Detta skrev Anna Maria Lenngren 1798 till "min kära dotter, om jag hade någon" och jag måste väl säga att det var tur hon inte hade någon. Dikten är lång med ålderdomligt språk men säger mer än väl hur kvinnosynen var då - och hur är den nu? Jag kommer ihåg att vi fick läsa den i skolan. Månne är den ironisk? Eller?

Kvinnor! Läs inte böcker, klä dig väl, sy och brodera, ha roligt, diskutera inte politik, sköt hem och hus och laga mat! Och just det, spela inte kort!

Så, till min kära dotter, som idag fyller 23 år!

Grattis och läs dessa visdomsord!

Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon

Min kära Betti, du blir stor: 
Du från din docka hunnit växa... 
Utav din hulda, fromma mor 
Tag, för din framtid, denna läxa!

Uti den värld, du knappast sett, 
Så många öden förefalla; 
Men med ett glatt och sedigt vett 
Skall Betti segra på dem alla.

På livets bana varsamt gå, 
Men tro ej allt vad ont man säger! 
Vår värld, min Betti, är ändå 
Den allra bästa värld, man äger.

Den är - vad den beständigt var - 
Bebodd av kloka och av dårar; 
Och - noga överlagt - den har 
Mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg, 
För mycken lättro ångrens smärta: 
Tänk ej i varje ros en tagg, 
Ej dygd i varje manligt hjärta!

Väl dig, om jämt du följa vet 
Försiktighet, den kloka gumman: 
Den, jämte känslig glättighet, 
Är av all vishet huvudsumman.

Med läsning öd ej tiden bort - 
Vårt kön så föga det behöver, 
Och skall du läsa, gör det kort. 
Att såsen ej må fräsa över!

Ett odlat vett, en upplyst själ - 
vad - kunna böcker blott det skänka? 
Mitt barn, studera världen väl: 
Den ger dig ämnen nog att tänka!

Var mänska, Betti, är en bok - 
Lär dig att fatta rätt dess värde, 
Och minns, att oftast av en tok 
Den vise någon visdom lärde!

Men om lektyren roar dig, 
Väl - i förädling av ditt väsen 
Låt den då blygsamt röja sig, 
Men ej i tonen av beläsen!

En lärd i stubb - det är ett rön - 
Satirens udd ej undanslipper, 
Och vitterheten hos vårt kön 
Bör höra blott till våra nipper.

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen: 
Sök ej att mannabragder hinna 
Och känn din värdighet, min vän, 
I äran av att vara kvinna!

Se denna mor i huslig krets, 
Som vet sitt sanna kall bevaka, 
Fullt med den ärelust tillfreds, 
Att vara värdig mor och maka!

Se, ordning, mildhet, trevlighet 
Med blomster hennes fotspår hölja, 
Och heder, kärlek, tacksamhet 
Dess levnad och dess minne följa.

Behaget är med fliten släkt: 
I nyttig snällhet sätt din heder! 
Låt ärbarheten i din dräkt 
Bli sinnebild av dina seder!

Följ, Betti, smakens enkla bud: 
Låt aldrig flärden dig förtrolla! 
All prydnad driven intill skrud 
Är blott affischen av en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly, 
Men sitt ej sluten som en gåta! 
För tanklösheten plär man sky, 
För mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val, 
Se till att du ej domslut fäller! 
Och tala, Betti - håll ej tal: 
Du tror ej hur det oss förställer!

Giv skämtets udd sitt fina skick 
I ord, som glättigt oförmoda! 
Dock minns: man skrattar med en qvick, 
Men man bär aktning för den goda.

En lätting, slö till själ och kropp, 
Fann en gång livet bli en börda: 
Då fann en annan lätting opp 

Att tiden genom kortspel mörda.

Välj nödigt detta tidsfördriv, 
Som, fast av sed och ton ej menligt, 
Är - tro mig - med ett verksamt liv 

Och själ och känsla oförenligt!

Märk, hur en skönhets blick är vass 
I nit att korten riktigt kasta! 
Märk, vid det lumpna ordet »pass» 

Hur gracerna på flykten hasta!

Försiktigt även undanvik 
All brydsam forskning i gazetten! 
Vårt hushåll är vår republik, 
Vår politik är toaletten.

Bliv vid din bågsöm, dina band, 
Stick av ditt mönster emot rutan 
Och tro, mitt barn, att folk och land 
Med Guds hjälp styras oss förutan!

När sig en kvinna nitisk ter 
Att staters styrselsätt rannsaka, 
Gud vet, så tycks mig att jag ser 
En skäggbrodd skugga hennes haka.

Nej, slika värv ej stå oss an: 
Låt aldrig dem din håg förvilla! 
Du skall bli gift - då vill din man 
Med tacksamhet min lärdom gilla.

Att giftas ... ej ett ämne finns 
Mer rikt att i maximer driva 
Men, goda Betti, hör och minns 
Det enda råd, jag har att giva:

Den make, som dig blir beskärd, 
(Märk denna stora hemligheten!) 
Var huld, om han är huldhet värd, 
Om ej - så var det i förtreten!

Tag händelser och öden lätt, 
Mitt barn, så bliva de ej tunga! 
Och - mellan oss - är det ett sätt 
Att än i åldern synas unga.

Min Betti, livet flyr så fort - 
Vad grym, vad oersättlig skada, 
Om, vid det lilla gagn, vi gjort, 
Vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen 
Vid andras dom för glädje gälla, 
I stilla nöjen sök du den - 
Det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus, 
Äg i ditt hjärta samvetsfriden! 
Den gör vår uppsyn mild och ljus, 
Den rår på sorgerna och tiden.

Ja, Betti, livets sällhet njut, 
Men livets plikter ej försaka... 
Nu har min lilla läxa slut, 
Och till min söm jag går tillbaka. 
(1798)

Shit happens, och jag bet sönder en tand häromdagen. Kostnader, smärta och elände förstås men vissa saker måste man ta itu med så jag ringde min tandläkare som så vänligt tog emot mig i morse - 09.10 Rätt okristlig tid bara för att plågas men vad kan man göra?

Anlände i god tid, som den Stenbock jag är, och klev in i tamburen. Ja, tamburen, för en hall är det banne mig inte. De obligatoriska skoskydden låg i en korg med en skylt ovanför som vänligt bad mig använda dem. Tänkte först bara ta av mig skorna (läs: sandalerna) men insåg att jag var barfota och det vete 17 vad för spill man kan kliva på hos en tandläkare? Plomber, avbrutna tänder, amalgamsplitter och utdragna rötter....nejtack, det blev skoskydd på.

Så satte jag mig i väntrummet. Hos min tandläkare är alltid väntrummet städat och välkomnande. Ljusa, fina möbler, vackra färgglada gardiner, rosa pelargoner utan bruna blad (ser inte alls ut som mina) och Dagens Nyheter. Nytt för idag var fågelkvitter som strömmade ner från taket och troligen skulle inverka lugnande på oss patienter. Så långt allt väl....

Jag satte mig och öppnade DN (höll på att ta sport-sektionen men lyckades besinna mig). Läste lite slött om ditt och datt när en humla plötsligt gjorde en tryckare rätt över huvudet och jag duckade instinktivt....humlan surrade vidare och jag sökte den med blicken när jag insåg att ljudet kom från samma håll som fågelkvittret. Lätt skakad fortsatte jag med DN.

Några lugna minuter förflöt då plötsligt en åskknall sprängde tystnaden (och fågelkvittret). Hoppade rakt upp....några knallar till och så kom en störtskur, fortfarande ur högtalarna. Skulle detta vara lugnande för nervösa tandvärkspatienter? Efter första överraskningen blev jag mest full i skratt....

Så blev det undersökning, bildtagning, bedövning och lagning - 1400:-, tack! Bra, han kanske får råd att utöka CD-sortimentet? Tjajkovskijs "1812" med kanonskott kan kanske vara en idé....

Annars har jag en bra tandläkare.....:-) 

När barnen är små, har man dem nära, både kroppsligt och känslomässigt. När de blir äldre kommer kroppen s a s på avstånd men känslomässigt är de lika nära som alltid, om inte närmare.....

Stunder när hela familjen är tillsammans finns inte mer....

...

Nu slår det i dörren till barnens rum;
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund, 
då ingen fattas.

Erik Lindorm

Så sant, de drar vidare i livet och man kan bara se på...

Jag talar till mina vuxna barns änglar

Följer ni dem fortfarande?

Bär ni deras önskningar i era händer?

Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet

och när de förnekar er och livet

vänder ni er bort och gråter

Men stannar kvar?

De behöver er

Mera än då de var små

de behöver er förtvivlat

för ungdomen är den svåraste tiden

Allting ska göras på egen hand

man skall rycka sig lös

tänka igenom allt själv

vill inte veta av änglar

O mina vuxna barns änglar!

En mor får inte längre ingripa

Men ni får.

En mor kan inte längre råda

Men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!

Hjälp dem att vandra i snårskogen

att finna den rätta vägen

deras enda väg

Viola Renvall

Tre veckor på hälsohem och två veckor i sängen - jo, för jag kom hem och blev sjuk och det ordentligt. 40 graders feber, infektion och penicillin. Totalt 12 dagar med feber. Inte så kul, kan man säga.

Nu är jag så gott som frisk, om än lite sliten, och ska så småningom ta itu med livet och bloggandet. Många tankar och funderingar surrar i skallen och det kan nog bli några inlägg vad det lider. 

Tills dess ska jag ut i naturen och återhämta mig - återhämtning är viktigt, det fick jag lära mig på hemmet. 

Tills jag återkommer efter återhämtningen får ni följande tänkvärda ord av en okänd författare:

Jag går gatan ner

Det finns ett djupt hål 

i trottoaren

Jag ramlar i.

Jag är förlorad. Jag är hopplös.

Det är inte mitt fel.

Det tar en evighet att finna vägen ut.

Jag går gatan ner.

Det finns ett djupt hål 

i trottoaren.

Jag låtsas att jag inte ser det.

Jag faller ner igen.

Jag kan inte tro att jag är på samma plats!

Men det är inte mitt fel.

Det tar fortfarande lång tid att komma ut.

Jag går gatan ner.

Det finns ett djupt hål

i trottoaren.

Jag ser att det är där.

Jag ramlar fortfarande i det; det är en vana.

Mina ögon är öppna.

Jag vet var jag är.

Det är mitt fel.

Jag kommer ur det omedelbart.

Jag går samma gata ner.

Det finns ett djupt hål

i trottoaren.

Jag går vid sidan av hålet.

Jag tar en annan gata.