Igår på Skavlan deltog den psykolog som var ansvarig för det s k "Stanford Prison Project", i början av 70-talet. Där delades ett antal studenter, vanliga unga män, upp i två grupper, en som fångar och en som fångvaktare. Psykologen själv var fängelsedirektör. Experimentet gick bra ett dygn, men andra dygnet hände något. Fångvaktarna började plåga och terrorisera sina fångar och fängelsedirektören tog det själv som något naturligt - det var ju "deras jobb". Först när en utomstående reagerade stoppades experimentet.

Detta är skrämmande och visar vad som kan hända när vanliga människor plötsligt får makt och känner sig överlägsna.

När jag gick min utbildning till fritidspedagog fick vi se en amerikansk dokumentär som hette "A class divided" om jag inte minns fel. Det var en lärare i en grundskola som ville påvisa hur rashat och liknande kunde uppstå. 

Med reservation för mitt dåliga minne återberättar jag det jag kommer ihåg. Det var ganska små barn det gällde, det vi kallar lågstadieåldrar. En morgon när de kom till skolan talade deras fröken om att idag skulle de delas upp i blåögda och brunögda. De blåögda var bra och duktiga, de brunögda var dumma och dåliga och inget värda.

Först förstod de stackars barnen ingenting, naturligtvis. De blåögda fick alla fördelar, bättre platser, lätta uppgifter, mycket beröm, längre raster, först till matsalen och liknande. De brunögda fick kritik, åthutningar, stanna inne på rasten och städa och behandlades överhuvudtaget nedvärderande. 

De barn som varit kompisar blev plötsligt åtskilda och behandlades på olika sätt.

De blåögda fick hela tiden höra att de var mycket mer värda, de brunögda fick höra att de inte var värda något alls. Ungefär som i Stanford-projektet hände inget i början men efter ett tag började barnen själva tro på detta. De blåögda började betrakta de brunögda mindre värda och ville använda dem som tjänare och uppassare och hånade dem. Det intressanta var också att de brunögda själva började betrakta sig som mindre värda och helt enkelt dumma i huvudet. 

Efter några dagar vände läraren på alltihop men det tog ett tag innan de brunögda fick tillbaka självförtroendet men då gav de igen med besked - och de stackars blåögda förstod förstås ingenting. 

Det här är ingenting att leka med och vad jag förstod hade läraren hela tiden full kontroll på det hon gjorde, i alla fall hoppas jag det. Hon blev väldigt omtalad för detta och jag vet att hon gjorde liknande experiment senare med vuxna bland annat.

Kärnan i det här är förstås att man ser sig själv, som man blir behandlad. Om man t ex är "olika" - annan hudfärg, invandrare, annan religion, arbetare, arbetslös, sjuk, kvinna....och får höra under hela sin uppväxt att man är "mindre värd" pga detta - vilken syn får man på sig själv då?

Det är så viktigt vad vi säger till varandra, och om varandra och om andra. Får man hela tiden höra att invandrare är si och så, att kvinnor är si och så....då tror man på det! Speciellt om en auktoritet säger det - mamma, pappa, fröken i skolan.....

Får man uppskattning för den man är, ja, det säger sig självt. Får man höra att man är bra, att man duger, att man är duktig då växer man och får ett hälsosamt självförtroende. Då säger man också om andra att de är bra som de är och ingen ska dömas för hudfärg, religion eller kön....

Söker på engelska Wikipedia men hittar inget mer än det här.

Däremot under lärarens namn står det mer information om experimentet - lägg märke till att artikeln är ifrågasatt...

R*E*S*P*E*K*T - olika människor men lika värde!

The Master

Osho Zen Tarot

"Stå på dig, annars gör någon annan det" - sa en gång Tage Danielsson, en mycket klok man som gick bort alldeles för tidigt.

Att stå på sig är kanske inte alltid att ha rätt, däremot rätten att ha sin egen åsikt. Alla är olika, javisst, men jag är också olika. 

Jag blev uppsagd från mitt jobb för att jag är sjuk (värk i rygg och kropp) trots att företaget fått lönebidrag för mig i två års tid, just på grund av att jag har denna funktionsnedsättning.

Inför uppsägningen kontaktade jag mitt fackombud för att få stöd och råd i förhandlingen. Detta gillade nog inte chefen som inte hörts av sedan dess, vi som skulle ha en dialog, gubevars...Inte heller har jag fått ut min slutlön eller de kompensationspengar jag ska ha. Inte en kopia på uppsägningsprotokollet....Inte ens en lönespecifikation har de skickat ut under min sjukskrivning.

Men det fina i kråksången är inte att "ha rätt", att "ge igen", att "hämnas" - det fina i kråksången är att jag inte har fel! Hängde ni med där? 

Företaget har gjort fel, företaget är "slarviga" enligt facket, företaget har en "dålig attityd" (jävla attityd var de exakta orden, men det kan man ju inte citera - eller)?!

Det är så skönt att höra!

Jag har inte gjort fel! Haha....DE har gjort i stort sett alla fel man kan och jag har egentligen rätt att ha jobbet kvar. Men, se, det vill jag inte, inte nu när alla kort ligger på bordet och jag ser vilken falskhet som finns där. 

Missförstå mig rätt, jag är inte bitter, jag är glad att det är över och att jag har rätt! Jag önskar inte det företaget något ont, det finns fler anställda kvar som behöver sina jobb. Jag har gått vidare och har börjat på en ny arbetsplats, som praktik tills vidare, men känner redan skillnaden i äkthet och värme.

Hoppas bara kroppen håller nu, för det är den det hänger på.

Jag stod på mig - och det lönade sig!

Jag är så fruktansvärt ledsen och besviken. Du har utnyttjat mig och du har tjänat pengar på mig, men dumpar och ratar mig när det passar dina egna syften. Är du så rädd för ansvaret?

Du är ett strålande exempel på den krassa människosynen som råder i Sverige idag. Ett offer för kommersialismen och ytligheten. En kall och tom människa!

Om jag ska vara riktigt ärlig är jag skitförbannad för det sätt, på vilket du hanterat hela situationen. 

Vi skulle ha en dialog, sa du, men den verkar väldigt ensidig, det är en monolog, du!

Jag väntar med spänning på slutklämmen som bör komma till veckan men girig som du är kommer den nog i slutet av februari!

(*&%(?=?/¤#^^^"!??&%¤#*^_)!!!

= en massa fula ord som jag inte använder eftersom jag är en vuxen och klok människa med ett bra ordförråd...men ibland.....!

Så skulle jag vilja skriva men jag gör det inte...eller, gjorde jag just det ? Kanske skönt bara att få det ur sig.....ja, det var det!

Kolla här!

Det är så kul och så hedrande med ett sånt erkännande!

Vi är bäst!

I natt vaknade jag och kollade på mobilen för att se vad klockan var (den var 3...). Då såg jag att jag fått ett sms från ett nummer jag inte kände igen. Öppnade det och det stod "status tönt?" i det....

Hmm...tänkte jag, och somnade om. 

I dagens klara och kalla (-25) ljus funderar jag. Vem och varför? Helt klart inte riktat till mig - jag är väl ingen tönt? Eller menade personen i fråga "statustönt"? Någon som töntigt jagar status - eller att status är töntigt? Eller är min status "tönt" - särskrivningar ställer till många varianter!

Hur det än är med det slog jag upp numret på Eniro och det hör till en för mig alldeles okänd person i en huvudstad mitt i Sverige. Så det är helt klart en fel-sms-ning. 

Och tönt är jag säkert i vissa personers ögon - och det bjuder jag på, det bryr mig inte. Är för gammal för det.

Dagens tönt lägger upp ett mysigt klipp som min son lagt på Facebook - det innehåller en av mina absoluta favoriter - Snobben!

Om ni inte har läst Fasching ännu så är det dags nu.

Han skriver så fantastiskt, bra och roligt om det mesta men också fantastiskt och bra om den stora sorg hans familj drabbats av. Jag har följt honom detta år och gråtit och skrattat med honom, som så många andra. Jag vet inte hur många tusen som läst hans blogg....den är absolut värd ett besök.

I senaste inlägget skriver han "Sorg är kärlek som blivit hemlös" och så är det nog. All kärlek man har för någon har plötsligt ingenstans att ta vägen. Det är aktuellt just nu när sambon förlorat sin far. Men det var på det "rätta" sättet - en gammal man somnar in lugnt och stilla, som det naturliga är efter ett långt och innehållsrikt liv. Men ändå...saknaden finns där.

Som jag tidigare skrivit om har vi också varit nära åskådare till trippelmordet i Härnösand i våras och dess efterdyningar berör oss i hög grad fortfarande. En sådan sorg kan man inte föreställa sig.

Sorg är också kärlek till det som var, ett äktenskap som kraschat, alla drömmar och förhoppningar som försvunnit, allt man ger och ger och som bara liksom sugs upp i ett svart hål.

Sorg är den maktlöshet vi känner för våra anorektiska döttrar där vi inte kan kämpa deras kamp utan bara se på och försöka stötta med all den kärlek vi har men som på något sätt missar målet....

Men är allt till ingen nytta då? Måste vi förlora allt vi älskar? Kan vi älska på nytt? Hjärtat tål rätt mycket, det bulnar och blöder, blir kantstött och buckligt men som någon sa någon gång "Kärlek är det enda som blir större när man slösar med det"  och för varje ny kärlek öppnas ett nytt rum i hjärtat.

Utan känslor är vi ingenting och att älska någon gör en oerhört sårbar - men vill vi egentligen ha det annorlunda? Sitter man i en stuga i skogen utan kontakt med någon utsätter man sig visserligen inte för risken att uppleva smärta, men vad är det för liv?

"Sorg är kärlek som blivit hemlös"...men det finns kärlek kvar, det finns andra hem och nya hem för kärleken....sorgen och saknaden för det som var men kärlek och tillförsikt för det som kommer.

Kommer ni ihåg Alfons Åberg och hans pappa och deras lördagsfrid? Efter att ha städat och storhandlat fick pappa sätta sig i fåtöljen med pipan och tidningen och Alfons kunde leka med sina leksaker....lördagsfriden sänkte sig....

Här är det lördagsfrid nu....och måtte det få fortsätta.

Vilka helger det har varit!

Den 20 anlände min dotter, snöstorm och kyla hade hotat resan men till sist fick jag hämta henne på Sundsvalls Central, klockan halv fem på morgonen i en tyst och stilla stad. Så kom julen, snöstormar och kyla avlöste fortfarande varandra men jag är hemskt glad att jag fick fira jul med båda mina barn denna gång.

Så kom sambons dotter och kvällen efter for min dotter med nattåget - även denna gång med oro över vädret. Dessutom satt ett antal sura människor i djurkupén och vägrade släppa in henne....trots att hon hade en hund med sig och bokat speciellt  - det var de som bokat fel...och skyller på allergi. Men konduktören tog tag i saken och hon fick en egen liten kupé....skönt för gamla mamma och även för hunden som var nog så stressad av alla negativa vibbar. Min dotter är tuff, hon sa till dem när hon gick därifrån att de skulle kolla bättre nästa gång. Och med en stor schäfer bredvid sig behöver man inte vara rädd.

Nyår kom och gick, vi for till Kälarne och bodde på hotell och var hos goda vänner och fick god mat och gott vin och gott sällskap och goda samtal och goda skratt och allt var gott....

Så var det ett nytt år igen - det enda nya man brukar få nuförtiden! T o m karln är begagnad ;-)

Min födelsedag på Trettondagen försvann i förberedelser och planering för gäster. Eftersom min svärfar gick över till andra sidan i början av december skulle det bli begravning den 7. Sambons bror med familj anlände på eftermiddagen, sambons son likaså och mitt i allt hade vi en trevlig familjemiddag. Det är det konstiga med att börja om på gamla dagar. De har så många fler minnen tillsammans än vad jag varit med om och jag måste ibland fokusera på det liv jag själv har haft för att ha kvar verklighetsanknytningen. De är ju inte min familj och ändå är de det?

Andra vanor, andra traditioner - julgranen blev en hybrid från två familjer, blandade ljus och julpynt - det är skönt att det går att genomföra. Det är också bra med vuxna barn, det är nog väldigt mycket mer att pussla ihop med småbarn.

Tack ändå, för god tårta och presenter, bortglömd var jag absolut inte!

Begravningsdagen började med snöstorm, som vanligt nästan. Men det gick bra och vi kom till kyrkan i god tid. Till kyrkan kom också den dödes bror, som själv var ganska skröplig och tuppade av mitt i begravningsakten. Ambulans tillkallades och i skrivande stund vet vi inte hur det gått. Han kanske följer sin bror eller stannar kvar ett tag till.

Idag for bonusdottern hem, till sin vardag. Min dotter börjar sin praktik igen den 17. Min son jobbar på, likaså min sambos son. Takskottning här stod på programmet idag. Härnösand har mest snö i landet - 132 cm....ska man vara glad för det? Och varför ligger allt på våra tak? Fårhus, växthus...det är inte bra....

Det har varit intensiva veckor och vi behöver lugn nu, vi behöver bara vara, med varandra och oss själva....nu!

Trodde ni som jag att IPRED-lagen kom till för att stoppa fildelare i allmänhet, mest för att film- och skivindustri tjänade mindre pengar? Någon form av svensk avundsjuka? Att Pirat-partiet var bara missnöjda ungdomar?

Det är värre än så, mycket värre, och även om jag någonstans tänkt dessa tankar har jag inte velat ta till mig eller tro på dem....

Läs och begrunda:

Det kom en julklapp