Det är lite konstigt och jag är lite knäpp - men får jag en idé eller en fundering så måste jag sätta mig och skriva, även om jag som nu på morron har lite bråttom iväg. Så det här skrev jag i morse och redigerar lite nu....då.

Gick och funderade på det här med teater, och berättande och berättarteater. Tre skilda ting, för mig i alla fall. Jag är berättare, gör berättarteater och nu i sommar spelar jag teater. Riktig teater säger en del, det säger inte jag - det är riktigt berättande och riktig berättarteater också.

Jag är inte skådespelare, jag är berättare men jag lär mig massor om teater och skådespeleri genom att iaktta de andra i ensemblen och inte minst av regissörerna. Som tur är har jag ingen rollfigur som jag behöver gå på djupet i, tolka, porträttera eller ge en viss karaktär. Jag gestaltar ett antal personer som faktiskt har funnits och eftersom det är det jag gör i berättarteatern så funkar det. Jag är heller inte rädd och blyg av mig vilket är en fördel i sammanhanget. Men visst är det svårt! Speciellt att komma ihåg var jag ska stå och var jag ska komma in eller gå ut. Hoppsan, på fel plats för nästa scen - inte bra!

Men det är tid kvar och vi repeterar för fullt, vi har ett uppehåll några veckor snart och då får man plugga manus ordentligt så det sitter. Sen är det bara resten kvar! Just nu är det jobbigt, intensivt och rörigt men det faller sakta på plats.  Men det är otroligt roligt att få vara med i och om detta!

När jag var ung var jag väldigt smal, nästan mager och ville aldrig visa min kropp. Gick i säckiga T-shirts och var allmänt okvinnlig. På 70-talet skulle man inte ha kjol alls och jag firade min student i vita jeans. Jag aldrig blev brun och hade väldigt smala ben. Numera bryr det mig inte alls. Jag kan bli lite mörkbeige soliga somrar om jag inte jobbar hela tiden - vilket man måste göra om man är sjukskriven och går på rehabilitering eller aktivitetsstöd - ingen semester då inte. Försäkringskassan tror väl att man är ledig när man är sjuk och kan hitta på roliga saker - resa t ex, med den fantastiska ersättningen man har. 

Där spårade jag ur, ja.... 

I alla fall.....nu har jag fetmat till mig, orörlig av all värk och småätande (sover man inte får man skaffa energi på andra sätt - vilka visar sig vara helt fel sätt).

Tänker ibland att varför klädde jag mig inte mer figurnära när jag var ung och visade upp den kropp jag hade? När jag var tränad och "fit" som man ska vara. Troligen för att yta aldrig intresserat mig, varken smink eller kläder.

Numera bryr jag mig inte alls om hur jag ser ut! Många år i Friluftsfrämjandet och allehanda kurser och delande av rum, flera år i Berättarteatern med alla ombyten. Där går vi ogenerat i underkläder och pratar om allt. Nu också i "Spelet om Stenstan" där vi alla genast gick med på att det var okej att dela omklädningsrum och låta barnen ha ett eget. Jag är gammal och fet, med fettknölar och celluliter och går ogenerat omkring och byter kläder hursomhelst. Jag har fött två barn men det kan jag inte skylla på för jag var jättesmal ända till strax efter 40 då skilsmässa och andra bekymmer ställde till det för mig. 

Stressfetma...klart det inte är bra att vara för tjock men med en egen dotter och en bonusdotter som båda har ätstörningar inser man att det finns annat att bekymra sig om. 

Grejen är väl att vara nöjd med sig själv och det kan jag verkligen inte påstå att jag är....men jag har en annan inställning nuförtiden. Det är väl där det sitter. 

Skitsamma, vi är i våra kroppar detta liv och får en ny kropp till nästa. Kroppen är templet och vi ska sköta om den men omständigheter gör att man inte alltid når ända fram i sina ambitioner. Tyvärr finns det amerikanska, kommersiella strömningar i Sverige, bleka tänder, bleka håret, bleka anus (vilket jävla vansinne!), spraya eller smörja på solbränna, botoxa rynkor och linjer.

Framtida forskare kommer att gräva upp intakta kroppar med stora tuttar och inga rynkor...hur kul är det? Rynkor och linjer, hängtuttar och hängrumpor, celluliter och hallux valgusar visar att vi har gått och sprungit, vi har älskat och gråtit, skrattat och sjungit och vi har levt - skrattrynkor ska man väl i allsindar inte botoxa bort!

Kroppen är en karta över det liv du levt. Har du levt konstgjort och artificiellt eller har du levt ett äkta liv?

"Ålder spelar ingen roll såvida man inte är en ost" är ett citat som jag inte riktigt fattar. Om en lagrad ost är godare, då spelar väl åldern roll? Vin blir också bättre med åren, t ex.

Okej, vad är det som händer dådå? Jo, det mognar....vin mognar, ost mognar. Det finns färskt vin, det finns färskost, färsköl och det är gott för stunden....men moget, lagrat och utvecklat - det är grejer det!

Och förstås samma lika med människor! "Visdom är den kam och hårborste livet överräcker åt en när man blivit skallig" - ja, det är så dags det. Nu är det också så att vi kvinnor sällan blir skalliga och vad säger det? Jo, att vi bär visdomen med oss livet igenom. 

Nu ska jag inte hänga upp det här inlägget på citat och visdomsord. Nej, anledningen till att jag pratar om ålder är att i lördags fyllde min mamma 85 år. Vi hade en väldigt trevlig dag med alla de närmaste samlade, vissa visserligen via DVD, men i alla fall! Spöregn ute men ett stort och varmt kök räddade dagen.

Mamma/mormor/farmorsmor är liksom nestorn i familjen, "den gamla, den visa kvinnan", som yngre vänder sig till för att få råd och vägledning, stöd och värme. I min tes om livet finns den tanken att "i förritiden" när man levde tillsammans (generationsboende som det så snitsigt heter) tog de gamla hand om barnen medan föräldrarna arbetade, på gården t ex. Och vilka är egentligen bättre på att fostra barn än de som levt länge? De som har erfarenhet och kunskap och dessutom släppt prestigen och tempot i de s k produktiva åren....herregud, man är väl produktiv livet ut? Om inte annat producerar man i stillhet och tystnad kloka tankar där man ligger i sin säng på äldreboendet.....man kan också producera en hel del skit men det får andra ta reda på, om man nu inte hamnar på ett Carema-hem där det är mer osäkert.

85 år är en aktningsvärd ålder, även om det inte är en ost....vin kan nog klara sig så länge men hur bra är det då? Det liksom falnar och dammar till sig. Det gör inte min mamma, hon är pigg och alert i skallen, löser Melodikrysset, använder datorn till mail och till att läsa tidningarnas nätupplagor. Min mamma gillar sport och är jag hos henne får jag ingen vila från tv's sportsändningar där heller.....Det är som hemma på flera sätt!

Hos min mamma är alla alltid välkomna - så har det alltid varit, vad som än hänt har jag alltid haft nyckel hem. Pappa var likadan i det fallet och jag försöker vara likadan, jag har samma inställning men rent praktiskt funkar det väl inte alltid som jag vill.

På 85 år hinner man uppleva en hel del utveckling i samhället. Eftersom min mamma är född och uppvuxen i Finland fick hon uppleva andra världskriget på ett sätt som de flesta svenskar varken förstått eller hunnit glömma. Att som 15-åring behöva fly från bomberna i Helsingfors, mitt i natten med släckta billyktor. Att ha sin far, sin bror, sina kusiner ute vid fronten varav många inte kom tillbaka i levande skick. Svårt att förstå för oss i trygga Sverige men ändå fortfarande en verklighet för många av dagens flyktingbarn.

Att flytta från ett sargat, fattigt land till ett Sverige i tillväxt.....arbetskraftsinvandring....redan på 1700-1800-talet var finnarna kända för sin styrka och arbetsförmåga. Många byggen t ex anställde helst finska kvinnor för de kunde verkligen arbeta!

Min mamma var inte byggnadsarbetare, varken mursmäcka eller splitvedsjänta på sågverket, nej, hon arbetade på kontor åt SCA. En sensommardag var det surströmming och dans på Södra Berget och den dagen förändrades livet. Där träffade hon nämligen sin blivande man och min blivande pappa. Jag har många gånger hört berättelsen om hur de följdes åt nerför berget på hemvägen och stackars mamma var så kissnödig. När hon väl kommit hem (hon bodde hos sin faster och farbror då) tordes hon inte tända i badrummet för då skulle den stilige man som följt henne hem förstå att hon varit tvungen att besöka toan....

Under de följande åren åkte de ofta för att hälsa på goda vänner i Juniskär - en skön omskrivning för att mamma skulle kunna tillbringa natten i pappas lilla våning i stan. Det där gillar jag - redan på den tiden! Och det var tidigt 50-tal.....kärleken har väl egentligen aldrig kunnat stoppas?

Efterkrigstiden, 50-talet, kalla kriget, 60-talet med Kennedymorden, Martin Luther King, Woodstock-festivalen, 70-talet med hippies och disco, två ytterligheter. Jag kommer ihåg när mamma tog körkort, hur vi satt i baksätet och inte fick säga ett knyst och pappa skrek "slira på kopplingen"...badresor och resor till lill-stugan i Umeå, resor till Finland och hälsa på släkten och köpa Marimekko-tyg.....80-talet när barnbarnen kom, 5 stycken är det nu, 4 pojkar och en flicka, och numera också två barnbarnsbarn, pojkar det också.

Jag inser att jag har min mamma att tacka för mycket, min inställning till att alla människor är lika värda, att det finns nå´t högre än vi, respekten för erfarenhet och kunskap. Visst finns det massor vi inte håller med varandra om och visst kan hon fortfarande förvåna mig. Men på 85 år hinner man med en hel del.

Jag är glad att hon är pigg och kan vara ute och röra på sig, att hon orkar hänga med i samhället, ser på tv och hör på radio. Nej, min mamma är inte gaggig - lite glömsk ibland men det kan jag vara också.. 

Vi ´häler på - som man säger norrut och ser fram mot 90-årsdagen! Men vi hörs innan dess, det gör vi!

Grattis mamma!

Bara 15 år kvar till 100! 

Alex, Robin, Mats och Danne

  Lotta, Börje, Louise, Helen