Förra veckan var jag på Österåsens Hälsohem på det som de kallar basvecka, en introduktion inför Hälsokursen som jag ska bevista under tre veckor i april (nåja, 18 dagar för att vara exakt).

Denna vecka var lite speciell och historisk - Paralympics Winter World Cup gick av stapeln i Sollefteås backar och spår och några landslag bodde på Österåsen, USA, Polen och Ryssland. Fascinerande! Halta och lytta, blinda och döva för att använda "ålderdomliga" uttryck om fantastiska människor som verkligen hittat en väg att övervinna sina svårigheter - vilket egentligen är vad det handlar om. Var och en efter sin förmåga......Jag blev väldigt imponerad av en tjej från Polen som bara hade stumpar istf armar - men hon satt vid datorn och klickade hej vilt, hon bar en skål soppa från buffén till bordet - utan att spilla en droppe! Hon var bättre än jag själv på det....Hon krafsade i besticklådan och fick fram de verktyg hon behövde...helt otroligt....

Men veckans höjdpunkt var prinsessbesöket - jo, HKH Kronprinsessan skulle förära Österåsen med ett besök och skulle också intaga sin lunch där. Jag hoppades förstås att hon skulle köa till buffén med mig och tjejen utan armar men tji fick jag. Det dukades fint som attan i "Lilla Matsalen" och hela kåken smyckades med blomsteruppsatser och nya gardiner här och där.

Vi som vistades där fick noggranna instruktioner - ville vi se henne skulle vi infinna oss ett visst klockslag och stå på en viss plats, vi fick inte fotografera när hon gick in, däremot när hon fick blommor, men bara då, och endast då. Efter lunchen skulle hon skriva sin autograf på en ny "kungasten" och ville man se det skulle man vara därute också ett visst klockslag och då skulle hon ställa upp sig för fotografering.  Men det var -18 grader så jag skippade uteföreställningen. 

Däremot infann jag mig i stora hallen på utsatt tid (ja, t o m lite före) , med laddad kamera i högsta hugg. Oavsett vad jag tycker om kungahuset var detta ett tilllfälle i livet - Once in a lifetime!

Så där stod vi allihop (som valt att vara där) och var lite fnittriga och flamsiga....otroligt fånigt - jag som tycker det är så vansinnigt fel att så mycket pengar går till kungafamiljen och att de inte ens behöver redovisa vad de gör för pengarna. Så fel, att Madde kan sticka till New York när det är lite jobbigt - vad fan - jag har det otroligt jobbigt men tar mig endast då och då till Övik. Inget fel på Övik men nån längre resa är det inte. Dåligt med barer och nattklubbar också...däremot väldigt goda vänner! Det kanske inte hon har? Fick hon nåt från Försäkringskassan när hon tog time-out från sitt jobb och sina uppdrag?

Men, nu kom jag från ämnet - vare sig Madde eller Vickan är personligen ansvariga för att det är som det är. Vickan gör sitt jobb i alla fall. Så där stod vi och flamsade....Bilarna körde fram, Audi och Volvo - inte så märkvärdigt, svarta, lite tråkiga men de ska väl vara obemärkta i trafiken.

Så stod hon där i hallen, en liten tjej i vit mössa och halsduk. Efter att ha hängt av sig ytterkläder (och kanske varit och kissat?) kom hon in där vi stod. Någon tog upp en applåd - så utomordentligt fånigt men nog applåderade jag också...hmm... Hon hajade liksom till, och sa "Ojdå...." glatt överraskad över mottagandet. Gick fram till barnen som stod där med blombukett och annat. Lilltjejen med blommorna drabbades nog av någon form av kramp för hon bara stod där och höll i blommorna. Victoria fick fråga "Är de till mig?" och liksom lyfta åt sig blommorna. Ja, jösses, tänk att få träffa en riktig prinsessa och så har hon inte ens krona på sig!

Så äntrade hennes kungliga höghet den kungliga trappan (med porträtt av drottning Sophia och kung Oscar, grundarna av Österåsen, gamla släkten s a s). Därnere stod vi som en skock får och stirrade uppåt. Då stannade hon igen och alla började fotografera - fast vi inte fick!

Jag tar några bilder och så, jag, min idiot - jag vet inte ens var det kom ifrån - ropar "Tack" till henne! "Tack", ropade hon tillbaka, och log - jag har alltså utbytt ord med henne! Fast jag begriper inte varför.....varför ska jag tacka för att hon gör sitt jobb? Jag har väl aldrig fått ett tack på mitt jobb.....

Tänk vad konstigt man kan reagera - är det det som kallas massuggestion?

Nu är man kulturarbetare på riktigt, tror jag - mitt i smeten!

Se bara här !

I fredags var vi bjudna på fest med ST och SCA Graphic, god italiensk buffé (till efterrätt en crême brulée som inte kan beskrivas i ord) och vin och tal och intressant föreläsning av mannen som skrivit denna bok. Man kände sig riktigt uppmärksammad och - ja faktiskt - uppskattad. I centrum för uppmärksamheten. Ja, alla vi förstås.....

Så kul!

I lördags hade vi en kortare vandring i Sundsvalls historia på muséet, från järnåldern i Högom till den stadshistoriska avdelningen vid förra sekelskiftet. Och sen - att få stå där och vänta, och lyssna på vackra ord, och motiveringen till priset - och gå upp på scenen och få diplom och blommor och en check på 30000:-. Den ligger här bredvid mig nu och väntar på att lösas in. Det är jag som är kassör nämligen....

Den officiella överlämningen skedde i samband med Berättarfesten i Sundsvall som varat i dagarna tre. Så kul! Och vilken bra Berättarfest det var!

Så kul!

Vi som startade mest på skoj, ideellt för muséet men insåg snart att vi måste bilda en förening. Vi blev så efterfrågade och kunde bara inte jobba gratis längre. Nu går allt till föreningen och hjälper oss med omkostnader och rekvisita. Vi har varit på Berättarfestival i Skottland och nu ska vi lägga pengar på utbildning, fortbildning och förkovran.

Så kul!

Det här är mitt andningshål, min återhämtning och min energikälla! Nu går vi vidare, priset förpliktigar och i sommar dyker nya figurer upp på Sundsvalls gator, eller rättare sagt gamla figurer i ny skepnad - för alla de här människorna har ju funnits, på riktigt!

Så kul!

Vi ses väl där!?

Mer om Gene skriver Husfrun i ett inlägg i ÖA, Örnsköldsviks Allehanda - även kallat Ödemarkens Allehanda.

Jag kan bara hålla med och har en del funderingar själv. Jag hör till de som jobbat på Gene under många somrar och i viss mån gästabud och skolprogram och något mer unikt (unikt, unikare, unikast?), finns inte att tillgå i norra Sverige.

Fornlämningen, utgrävningen och rekonstruktionen täcker in allt, och jag menar allt, om hur man levde på det som vi idag kallar järnålder. Hur man bodde, kläder, vävning, tyger, djurhållning, vinterfoder, odling, växter, gröda, jakt, fiske, båt, smide, bronsgjutning, läkemedel och magi....allt!

Detta har tusentals skolbarn fått prova på, sova i långhus, höra berättelser vid elden, laga mat i kokgrop, jaga med pil och båge....Minst lika många turister har fått uppleva gårdslivet med alla djur, får, kor och höns...husfrun som domderar och styr, hövdingen som smiter undan till smedjan för att få lugn och ro. Pigor och drängar med sina kärleksbekymmer och drömmar. Ett vardagsliv som de flesta av oss kan förstå och relatera till. 

Gene har också hela tiden varit ett pågående forskningsprojekt, byggnadssätt och underhåll, vad går att odla på åkern - hur höll man värmen under vintern?

Ska man bara låta allt gå i stöpet på det här snöpliga sättet?

Jag håller med Husfrun, vi som levt på och för Gene far väldigt illa nu. Stiftelsen har inte på de år jag varit med, varit ett endaste dugg intresserade av att utveckla eller ens försöka bibehålla den verksamhet som varit. Någon har kanske varit på besök någon gång men inte så att jag lagt märke till det.

De senaste eldsjälarna, dit Husfrun hör, har gjort ett stort och otacksamt arbete med att hålla fornbyn vid liv i det längsta, med bristande resurser och ett kompakt ointresse från kommun och stiftelse. 

Det är så dåligt, så otroligt dåligt av kommunen och stiftelsen Gene Fornby som inte ens är värd namnet. Så ofattbart klantigt och slöseri med resurser, både materiella och humana - och jag vet att det har funnits pengar avsatta för verksamheten, men som bara "försvann" som guldkistan vid regnbågens fot.

Alla vi som jobbat på Gene, alla vi som bryr oss om Gene och som lagt ner tid och engagemang, trots allt motarbete från ovan nämnda....vi är alla eldsjälar, som vill bevara historien och arvet från våra förfäder.

En eldsjäl brinner, men i brist på syre brinner man ut och blir - utbränd. Bränn inte fornbyn, blås in nytt syre och liv...låt oss fortsätta förstå! Historielöshet leder till rotlöshet och man blir lätt offer för extrema grupper i samhället. Vi måste förstå var vi kommer ifrån och varför - och hur vi överlevt och utvecklats till de vi är nu - på gott och ont!

Denna vinter - ja, och förra vintern - - - och där tog orden slut. Jag trodde i höstas att jag inte skulle överleva en sån vinter till men här sitter jag, i februari och lever än, även om det är knappt. Denna vinter är t o m värre än den förra.

Igår var det klass I-varning utfärdad för kusten här - inte var det sådana varningar förr i världen heller? Då körde man dit man skulle och hem igen, eller gav fasen i det om det såg för illa ut. Plogbilen kom väl inte alltför frekvent men det var trots allt en viss ordning. Man hade också en viss framförhållning - kanske man faktiskt lyssnade på väderleksrapporten? Man hade också en viss förståelse för att det förekommer snöfall under vintermånaderna. SJ, t ex hade inte just några problem på den här tiden, den grå forntiden eller den vita, i det här fallet då.

I alla fall, klass I-varningen uppdaterades senare till klass II-varning men jag var redan ute på vägarna i min lilla röda. 

Vägen ner till Sundsvall var inte helt utan incidenter. I Torsboda-backen började släpet på DHL-tradaren som legat framför mig ett tag, att vobbla fram och tillbaka....I en svag kurva såg jag framför den, en personbil (SUV-typ) som stod tvärs över vägen - enfilig med vajerräcke. Duktig som jag är hade jag ordentligt avstånd och kunde ta ner farten avsevärt innan jag såg att personbilen tagit sig in på sidan och tradaren kunde dra på igen.

Något skärrad fortsatte jag min färd söderut och i Bydalen på väg in mot Sundsvall - där motorvägen ligger som en lång "nästan-raka" in mot stan och man har bra sikt - ser jag i backspegeln en bil komma farande med bredsidan mot mig.....full fart och den kör om mig och jag förstår att h*n måste ha fart för att ta sig ur sladden - men då fortsätter människan i samma fart och sladdar hela vägen in till stan, förbi bilar och mellan filerna bildas ett snyggt slalomspår. Måste ha tyckt det var himla kul att sladda i 120 knyck. Men när man sladdar in i något då är det inte så kul längre....andra bilar, betongfundament...you name it...IDIOT!

Så jag avverkar min eftermiddag i stan och likaså kvällens möte. Snöandet och blåsten tilltar avsevärt och jag börjar undra om jag ska ta mig hem överhuvudtaget. Att det skulle vara plogat på småvägarna som leder hemåt från E4:an är inte att tänka på.

Alltnog, jag ger mig iväg och E4:an är okej, om man håller sig lugn, ligger i 70 km/tim och inte kör om, vilket naturligtvis en del idioter måste göra. Men okej, gör det då.....

När jag närmar mig Antjärn, där jag vanligen svänger av mot hemmet, börjar jag fundera på att köra in till Härnösand för att ta Viksjövägen ut i stället men är inte helt säker på att det är så mycket bättre. Vid Antjärn kommer så en timmerbil utfarande och jag tänker, vad bra - då har han spårat!

Jodå, det hade han - men mittsträngen var rejält hög och spåren djupa. Men nu var jag på väg och det vara bara att ta Gud i hågen, eller fan i båten, hålla i ratten och hålla god fart....Fanns inte en chans att stanna eller vända - bara köra på. Åberopandes universum, mormor och pappa, svärandes och med jävlaranamma påpeka att "jag ska hem, jag ska inte bli kvar här"....lyckades jag ta mig hem. Med mycket tur, tjurighet och körskicklighet!

Genom drivorna som en plogbil, snö slog upp och allt blev vitt, speciellt i skenet av mitt helljus. Visste inte om jag var kvar på vägen, gled iväg flera gånger men höll hårt i ratten och styrde och höll farten. Över öppna vidder där det drivit och packats...uppför backen in i skogen där jag trodde det skulle vara lugnare - men icke. Kurvan vid kyrkan där man tappar all fart....

Väl hemma vågade jag inte köra in på gården, då hade jag blivit stående på tvären över vägen. Jag körde in på sidan så långt jag kom innan en driva stoppade mig och min lilla bil. Sambon kom ut i hallen och trodde inte sina ögon - han sa till och med att det var bra gjort - där ser man! Men vad skulle jag annars ha gjort? Hotell? Ja, det hade iofs varit skönt om det inte varit så dyrt....

Nu står min lilla röda vackert i en snödriva och har sällskap av sonens fina BMW. I morgon blir det garaget för att tina upp för jag kan tänka mig att det är fullt med packad snö i motorrum och underrede.

Idag har solen lyst och en klarblå himmel välvt sig över oss. En kall vind har dragit från väster men ovädret är bokstavligen bortblåst. Tänk vad fort det kan växla!

Nu blir det kallare igen....vintern fortsätter....

Skrev den här i fjol på februaris första dag - och jag skriver den i år igen. Har man klarat sig tills nu finns gott hopp om att klara resten av vintern...

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morronkaffet

att taglmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det

   (Vet fortfarande inte vem författaren är.....?)