annelise

Alla inlägg under oktober 2013

Av annelise - 31 oktober 2013 10:24

Börjar med utmaningen idag:


Nummer 24. Mamma/pappa försökte lära mig att


Mamma har lärt mig att alla människor är lika värda och det finns nå´t gott i alla. Pappa hade massor av citat som än idag dyker upp i mitt huvud när det behövs. Det mest kända är att ”man ska vara glad att det är som det är när det ändå inte är som det ska”. Och det stämmer ju bra!


Idag sitter jag fortfarande hemma med ont i ryggen… eller sitter? Ligger, står, försöker gå, rör mig….  Grimaserar och suckar….


Idag skulle jag ha förberett spökberättelser inför kvällen i Timmerkojan. En tradition denna höstkväll strax innan allhelgonahelgen.

 

För att ni, mina trogna åhörare inte ska missa dessa skrönor (?) tar jag tillfället i akt och skriver ner en av dem här.


En berättelse om Oden, denna starka figur i den nordiska mytologin som också framställs som krigisk och allmänt otrevlig. Denne starke man kunde sejda (dvs försätta sig i trans och kommunicera med andra världar), vilket ansågs som en kvinnlig syssla och oftast utfördes av völvor. Män som sejdade kunde verka feminina, på modernt språk bögiga, vilket inte behöver vara negativt numera, men på den tiden direkt fjolligt och nedvärderande. Men en person som Oden vågade ingen mucka med så hans sejdande var helt accepterat. Han var också den som fick runornas visdom till sig genom att hänga upp och ner i asken Yggdrasil och låta korparna Hugin och Munin hacka ut hans ena öga.


Man måste ge något för att få något…..


Ja, för att då återgå till det jag tänkte skriva om – Odensjakten.


Det finns många berättelser om Odensjakten. Oftast färdas han till häst, på sin åttafotade Sleipner. Oden red i luften, ibland högt men ibland så lågt att folk riskerade att bli nedsprungna av hästen eller slagna av hovarna. Det hände att man såg lysande ögon och en röd eldtunga men oftast syntes ingenting. Man hörde hovarnas klapper och hundarnas skall. Det berättas också att man gammalt tillbaks satte upp havrekärvar på långa käppar till jul, så att inte Oden och hans följe skulle landa på gården. Havrekärvar sätter vi fortfarande ut men inte av samma orsak… eller?


”Varje torsdagkväll under hösten när månen stod i nedan drog Odens jakt fram. Först kom en häst i full galopp, någon satt på hästen men man kunde inte urskilja vem. Efter ryttaren kom två hundar, en stor och en liten. ”Å den lille han skällde så fint, å den store han skällde så grovt”. Jakten drog vidare nedåt skogarna och försvann och man hörde dem aldrig komma  tillbaka.”

 

Ibland färdas ryttaren ensam, ibland är det en hel härskara. Det här liknar också en sägentyp som kallas kvinnojaktssägen. En ryttare förföljer och dödar en kvinna, hos oss ett folktroväsen.


”Först kom ett kvinnfolk springande över vägen, förbi den som såg det, sen kom två hundar efter och skällde och drev. Sedan kom en ridande med bössa. Det gick i vild fart. Den som stod vid vägen hörde efter en stund att det smällde. Efter det att jägaren skjutit kom han ridande tillbaka med bössan på axeln Han hade bundit ihop det långa håret med benen på henne och hängt henne över bösspipan. Han hade skjutit många skogsrår på det viset.”

 

Källa: Bl a "Svenska sägner" av Ebbe Schön


Det är torsdag idag, månen står i sista kvarteret och det är höst… Om ni hör nåt ikväll och tror att det kanske blåser, eller regnar… då är det Odensjakten som drar fram över nejden.

 

Lugnet före stormen...


 










Av annelise - 30 oktober 2013 10:27

 

Bara för att uppdatera er, trogna läsare, vill jag berätta att jag mailat till chefen på Smärtrehab och påpekat det dåliga bemötandet jag utsattes för under kursen. Dock inte skrivet i affekt och med lika många ord som blogginlägget häromsistens. 

 

Fick ett artigt "jaså"-svar tillbaka med ett beklagande och en kommentar att de skulle bättra sig. Vet inte vad jag väntat mig, men eftersom jag inte vill träffa dem mer så låter jag det vara så här. Jag har stått upp för mig själv och sagt ifrån, och det är det viktigaste för min del. 

 

För att ändå nämna "sjukgymnasten from hell" så ansåg hon att ett högriskskydd från Försäkringskassan (som jag var så glad för) ökar risken att man är hemma för mycket (i onödan?). Hon skulle bara veta hur mycket jag kämpat, hur mycket jag gått och jobbat trots ont överallt och hur mycket tabletter jag äter. 

 

Senast nu i natt - när min rygg pajat igen -  har jag legat vaken i två timmar och funderat över huruvida jag skulle orka jobba idag. Till sist kom jag fram till att eftersom jag inte kunde stödja på benen igår och fortfarande är svag så kanske det är bäst att hålla sig lugn idag.

 

Så därför hänger jag i soffan och funderar på allt jag skulle gjort om jag inte haft ont i ryggen. Panodil Forte och en promenad ska det väl bli i alla fall - om inte benen viker sig igen....

 

Utmaning numro 23.   Hörru jycken, det där än MIN blomrabatt!

 

Tyvärr - har ingen blomrabatt, balkonglådorna är intagna och i stugan finns ingen rabatt - ännu... och där kom längtan över mig igen...

 

 

Av annelise - 21 oktober 2013 20:50

Jag måste skriva av mig lik förbaskat  Skulle ju inte orda om smärtkursen,men när det finns folk anställda inom vården som är så totalt inkompetenta när det gäller patientbemötandet så måste jag.


Det gäller bemötandet av den sjukgymnast och även psykolog som hade hand om mig. Det var dåligt med förståelse.

Som mina trogna läsare vet så har jag svår migrän och värk från ländrygg samt fibromyalgi. Migrän är mest handikappande eftersom jag sover dåligt och äter mycket tabletter och är därför ofta ”svårstartad” på morgnarna. Jag bad om psykologsamtal för att försöka lära mig acceptans. Psykologen ville inte avsätta tider av risken att jag skulle avboka.

 

???

 

Sjukgymnasten verkar tycka att jag är lat, dum och försöker komma undan hela tiden. Jag avskyr det. Jag har haft migrän i 40 år, minst, och vet vad jag orkar och klarar de dagarna. Jag förstår inte hur någon kan ta sig rätten att döma mig och utgå från hur jag fungerar. Jag blev också hela tiden emotsagd och ifrågasatt och vad jag själv upplevde och kände verkade vara helt fel. Tidigare läkare och sjukgymnaster jag träffat har tydligen också haft fel. När jag försökte ge min sida av saken blev jag avbruten och bortpratad.


Sjukgymnasten verkar ha den inställningen att jag försöker smita undan träning och kommer med undanflykter. Jag har INTE något motstånd mot träningen på något sätt. Inte skulle jag ha gått den här kursen om det vore så, jag skulle aldrig ha kämpat under dessa år. Dessutom vet jag att träning är bra för mig. Jag menar, vid min ålder har man lärt sig att inte ge upp. Jag har högskoleutbildning och har jobbat i hela mitt liv, undantaget sjukskrivningarna. Jag vill inte bli bemött som en barnunge som inget begriper.


Nåväl, stressen ökade inför att gå och träna, inte själva träningen, för det vill jag men för oförståelsen och kommentarerna om jag avbokar. Jag måste försvara mig - igen. Hur jag än gör blir det fel och det var nu jag verkligen tappade min motivation.


Några exempel på bemötandet:


Jag sa att jag var glad att gå smärtkursen för att kunna komma igång att träna – svaret blev att det var bortkastat att gå en så’n kurs bara för det – det kan man göra på gym eller vc - jag inte har råd att gå på gym och vc var ganska ointresserade. Jaha, träna? Ja, det kan du väl….. där eller där kan du göra övningar.

 


Samtal: Du har svårt att sitta, eller hur? Ja. Gör du avspänningen? Ja, det gör jag. Hur gör du då? Ja, jag sätter mig…. Du kan ju inte sitta? Va? Du kan ju inte sitta, säger du? Varför sätter du dig? Jaaa, jag har en bra stol till det….Jaha, kan du ligga? Ja, det tror jag välTror??! Du vet väl om du kan ligga? Du har väl hört bandet? Säger de att man måste sitta? Nej, jag tror inte det…

 

Totalt tom i huvudet säger jag inget mer.


Vad har du för säng? Jo, den är rätt bra, den jag har hos min särbo är för hård, den här är mjukare. Du ska inte ha en mjuk säng! Den är inte fööör mjuk… Nä, köp en ny säng!

 

På undersökning: En tidigare sjukgymnast som kollade min rygg sa att jag troligen har en utgjutning på en disk. Hur kan hon veta det? Jaa – hon undersökte mig? Röntgade hon? Nää, hon kändeDet kan man inte känna, har hon magiska fingrar, kanske?

 


En tandläkare sa att min käke är sned. Hur visste han det?

 

Ja, inte faaan vet jag – jag är inte utbildad! Jag går väl till läkare, sjukgymnast eller tandläkare för att jag behöver hjälp och jag litar på att de kan sin sak. Samma sak när jag behöver klippa håret eller laga bilen.

 


Men fram med skelettet och föreläsning i rörelseapparaten och kom för fan inte och tro att den smärta du känner är på riktigt! Så här är det!


DU HAR INTE ONT, DET BARA KÄNNS SÅ!!!


Vid det här laget var jag ganska trött och började hålla med om allt för jag orkade inte argumentera. Allt jag hört och fått veta genom åren är alltså fel.


Jag var så glad att jag lyckats öka tiden jag orkade med crosstrainern - sista dagen säger hon att jag trampar för sakta, SISTA DAGEN!  Nu föll allting….


Jag var så glad att jag fått högriskskydd beviljat hos FK – men det är inte bra, fick jag höra, då finns en risk att det blir för lätt att stanna hemma.


Hela mitt liv har jag gått och jobbat trots svår migrän – jag har tagit tabletter och gått ändå. För 20 år sedan, när det inte höll längre var det första jag fick veta att jag MÅSTE vara hemma och vila de värsta dagarna och att jag skulle ta min migrän på allvar och t ex inte kalla den huvudvärk. DÅ fick jag högriskskydd och hade det några år. Sen blev jag för frisk om man kan säga så.


Jag har hela tiden verkligen kämpat och de gånger jag avbokat för att jag mått för dåligt kommer det som ett pistolskott – VARFÖR? Och nu tränar du i morgon!


Hela tiden, hela tiden….  Nu har jag sagt ifrån mig resten av träningen, jag utsätter mig inte för henne längre. Om man på smärtrehab tror att man peppar folk genom att stressa hela tiden, och ifrågasätta allt man säger, och påpeka att man har fel i allt man känner och upplever – då är man verkligen inte på rätt spår. De kanske hjälper många, men måste vara mer flexibla och bemöta patienterna individuellt.


Förhoppningsvis kanske jag lär mig att säga ifrån bättre och stå upp för mig själv. Och jo, jag fortsätter träna, men på ett annat ställe och inte i närheten av henne.


 


Av annelise - 20 oktober 2013 11:22

   

Ujiamej, vad jag slarvar med utmaningarna…!  Jag tänker inte säga att jag ska skärpa mig, för jag gör mitt bästa och tar det som det kommer. Med detta får ni låta er nöja!


Det har varit ett par intensiva veckor, med förberedelser och genomförandet av en kusinträff som visade sig bli jättelyckad med total uppslutning av kusinerna – hela fem stycken är vi på pappas sida! Alltså, ingen större folkstam men flera av barnen, samt barnbarnen ställde upp och vi blev en skara på 23. Ja, jag vet, det finns de som har enorma träffar med hundratals deltagare, men för min del räcker det så bra när man faktiskt hinner se och prata med alla.


Alltnog, vi åt gott och drack gott utan att behöva supa till, trivsam omgivning och mysig brasa i kaminen, trevliga, positiva glada människor – oj, vilken trevlig släkt vi ändå är! Och – vi lyckades frångå det tråkiga faktum att bara träffas vid begravningar som det tyvärr brukar kunna bli när man kommit upp i åren!


Det hela kom till tack vare mitt övertagande av stugan, och alla turer i och med detta och tanken väcktes på att ta oss samman och träffas. Folk kom från Västerås och Stockholm, Borlänge och Östhammar – är det inte fantastiskt?


De äldsta var min moder, och min farbror och faster, längst härdade min moder ut, hon som skulle ta taxi hem när hon blev trött hängde med bland de sista. Men jag tror nog de uppskattade att se alla samlade så där. Den yngste, 1,5 år, hade ett fantastiskt blöj-race innan han däckade i vagnen med en flaska välling. Det lämnade ingen oberörd!


Dagens lunch – blir nog överblivna korvar och korvbröd sedan gårdagens barnvänliga lunch. Vi fick ju den stora äran att ha lilla familjen här och jag har tillbringat en hel del tid med att spela spel med en underbar femåring.


Vet ni, jag tror mycket av dagens varghat kommer från Bamse-spelet Honungsjakten – den stygga vargen gör ju inget annat än stjäl honungsburkar! Det måste ju ha påverkat den uppväxande generationen! Eller?





Foto av Helena Rydfjord, kusindotter :-) 

Av annelise - 12 oktober 2013 10:35

Några dagar har gått sen sist… och jag kom iväg till Lillstugan – jag fick ingen med mig men tänkte nog att det var bäst att få det gjort och åkte iväg på egen hand med särbons bil.


Det var väldans blåsigt – men vackert! Bunkrade upp åkerbärsdricka i Holmsund och for till stugan och slog på värmen. Ganska fort blev det varmt och gott, men oj vad vinden tog i! Inte särskilt njutbart ute. Ställde en stol i lä på verandan men då försvann solen. Antagligen ville stugan att det inte skulle bli så svårt för mig att lämna. Enklare att åka om vädret är lite sämre… Jo, det var skönt att få det gjort, nu behöver jag inte grunna på den längre – än på ett tag. För när vårsolen tinar bort snön, då finns längtan där.


Nu får det gärna bli vinter, så blir det vår snabbt!


Har avslutat smärtrehab, något som jag inte ids orda mycket om… tänk att folk, som jobbar med smärtpatienter fortfarande inte förstår vad migrän innebär. Hade hela tiden en känsla av misstro, som om de på något vis inte trodde jag VILLE bli bättre, inte ens försöka. Väldigt otäck känsla, speciellt som de inte lyssnade på vad jag sa heller.


Nåja, utmaning 21.   En fras på annat språk jag gärna skulle vilja använda i rätt sammanhang

 

Tänker och tänker – och bland alla vanliga fraser från att beställa öl till att beställa taxi kommer det


”Så vackert det är!”


DET måste väl gå hem på alla språk – för visst är det vackert….  


 


Höstens vår - Erik Axel Karlfeldt


Nu är den stolta vår utsprungen, 
den vår de svaga kalla höst. 
Nu blommar heden röd av ljungen 
och hvitt av liljor älvens bröst. 
Nu är den sista visan sjungen 
av sommarens kvinnligt veka röst; 
nu stiger uppför bergens trappa 
trumpetarn storm i dunkel kappa.


Nu äro alla drömbarn döda 
som födts ur vårens sköra lek - 
likt buskens rosentyll, den röda, 
som första skumma natt gör blek. 
Men alla starka känslor glöda 
som snårens nypon, kullens ek 
och hviska varmt i frost och nordan 
om gyllne mognad och fullbordan.


Min sång flög drucken kring det bästa 
av färg och doft i ängars ljus, 
och det var ljuvligt nog att gästa 
de många hjärtans honungshus; 
nu vill jag, mätt på sötman, fästa 
min boning långt från lust och rus 
och hvila under fasta bjälkar, 
ej under lösa blomsterstjälkar.


Väl mig, då lekens minnen tvina, 
att du var allvar och står kvar, 
att ingen sol behövs att skina 
vår kärlek varm i svala dar! 
Hör, himlens hårda väder hvina 
sin högtidshymn för trogna par. 
Vi le, när jorden reds och darrar; 
vår lyckas hus har goda sparrar. 

Presentation


Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen - eller i detta fall - tangentbordet!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards