annelise

Alla inlägg under november 2012

Av annelise - 26 november 2012 07:38

Tror det är första gången i mitt liv som jag ens överväger att sätta upp adventsljus och stjärna redan nu - för tidigt. Som traditionsbunden Stenbock har jag aldrig gjort det före dan före första advent - tjurigt har jag hånat de som redan nu belamrat sina fönster med allsköns stakar. Men vadå - de kanske inte hinner annars, de kanske är bortresta nästa helg till exempel.


Just nu vill jag sätta upp ljus och stjärnor, mörkret är stort därute, trots gatlyktor och skenet från staden mellan bergen. 


"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är."


skrev Erik Blomberg 1920, jag som trodde det var Bo Setterlind, tur jag googlade lte då....


Letar julberättelser på nätet - vi ska dels ha berättarkväll på jobbet, framför brasan i Röklandsgården, dels lyktvandring med Berättarteatern veckan före jul och jag behöver flera att välja mellan. Först kommer jag att tänka på en saga som fanns i Skattkammarböckerna, Sampo Lappelill, av Zacharias Topelius - söker på den men hittar den inte i sin helhet, får leta i böckerna som ligger nerpackade i förrådet då. Däremot hittar jag två andra sagor av samme författare, Trollens Jul och Julbocken - så bra! Samidigt läser jag i en annan bok om en dikt, av samme författare förstås, där Salami och Sulamit, som älskat varandra på jorden, nu sitter på varsin stjärna och utom sig av längtan efter varandra börjar bygga en bro, från varsitt håll och till slut möts på mitten, på den stjärnebro vi kallar Vintergatan.


Och bara som ett ytterligare bevis på sammanträffanden så läser jag i söndagens ST att det nu getts ut en bok med samlade noveller av - Zacharias Topelius!


Ah, vi åker ut idag och kompletterar fönsterstakar och sätter upp ljus i vårt hus....och sjunger Tove Janssons Höstvisa...

 

 



Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Av annelise - 25 november 2012 08:28

Förändring är inte lätt men den är nödvändig. Det enda konstanta är förändring sägs det också och det är på gott och ont minsann. Innan jag sjunker ner i alltför filosofiska tankebanor ska jag ta ett grepp om verkligheten, sådan den nu är för mig - och de som berörs.


Ja, vår särborelation fungerar  inte. Min dröm om att få allt sprack ganska fort. 


Ibland är det bara över, de senaste 3 åren har varit mer än stökiga, för oss båda och under den press som varit har vi inte klämts hop och blivit diamanter utan mer pressats isär till gruskorn som gnisslar nåt så förbenat. Nej, vi är inte ovänner, men det är liksom ingenting? Gruskornen kanar omkring på blankis och hamnar inte där de ska.

'

Nu ska jag prata i egen sak ett tag.....Nog har jag försökt, kämpat, ordnat och donat...men en sönderstressad, utmattad, utarbetad bonde är svår att nå in till....Eller så vill han helt enkelt inte, det kan jag inte uttala mig om. Jag kan från min sida enkelt säga "jamen, det är ju bara att" men då hör jag att jag låter som ett eko av hans "äsch, det gör väl ingenting, det kan väl inte spela nån roll" - och då är det ju där vi är.


Igår var jag ledsen, i besvikelse och sorg över det som inte blev, men också som en klok kompis sa, att jag kände sorg över den del av mig själv som "dör" - den del som blev hans där på gården - den finns inte mer.


Jag kan förfalla i självömkan - aha, jag var inte värd att kämpa för....men jag skippar den biten, jag har verkligen kämpat för mig själv och oss.


Vart vill jag komma nu då? Jo, att jag mår bra, det är lugnt. Jag kommer att vara ledsen och arg några gånger till men kommer att gå vidare, Det är så mycket i mitt lv som är bra, som har fallit på plats och jag är så glad att vara tillbaka i Sundsvall och sen jag flyttade känns det faktiskt som om jag fått tillbaka mitt liv och en stor bit av mig själv igen. 


Många av mina intressen fanns helt enkelt inte därute på landet. Några fanns, och man kan få nya, och man kan dela intressen - men, nej...det gick inte längre.


Så är det...Jag stänger den blå dörren till det vackra gamla huset och ser nyfiket fram mot nästa dörr som ska öppnas nu....kanske en gammal bräddörr, kanske en stor port med lejon till portklappar, kanske en vit laminerad HSB-dörr? Och jag har tillit till att det blir rätt dörr.....igen. För det var aldrig fel dörr, det var det inte....Bara en dörr i livet..





 


Bilden är tagen av Anette Staaf, en augustidag 2010


Av annelise - 16 november 2012 22:03

Kärlek räcker inte alltid. Sunt förnuft räcker inte. Respekt och hänsyn räcker inte heller.

Inte när ens eget barn mår dåligt. Självdestruktivitet tar sig många uttryck och ingen, ingen som inte själv varit med om det kan förstå. Inte ens den minsta lilla del. Tycka synd, känna med - komma med goda råd och tips...men aldrig, aldrig förstå.

Att sitta och höra hur dottern tar sig några mackor i köket och veta vad som kommer att hända. Att ångesten slår till, rusningen in på toa och fingrarna i halsen. Sitta och känna sig maktlös och förtvivlad. Fråga - kunde du inte pratat med mig? Kunde du inte nöjt dig med en macka? 

Att få sms - "jag har skurit mig, det måste nog sys..." - "jag klarade det inte, jag har skurit mig"....8 stygn, 15 stygn...

Ett livshotande tillstånd. Min dotter, min bebis, min älskade lilla prinsessa som dansade på gräsmattan till Spice Girls, som älskade hästar och skulle bli artischt när hon blev stor.

Ingen, ingen kan ens i närheten förstå hur det känns....ingen!

Varför räcker inte min kärlek? Varför kan inte jag hjälpa, skydda henne? Räckvidden tycks ha en gräns men aldrig kärleken.


      


Av annelise - 11 november 2012 10:39

Bara att erkänna - grundlurad vid bilköpet i höstas...


Vårt trogna Opel som gått genom besiktning efter besiktning utan anmärkning valde att halvt ge upp, ja, jag skriver halvt eftersom den visserligen gick att köra men behöver åtgärder för närmare 7000:-. I hastigheten och i desperat behov av transportmedel blev det ett ogenomtänkt köp av en bil i Matfors av två unga killar, som ljög oss rakt upp i ansiktet.


Lite erfarenhet har jag av bilar, jodå, jag vet vad jag ska titta efter och vad som ska kollas...men i stressen av att snabbt hitta en ny bil glömde jag kolla vissa enkla saker som man tror är självklara. Fanskapet går inte att låsa och bakluckan är väldigt impulsiv och opålitig - ibland funkar den, ibland inte.


Men okej, det må vara en sak.


Men vi hörde att avgassystemet lät - och frågade förstås....Nej, det har jag bytt, svarar killen. Det har vi fått svetsa en gång.


Hmm...olja runt topplocket...Nej, jag spillde när jag fyllde senast....Nu står den hos sonen och vi törs inte köra för oljelampan lyser konstant.


Lögn, lögn och förbannad lögn. 


Ja, jag är naiv, godtrogen och tror alla om gott....Befintligt skick blev en dyr läxa denna gång. Må karmalagen träda i kraft!


Kosta på Opeln? Mja, den är gammal och kan vara på fallrepet ändå...Det finns en bil i Övik för 16000:- som säljes av en pålitlig vän - men inte har jag de pengarna inte....


Så är det - nån som har en bil att GE bort...? ;-)

Av annelise - 6 november 2012 11:22

Länge sen jag bloggade nu, har liksom inte varit på humör - mer om det vid ett annat tillfälle.


Däremot hittade jag detta när jag letade djurfabler på jobbet...tycker den var så bra att jag måste lägga in den. Hur många av oss lever i hönshus fast vi inte alls hör hemma där? 


Kycklingprinsen


"Det var en gång en prins som bodde med sin far och mor, kungen och drottningen, i ett pampigt slott.. Han fick den finaste utbildning och uppfostran.


Till föräldrarnas förtret, gick prinsen en dag igenom en identitetskris och kom till slutsatsen att han egentligen var en kyckling och inte en människa. Inledningsvis trodde kungen och drottningen att han bara skojade. Men efter att han slutat närvara vid det kungliga matbordet och började tillbringa sina dagar och nätter i hönshuset, förstod de att allvarliga problem var i görningen.


Naturligtvis orsakade prinsens märkliga beteende obeskrivlig ångest för hans kärleksfulla föräldrar och intensiv skam för den kungliga familjen i stort. Kungen skydde inga kostnader för att hitta den som kunde bota hans son. De finaste läkarna och psykiatrikerna i landet kom och försökte, men till ingen nytta.


Kungen var nära att ge upp när en vis man med milt utseende kom till hovet. "Härmed erbjuder jag mig att bota prinsen gratis", förklarade mannen. "Mitt enda villkor är att ingen stör mig vad jag än gör."


Fascinerade och desperata som de var, var det enkelt för kungen och drottningen att enas om att försöka.


Följande dag hade prinsen mänskligt sällskap i hönshuset. Det var den vise mannen.


"Vad gör du här?" frågade kycklingprinsen.


"Varför gör du här själv?" svarade mannen.


"Jag är en kyckling och detta är ett hönshus," svarade prinsen eftertryck.


"Ja, jag är också en kyckling", svarade den vise mannen.


Med detta började han hoppa runt och äta kycklingfoder med god aptit. Prinsen var övertygad. Ett par dagar gick på detta sätt.


En morgon, närmade sig den vise mannen prinsen.


"Jag är från ett land långt borta", avslöjade han. "I mitt hemland, hoppar faktiskt inte kycklingar. De går omkring som vanliga människor."


"Verkligen!" utropade prinsen. "Det måste vara en fantastisk plats att vara en kyckling."


"Låt oss prova det här", föreslog vise, "Låt oss gå runt."


Kycklingprinsen gick genast med på sin nya väns förslag.


Efter några dagar, föreslog den nu upprätta vise mannen till den nu lika upprätta kycklingprinsen, att de skulle röra sig inne i huset istället, eftersom man i det andra landet inte lät kycklingar leva i hönshus, de bodde i ståtliga palats passande för furstar. Återigen höll kycklingprinsen med.


Så processen fortsatte. Kort därefter övertygade den vise mannen kycklingprinsen att i hans land åt kycklingar människomat. Sedan kom vanan att sitta vid bordet och avnjuta mänsklig konversation. Inom en kort tid, kunde kycklingprinsen fortfarande hävda att han var en kyckling, men började uppföra sig precis som en vanlig människa.


Lyckligtvis lider de flesta av oss inte av kycklingkomplex. Men här är en fråga som vi alla kan ställa oss själva: Begränsar jag min potential på grund av min egen uppfattning?"


 

Rabbi Nachman av Breslov genom Yossy Gordon
















Presentation


Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen - eller i detta fall - tangentbordet!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards