Om jag hade pengar - dabadabadaba...

Ja, hur mycket då? Pengar har jag, jag jobbar och får lön, jag har en 25% sjukskrivning, jag har visst pengar. Men lite mer skulle jag gärna ha. En triss-vinst så jag kan betala bort skulderna. Och kanske få lite lugn EFTER att räkningarna är betalda.....!

Det är inte så lätt det här med attt önska pengar hit och dit, helst hit då. Man kan ju förstås gå efter attraktionslagen och anse sig vara värd en massa pengar och "jag är visst rik - pengarna har inte kommit än bara"  och i någon fruktansvärd insikt om att det faktiskt inte funkar så faller man till sist ihop och får gå i terapi. Jamen, jag gjorde som det står i The Secret! 

Ärva? Nej, då måste nån dö först och det vill man ju inte. 

Men om den där triss-vinsten ramlar in nu då? Ja, först betala bort alla skulder. Jag drog på mig en del efter skilsmässan och under sjukskrivningen medan jag fortfarande trodde jag skulle kunna komma tillbaka - sedär, där tänkte jag minsann positivt men inte hjälpte det inte? 

Sen köpa en bra, nyare, miljövänligare bil. Och sen stugan, stugan... rusta upp, fixa vatten, isolera, byta ut elvärmen mot nåt smartare. Renovera taket, liten kamin att elda i... men jag vill ha kvar den som den ser ut, och alltid har sett ut, så mycket som möjligt. Brygga.... båt - åh, det finns så mycket på önskelistan där!

Resa skulle ju vara skojigt också! 

Om jag bara vore lite rik, jabadabadabadabadam....

Men rikedom kan vara så mycket.....

28. Livet är som en …marknad. En marknad är det, en julmarknad på Norra Berget. Ett liv kan upplevas under två marknadsdagar. Historiskt, kommersiellt, traditionellt....

Från tomten i stallet till kommersen bland alla marknadsbord. Från överflödet i den välbärgade bondgården där man har råd att använda smöret till ljusstake till timmerskogens dagliga kolbullar. Romantiken, slitet, kölden och kärleken.

Årets julmarknad har alltså gått av stapeln och som vanligt engagerades alla aktörer på Berget, föreningar och andra intresserade. Två dagars fest, i kyla och snålblåst. Långdans, Lucia, körsång, marschaller, lyktor och ljus överallt.

Jag har ett fantastiskt roligt jobb, jag har stått i Timmerkojan i två dagar och stekt, nej, gräddat kolbullar, denna kulinariska höjdpunkt i skogsarbetarens vardag.

Men......

Det är tammefan tragiskt att folk fortfarande tror att Lucia och jul är svenska traditioner.... Allt formas av den tid man lever i och traditioner byggs på under århundraden och förändras och stöts och blöts på alla de vis. Man formas av samhället och normer förändras.

Förr firade man jul under den mörkaste tiden på året. Märk väl att förr sammanföll Lucianatten och julnatten. Under de nätterna förekom allehanda ritualer, som en folklig tradition med lekar och magi. Staffansgången eller Staffansritten inföll på en av dessa dagar, senare annandagen. Staffansgossarna genomförde en regelrätt ”trick or treat” genom att rida runt i gårdarna och tigga och ställa till ett himla liv.

Lucia var ett sicilianskt helgon och har banne mig ingenting med Sverige att göra mer än att hon blev en symbol för ljuset, med utstuckna ögon och blodet rinnande i sidan efter ett svärdshugg. Att dagen heter Lucia har med Lucifer att göra, fan själv alltså.

Att vi skulle fira jul pga Jesus födelsedag är också konstigt, för ingen vet faktiskt när han föddes. Det bestämdes på kyrkomötet i Nicaea 320 år efter hans påstådda födelsedag. Ett antal gubbar tyckte det passade med ett datum mitt i vintern då folk ändå var vana vid att fira och festa. De kallade också det hela Christmas, Kristusmässa helt enkelt.

Vi var katoliker i många år. På 1500-talet blev vi protestanter.

I Sverige heter det fortfarande jul, efter isländska ordet ”ylir”, eller ”jôl” som betyder ”dricka jul” i pluralform, alltså under en period. Det motsvaras av det anglosaxiska ”giulu”. I finskan finns ”juhla” som betyder fest och ”joulu” som betyder jul. ”Yuletide” är ett gammalt ord som betyder just juletid och har inget med christmas att göra.

Midvintersolståndet firades med en fest, man hade relativt gott om mat och man hyllade fruktsamhet och fred. Julen stod för gemenskap och ledighet helt enkelt.

Julgranen kom från Tyskland och förekom i början mest hos välbärgade familjer. Presenter likaså, det var de borgerliga som började ge varandra julgåvor. På landet var julklappen en lek där man skulle hinna slänga in ett vedträ innan gårdsfolket fick syn på en. Långt tillbaka har man alltid haft granris på gården, i form av ruskor eller på bron, för granris skyddar mot ont.

Tomten är en sammanblandning mellan det turkiska helgonet St Nikolaus och vår egen gårdstomte. Nikolaus var speciell redan som barn och blev helgonförklarad redan under sin livstid. Han avbildades ofta med röd kappa och fick följa med emigranterna över till Amerika när det begav sig och kallades sedermera Santa Claus. I Sverige smälte han samman med den vresige gårdstomten som vi i alla tider fått blidka med gröt med smöröga för att få lugn på gården.

Julbocken hade en kort karriär däremellan, i slutet på 1800-talet.

All julmat var förberedd och lämnades framme på bordet hela julen. Halm ströddes på golvet och man trodde att på julnatten kom de döda tillbaka och skulle kunna äta av maten och sova i de riktiga sängarna medan gårdsfolket tuppade av i halmen efter allt festande.

Vår kantstötta Lucia figurerar i tidningar där skolledare skrämt ryggar tillbaka för en helt inbillad press att inte stöta sig med någon och lyckas helt med det motsatta. Att stöta sig med alla...

Att förbjuda tomtar och pepparkaksgubbar i Luciatåg under förevändningen att det ska vara en traditionell variant är bara ledsamt att höra. En skola som är i blåsväder just nu förespråkar att alla ska ha långa vita linnen och strut på huvudet och barnen får inte ha guldstjärnor vare sig i handen eller på struten. Vad påminner det om? Snälla nån, vilka farliga vägar vi är ute på!

Det finns inga helt svenska traditioner! Och det är väl en jävla tur det!

Och - favorit i repris! Väntljuset! Läs mer här

Såhär i adventstid fuskar jag och delar med mig av ett inlägg jag skrivit i en grupp på Facebook. Jag har fått bara positiva kommentarer till inlägget och suger åt mig som en svamp. I tuffa tider behöver man allt beröm och all värme man kan få.

”Klurar och funderar. Har senaste åren förstått att jag är en fullfjädrad hsp’are. Men jag tänker (och det här är MINA tankar, inget rätt eller fel) att som med allting annat måste man hantera sin hsp, likaväl som diabetiker tar insulin eller att man skaffar glasögon om man ser dåligt. 

Livet far fram med en, och läxorna är många. Först nu, vid 57 års ålder, känns det som om jag börjar förstå en del. Att det är jag själv som gör jobbet. Ingen gör det åt mig, det är jag som ska lära mig säga nej, det är jag som ska ta hand om mig själv, det är jag som ska värdera mig själv högst. För jag kan inte klara mig utan mig själv. Det finns inga piller, det finns ingen quick-fix. 

Det är lätt att hamna i soffan med offerkoftan på, sucka och tycka synd om sig själv för att ingen förstår och för att man aldrig kan vara med på någonting. Jag vet – jag har varit där. Men samtidigt blir man rätt less på det – och man kan ta sig upp och börja med nåt enkelt, t ex en promenad där man trivs, skogen, sta’n, stranden.... Jag hade en period när jag bara gick ut i dåligt väder för då slapp jag träffa folk. Jag förstod inte varför då, men jag förstår det nu.

Jag tänker också att man faktiskt får tycka lite synd om sig själv, och ligga i soffan då och då, bara man inte fastnar i det. Ibland regnar det ute, ibland regnar det i själen och då får man vänta tills det slutat. Ta hand om sig själv på bästa sätt – och det sättet är olika för oss alla. 

Men glöm inte, att du är värdefull och du behövs – för din egen skull om inte annat! Glöm dåliga förhållanden eller dåliga jobb – de var inte rätt för dig i alla fall. Du har provat och gjort ditt bästa, om det inte fungerade så var det inte ditt fel. 

Jag kämpar fortfarande och ställs dagligen inför utmaningar men jag hittar oftare vägar på ett annat sätt numera. Det känns bra. Ge inte upp!”

Läs mer om hsp här

Och så över till utmaning nr 27.   Min senaste blunder

Ja, det var som vanligt att jag inte lärt mig att ta betalt i förskott. Jag brukar ju tolka tarotkort då och då och tar vanligen inte betalt av vänner. Men andra, helt okända, brukar jag ta en liten slant av, om inte annat så för den tid jag avsätter. Jag har blivit blåst många gånger men ändå litar jag på folk. Jomen, det är så jag vill att världen ska vara!

Så ringer en tjej, vi kan kalla henne Monika, från en liten ort i västra Medelpad, vi bestämmer tid och hon ringer upp och vi pratar länge, närmare en timme. Hon frågar och jag berättar vad och hur hon ska betala – sätta in på mitt plusgiro.

Det går en vecka, det går två veckor, det går tre veckor – inga pengar. Då ringer den dumma människan och säger att hon fått felmeddelande från sin bank, pengarna har inte gått iväg, men att nu, NU, är pengarna på väg och hon har dessutom ett par följdfrågor. (Jo, jag tycker det ska ingå, så också i detta fall. ) Jag, den ännu dummare människan kvittrar glatt och svarar på hennes frågor. Det var förra söndagen, ännu inga pengar. Skrev ett sms till henne, med vänliga ord ”du kanske skrivit fel siffror – här är rätta pg-numret” men jag tror det är kört. Det blir inga pengar den gången heller.

Nåja, jag klarar mig nog, men jag tycker det är synd, för nu är jag stenhård. Inte ett ord från mig förrän jag sett pengar på kontot! Vilket jag också mycket riktigt skrev i ett mailsvar till en som frågade. Har inte hört ett ljud därifrån heller.... en till som tänkte blåsa mig? Hoppas inte det.... hon kanske bara inte hade pengar just nu.

Jag VILL tro alla om gott, jag vill verkligen det! Men.... lärpengar kallas det nog.

Blåsigt över Strömbäcksfjärden....