket, ska sägas till hans försvar och som en förklaring)

Maria och Peter, åh, ni var så fina och ni är så fina! Ni är bara så perfekta för varandra! Ni bjöd också på er själva i den mest fantastiska bröllopsvals jag sett!

Nu blir jag hjärtnupen igen men det var så kul att vara med! Tack!

Min dotter har tagit bilden med sin mobil och jag har snott den från hennes blogg.

När barnen var små blev de ibland "övertrötta" som man sa. De var helt enkelt för trötta för att kunna slappna av och lugna ner sig och somna. Det blev mest skrik och gråt och överaktivitet av det hela. Att vilja göra saker men inte orka, att ramla och göra illa sig och ingenting går riktigt bra. Ibland fick man "blåhålla" ungen tills allt motstånd ebbade ut och gråten förvandlades till små hickningar och ungen till sist föll i sömn.

Detta, mina vänner, drabbas man av som vuxen och utbränd också. Jag orkar inte jobba hela dagar men är tvungen en dag i veckan och idag var en sådan dag. Den underliggande oron för dottern, en god vän som mår väldigt dåligt just nu 

och en hel del annnat som har tärt mig länge nu - allt tillsammans gjorde mig alldeles för trött idag.

Det började med hjärtklappning, trots att jag låg i soffan och såg en lugn och trivsam engelsk film, ville den inte ge med sig, hjärtat rusade på - tryck i kroppen och huvudet med en konstig huvudvärk som följd (undrar vad jag hade i blodtryck?), illamående och stress i hela kroppen. Allt utmynnande i total ångest och jag ville vara liten igen och krypa upp i famnen på någon som kunde stryka mig över håret och säga att allt var bra och jag skulle vara lugn. Men någon sådan finns inte nu.

"Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig" skulle man kunna säga.

Alltnog, försökte gå och lägga mig, läsa, ligga på spikmattan.....blev lite lugnare. Då anlände de yttre irritationsmomenten - flugorna! Och så var kroppen i gång igen, på högvarv.

Så, nu sitter jag här, med hjärtklappning och kallsvettningar, illamående och en underlig luddig huvudvärk runt hela hjässan.

Sitter väl här i morgon bitti också - jag som har en hel del inbokat, på min lediga dag. Hmm....undrar om det bidrar? Jag kanske ska lära mig att jag dagen efter min heldag på jobbet MÅSTE vila och INTE boka in något alls?

Nå´t att tänka på....

Nio i svärd. Oro, ångest, mardrömmar.......

Jag tror, peppar, peppar att jag någonstans börjar förstå vad villkorslös kärlek egentligen är.

Visst älskar jag mina barn villkorslöst, det är något de flesta bara gör, men riktigt var det innebär har jag inte förstått förrän nu. Tror jag i alla fall, måste jag tillägga....:-)

Min dotter är sjuk, svårt sjuk i anorexi. Jag skriver svårt sjuk för sjukdomen finns där och den är alltid svår. Det enda jag kan göra för att hjälpa henne är att älska henne totalt och helt och utan villkor.

Jag kan tycka illa om och fördöma det hon gör men det ändrar inte vem hon är, den inre, äkta människan som är hon, inte sjukdomen som är en utomstående demon som tagit henne i besittning och får henne att göra de mest tokiga, destruktiva saker med sig själv.

Hon har varit hemma en dryg vecka nu och vi har gjort saker tillsammans och haft väldigt roligt. Men ibland har det gnistrat mellan oss, hennes sjukdom gör att hon ibland resonerar på ett sätt som vi andra inte kan förstå, och hennes humör förändrar hennes personlighet. Sjukdomen lägger slöjor över henne och då gäller det se igenom dem och se den hon verkligen är och att älska henne ändå.

Jag har också sett ett annat exempel på villkorslös kärlek i min närhet, i pappan till den grabb här i Härnösand som slog ihjäl sina syskon och deras pappa i maj i år.

Han har hela tiden hälsat på sin son i häktet, på rättspsyk i Umeå, och nu där han sitter i Sundsvall. Han bakade tårta till hans födelsedag och åkte dit med. Han finns vid hans sida, oavsett vad han gjort och tro inte att han inte fördömer den handlingen! Nej, men han älskar sin son, trots det han gjort, och kommer alltid att göra det.

Det är villkorslös kärlek. Känner jag det för fler i min närhet? Kanske, även om det i många fall är svårt att överse med vissa handlingar och vissa uttalanden som gör ont. Att älska trots det är svårt, det är såklart lättare att älska när man får något tillbaka.

Jag får mycket tillbaka av min dotter, och jag tror ovannämnde pappa får massor tillbaka av sin son också. Men det är inte där det sitter. Så enkelt är det inte.....

Jag tror alla föräldrar känner igen sig, många har det värre än jag, barn som knarkar eller begår brott, det finns otaliga exempel och ibland är det övermäktigt. Ibland är det t o m bättre att bryta, att bort kryckan som stöttar och möjliggör det destruktiva beteendet och i krassa ordalag "kicka ungen ur boet".

Den här killen hade en vän på Facebook lagt ut. Man blir glad av honom och det behöver vi nu.