annelise

Alla inlägg under oktober 2010

Av annelise - 23 oktober 2010 08:59

Facebook - en fasans bok?


Jag har Facebook och tycker det är jättekul. Jag har ställt in mitt konto så att inte vem som helst kan läsa min logg eller se mina bilder. Det är helt mitt eget val. Jag går med i eller gillar de grupper som stämmer överens med vad jag tycker, de övriga skiter jag i. Jag är vuxen och kan bestämma helt själv vad jag skriver och vad jag delar med mig av. Tänk, vilken frihet! Det innebär naturligtvis också frihet för de som har motsatta åsikter och då har man ett gyllene tillfälle att sätta sig in i vad deras åsikter betyder och står för och kan även bemöta dem om man känner så.


Vad jag vill komma fram till är att jag hör vänner och bekanta oja sig över Facebook, usch, det är läskigt, det är otäckt - jag vill inte...Nej, man måste inte vara med, man behöver inte. Det är inte mycket man måste göra bara för att alla andra gör det, när det kommer till kritan.


Men jag känner igen kommentarerna från det antika 70-talet när videon kom...Oj, vad det var ruskigt och skrämmande och usch, vilka filmer man kunde se. Nyckelordet här är kunde, man kunde och kan fortfarande, om man så vill, se både porr och skräck och allsköns otäckheter. Men man kan också låta bli!


Men det är samma sak här; video/dvd är inte farligt i sig, Facebook är heller inte farligt i sig - det är vad vi gör med dem....det är användaren själv som väljer och det finns alla möjligheter att styra själv.


Om jag vill se porr på min video, okej, dvd-spelare, så beror ju inte det på att dvd'n är inställd på "endast porr" utan på att jag är det. Nu är jag inte det måste jag klarlägga för annars är det väl någon som tror det   . Folk som vill missuppfatta gör det ändå.


Den här debattartikeln i Aftonbladet belyser rätt bra vad jag vill säga, särskilt slutklämmen "Det är upp till oss användare att bevisa det."





Av annelise - 21 oktober 2010 17:11

2010-10-23


Tillägg: Det gula övergreppet tycks vara borta just nu. Jag låter dock inlägget ligga kvar, om det händer igen.


Jag upprepar: jag gör inte reklam för någonting i mina texter!


2010-10-21


Några ord i min text har blivit gulmarkerade och när man för pekaren dit visar det inköpsställe?


Detta är ingenting jag godkänt och måste vara en kupp av Eniro som verkar ha tagit över hela sidan.


Detta är ett intrång i min text! Jag gör ingen som helst reklam för någonting!!!!!!


Tills vidare bojkottar jag bloggplatsen.se

Av annelise - 21 oktober 2010 14:28

Det är så härligt att gå i skogen, skogen, skogen...med en lätt travesti på en gammal visa av Gullan Bornemark (tror jag?) fast i den var det solen, solen, solen och det är också härligt.


De senaste åren har jag mest gått på lägdor med hundarna/hunden....och under de snörika vintrarna varit hänvisad till vägen.


Nu när jag bara har en hund tar jag chansen och går i skogen. Första gången var hon lite förvirrad och höll sig nära mig men det gick fort över. Idag var vi först ner till sjön och gick sedan rakt upp och in på en gammal "avverkar-väg"....och jestasligen vad skönt det var! Mjuk skogsmark, ljus som silas, barr och höstlöv, och doften av våt jord och svamp. En glad hund och jag, som drog djupa andetag och riktigt sög in luften och dofterna.


Oj, vad jag har saknat skogen! Men det är mitt eget fel som gjort andra val för mina promenader. När jag bodde i Övik gick jag nästan uteslutande i skogen med hunden vi hade då, Beatrice Larsson Karling, en svart labradortik. Vi hade hela stora Vitsjömassivet i ryggen och kunde gå i timmavis utan att se en väg, ett hus eller en människa. Isgrottan, Småtjärnarna med lom och andra fåglar - vindskydd här och var, bänkar...Man kunde gå hur långt som helst!


Naturen är läkande, där får jag vara mig själv och om jag går tyst, med "tunn hörsel" (som det står i Havamal) kanske jag får se något jag aldrig sett förut......


Nu blir jag ju arbetslös och kanske får lite mer tid och energi åt mig själv. Hoppas att snön dröjer så vi kan utforska den här skogen också!


Mot ljuset, Ginny!



Av annelise - 20 oktober 2010 09:46

...idag är ingen bra dag.


Ibland regnar det ute, ibland regnar det i själen. Och lika lite som man kan stoppa regnet ute, lika lite kan man stoppa regnet i själen. Man kan antingen stanna inne tills regnet slutar eller trotsa vädret, klä på sig ordentligt och gå ut ändå.


Idag vill jag vara inne och låta regnet skölja mig ren. Idag är ingen dag jag trotsar väder och vind i min själ.


Jag måste faktiskt inte kämpa varje dag. Jag måste få tid att läka också. Samla mina fjädrar......



Av annelise - 18 oktober 2010 19:30

Så är det klart - jag blir uppsagd för att jag är sjuk - från ett jobb med lönebidrag för att jag är sjuk.


Blir jag frisk nu?



Av annelise - 13 oktober 2010 18:49

För många år sedan var jag till en spåkvinna, det var i samband med första väggen och var nog bland de första gångerna jag vågade spå mig. Jag var fyllda 40 och det känns ju lite konstigt nu när jag själv är spåkvinna..


Men det var inte det jag skulle skriva om. Denna spåkvinna sa till mig att jag var en fågel, en väldigt stor fågel, a giant bird, men att jag hade gett bort alla mina fjädrar. Jag hade inga fjädrar kvar och det värsta var att jag gett dem till någon som inte alls behövde dem, eller ville ha dem överhuvudtaget. Men där var jag, ivrig att ge och ge och ge.....till nån som kanske var en orm, eller en varg eller nåt annat och inte alls skulle ha fjädrar.


Samla ihop dina fjädrar, var budskapet! Du behöver dem själv!


Den sommaren hittade jag fjädrar vart än jag gick, i skogen, på stranden, på gården - överallt låg fjädrar och jag plockade och samlade i knippen. Det hängde knippen hemma, i sommarstugan, jag hade fjädrar i bilen - överallt fanns mina knippen med fjädrar av alla de slag. Vackrast var en lång, säkert 30-40 cm, vit svanfjäder. Den hade jag kvar i bilen länge efteråt.


Jag kom tillbaka efter väggen - jag skilde mig och flyttade, livet startade om. Jag hade mina fjädrar och klarade mig ganska bra.


Men nu tror jag, nej, jag är ganska säker på att jag gett bort de flesta av mina fjädrar igen. Jag orkar nämligen inte flyga, jag håller mig inte uppe av mig själv längre.


Den här gången är det inte bara en person som fått dem. Det är flera, en ekorre, en björn, en liten räv och en gammal rugguggla som visserligen haft fjädrar en gång men som banne mig inte har nytta av mina. Jo, räven behövde mina fjädrar, det var det värt, en liten rävunge som ramlat djupt i en grop och måste ta sig upp igen....men annars!


Varför gör man samma misstag om och om igen? Jag ser mönstret....

Nej, dags att börja samla igen! Fjädrar anamma....


Av annelise - 8 oktober 2010 09:52

Min dotter klagade igår på kommentarer hon får. Hon har i ett halvår dragits med komplikationer av en ledbandsoperation, vilket inneburit 6 antibiotikakurer, 2 utrensningar och sjukhusvistelse och ett otal läkarbesök. Nu har hon fått en infektion i fingret också och därmed mer antibiotika.


Hon får på en gång kommentarer om att det alltid är något med henne. Ja, det är det - just nu i alla fall. Men vad gör det då? Hon måste ju få bli frisk, eller hur?


Jag känner igen mig - jag har dragits med migrän hela mitt liv och ett flertal krämpor har tillkommit med åren.


Vad är det då som gör att människor tar sig rätten att kommentera "det är alltid nå´t med dig", "ät inte så mycket tabletter", "ut och spring"....träning tycks vara det magiska undret - ja, för de som kan träna!


Svaret på det första är: "Ja, visst är det jobbigt, men det är jag som har det!".

Svar nummer två är:  "Tycker du jag ska ha ont i stället?" och svar tre är: "Det ska jag göra när det slutar göra ont bara jag rör mig", alternativt "när infektionen lagt sig".


Grejen är att folk i allmänhet har väldigt dålig fantasi och förmåga att sätta sig in i andra människors situation. Många vill gärna tro att deras sätt att tänka och vara är det enda rätta och om alla gjorde som de sa skulle alla må lika bra.


Så enkelt är det inte. Jag kan inte träna för mycket, fibromyalgin gör att musklerna inte tål för mycket belastning, vare sig av träning eller städning eller annat. Promenader, t ex stavgång, är bra för sådana som jag men fibron ger också en förlamande trötthet som gör att man alldeles för sällan orkar komma iväg. De dagar man mår bra däremot travar man glatt iväg på en långpromenad med värk och febertoppar som resultat. Det är svårt att hitta balansen, för man vill så mycket och man vet sedan sitt "friska liv" hur det ska kännas!


Nästan all energi går till jobbet. Min arbetsförmåga är 50%, det motsvarar en heltid för en frisk människa och jag är alltså lika trött efter min halva dag som du är efter din hela dag!


Så. du som vet bäst, sluta kommentera det du inte känner till, döm inte andras mående för du vet inget om det. Stötta, peppa och finns till för den som behöver dig, och skit i de andra!


"Döm ingen förrän du gått en mil i hans mockasinersäger att gammalt indianskt ordspråk.


 


Av annelise - 6 oktober 2010 12:50

Det är något konstigt med mina barn. Visserligen har de en stor belastning på grund av sitt påbrå men nu verkar det som om det riktigt brutit ut.


Äldsten, sonen, nu 24 år gammal genomgick en "normal" tonårsperiod med sena nätter, CS och WOW, trötta och sega morgnar men segade sig igenom skolåren.


Dottern, nu 22, orkade inte riktigt ända fram, hade en mer upprorisk tonårstid och ännu senare nätter med WOW och ännu tröttare morgnar.


Som små var de rätt bra på att sova, det var inte många morgnar de vaknade före 7 och det kallar jag en alldeles rimlig tid, jösses, de finns de som börjar jobba långt före det. Dagisåren och skolåren förflöt på samma sätt, när det var helg vaknade de tidigt för då kunde man hitta på nåt kul hemma, under skolveckorna var de tidiga morgnarna okej under lågstadiet, men ju högre upp i skolåldern ju tröttare blev de. På veckorna alltså....


Till sist var vi inne i en radda av vända-på-dygnet-helger och vända-rätt-måndagar vilket för min son innebar att stanna uppe hela natten mot måndagen för att sedan somna kl 18 på kvällen och förhoppningsvis vända dygnet rätt. Min dotter försökte sova ikapp sig själv, vilket innebar en förskjutning timme för timme över flera dygn och hon kom liksom aldrig ikapp....


Men nu.....min son kliver upp tidigt och springer före jobbet...min dotter kliver upp tidigt och tar en långpromenad med hunden.


Vad har hänt?


Båda somnar i tid på kvällen, mår bättre och är piggare. Allt detta jag tjatat om hela tonårstiden har burit frukt - eller är det inte mitt tjat? Snarare har de kommit på det alldeles själva - trial and error.


De har vuxit upp och flyttat hemifrån...eller tvärtom, flyttat hemifrån och vuxit upp!


Min dotter sa häromdagen apropå min trötthet "ta en promenad med Ginny mitt på dagen så du får ljus och luft". Det var exakt mina egna ord, upprepade till leda i flera års tid.....Så kan det gå!


Tur att de är konstiga på ett bra sätt! Jag älskar er så enormt, mina ungar!


    

Presentation


Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen - eller i detta fall - tangentbordet!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards