Ja, jag vet. Jag har inte bloggat på länge, och har helt tappat lusten för utmaningarna. Men jag ger inte upp. Snart kanske den kommer igen. Tills dess.... ett sporadiskt inlägg då och då. 

Det är mitt i högsommaren och värmebölja med temperaturer på runt 30 grader över en vecka nu. I alla fall här i norr och speciellt i Västerbotten där jag varit flera veckor i min älskade Lill-stuga. Åker hem och tvättar lite, betalar räkningar - och så tillbaka, för jag vill inte sitta i vinter och tänka att jag kunnat vara där mer. Och med det här vädret vill jag pressa absolut sista droppen ur semestern. Sista svettdroppen, sista vattendroppen från älven som håller sina modiga 25 grader. 

Jag tackar makterna för att jag tog ut sex veckors semester i år....

Älven... tänkte på den häromdagen, eller tänkte - jag hör den, ser den, badar i den... det sägs ju att man inte stiger ned i samma flod två gånger, och det stämmer ju. Den ständiga vattenrörelsen, strömmen ut mot havet gör att vattnet byts hela tiden. Nytt vatten fylls på från källan i sjön Överuman vid norska gränsen. Älven är 470 km lång och därmed några kilometer längre än Ångermanälven (463 km) som också är en mäktig älv. Sen kommer Indalsälven (430 km) och Ljungan (399 km). Så nu vet ni det!

Älven är uråldrig. Den har runnit där sen inlandsisen släppte sitt grepp. Vattenvägar har använts i alla tider, med båt under sommarhalvåret, på isen under vinterhalvåret. Däremellan, när isen varken bar eller brast, fick man traska på längs stranden bäst man gitte. Följde man älven så hittade man rätt åtminstone. Kanske bar man med sig en enkel båt, eller en kanotliknande, urholkad trädstam.

Utvecklingen går framåt...

När jag var barn rann älven likadant, båtar passerade, båtar i alla storlekar och modeller. På kvällen lade vi ut nät som vittjades tidigt nästa morgon. När jag började vara i stugan igen förra sommaren trodde jag att mycket förändrats, men det hade det inte. Älven rinner fortfarande likadant (ja, det hade jag väl knappast trott skulle vara annorlunda), båtar passerade, kanske lite större, kraftigare motorer och lite fler plastiga varianter. Sen finns det en hel del pärlor som med sitt donkdonkdonkdonkdonkdonkdonkdonk plöjer vågorna i lugnt majestät (för att tala med Gits Olsson).

På kvällen ser jag båtar ligga på andra sidan och man lägger nät, precis som min pappa och jag gjorde när det begav sig. Jag ser båtar på Strömbäcksfjärden med fiskespön ute. Tyvärr hör och ser jag vattenskotrar också, som kanske kan vara en rolig leksak men det finns regler för dem också, som inte följs av alla. De låter som en humlesvärm när de kommer farande. 

Älven finns kvar, den kommer att finnas kvar långt efter vi alla är borta och förhoppningsvis kan våra barnbarnsbarn fortsätta njuta av den och allt den ger. Undrar vilka båtar som åker där om 100 år? Kanske vi är tillbaka till urholkade trädstammar :-) 

Och när natten faller vill man inte gå in....