Mitt köksbord har varit vårt. Familjens. Vi köpte det när vi flyttade till Övik 1989 och köpte hus. Där har barnen ätit och kräkts, ritat, lekt och byggt lego. De har skrattat och sjungit och gråtit, läst läxor och Kalle Anka. Det finns spår i bordet efter ett tappat strykjärn, hack efter bestick, på en stolskarm finns spår av färg. På stolar och bordsben har katten vässat sina klor med tydligt resultat. 

Men det gör inget, för bordet är en karta över två barns uppväxt och livet i en kärnfamilj som tyvärr inte höll måttet. Jo, ibland funderar jag. Gjorde jag rätt? Gjorde vi rätt? Förändring är uppslitande och i det här fallet hade barnen ingen talan, inte i det avgörande. Däremot samarbetade vi föräldrar om barnen på bästa sätt, det bästa sätt vi kunde då och jag säger bara - det kunde ha varit värre, betydligt värre. 

Bordet följde med barnens pappa men nu har han flyttat ihop och sålt sitt hus och bordet blev över. Kanske ett konstigt beslut att ta tillbaka det, men det är ett stadigt och bra furubord, med sex stolar till så - varför inte? 

Det står nu i mitt kök, med hack och fåror, färg och kattspår. Jag har täckt det med en vaxduk tills jag får möjlighet att slipa skivan - men vill jag det? Vill jag inte ha minnena kvar av barnen som små? När livet var enklare och bra på många vis. Jag vet  inte.... kanske jag vill det, inte för att älta, inte för att leva i det förgångna utan för de fina minnena, det som var roligt och skönt och bra. 

Jag vet inte. 

Idag står bordet där med den fula vaxduken, inte så lyckat men ändå. Fyra plasttabletter med jordgubbar på och en ljuslykta som en vän hittade på loppis. På baksidan står "Från årtusende till årtusende i ljusets tecken" och vidare "Ljus och värme - två av livets förutsättningar. Då, nu och i framtiden". Den är tydligen en reklamgrej från Umeå Energi och hur lyckat är inte det med tanke på Lillstugan min däruppe? 

Ljus och kärlek, säger man - ljus och värme och kärlek - på mitt köksbord.