I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med. 

Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utveckling och ser framåt. Jag får inte vara med på en massa aktiviteter för min kropp säger stopp. Det är ingen rolig känsla och ja, jag vet, man ska inte tänka så, man ska tänka på allt man FÅR vara med på! 

Men...

Just nu, den här årstiden, vinter och slutet av januari är det skidåkningen jag saknar mest. Det värker i mig när jag ser reklam från olika fjällanläggningar och jag kan känna känslan när man kommer ut till första åket i morgonsolen, ränderna efter pistmaskinen rasslar under skidorna. Det frasar, det skramlar lite från liften. Annars - tystnad. 

Jag levde på skidor som barn. Man lekte i pjäxorna och ville man åka stod skidorna vid knuten. Vi drog runt i skogarna, gjorde egna spår och hopp. Antagligen livsfarligt men vi överlevde bevisligen. Vi fick bra balans och verkligen en känsla för snö. Lovikkavantar fulla med snöklumpar som man åt på. Kall om tårna när man kom in och tog av sig pjäxorna. Varm choklad och limpmackor med prickig korv. 

I tonåren åkte vi slalom, för det skulle man. I verkligheten tog man liften upp till raststugan, satt där med en kopp te och en massa cigg och sen åkte man ner. När jag gick utbildningen till fritidspedagog lärde jag mig åka och när jag senare blev skidinstruktör i Friluftsfrämjandet lärde jag mig ÅKA! Verkligen ÅKA. Jag fick vara med på skidkonferenser i Riksgränsen och i Björkliden. Konferenser med skidfolk från hela världen. Jag fick lära mig åka på engelskt vis, på australiensiskt vis - ja, det är skillnad för de har olika tillgång på och olika typer av både snö och terräng. I Japan står man på skolgården och övar lappkast, sen tar man bussen upp till bergen. En kollega berättade om känslan av en meter nysnö och apor i träden man åkte förbi. 

Längdskidor är lika härligt. Att glida fram mellan snötyngda träd. Jag minns månskensturerna i Övik, i mörka kvällen och med fullmånen över oss. Glänsande spår att följa. Min son följde med, han var 6-7 år då kanske. Första gången var han livrädd för alla skuggor men upplevelsen tog över och sen var han inte rädd. 

Härliga tider.... 

När vi fortfarande var en familj hängde vi i backen så ofta vi kunde. Säsongskort var en prioritet. Om ekonomin tillät for vi till fjälls. Levde billigt och satsade på liftkortet. Mina barns far hade en vurm för att hinna åka alla liftar och alla utförslöpor i systemet. En i viss mån stressande vana. Men han fick åka själv då vi andra föredrog en stund i solen. 

I barndomslandet är det viktigt att leka på skidor, man ska inte behöva skjutsas till backar och preparerade spår. Men nuförtiden funkar inte utrustningen i terräng. Det ska vara special för allting. Eller så svänger pendeln och allt är på väg tillbaka.

När jag är frisk, när jag gått ner i vikt och tränat upp mig ska jag åka skidor igen. Det ska jag!

Jiihaa! Eller "åh, herregud, vilken stil..."

I brist på bättre tar jag mig an utmaningarna igen. Lite rastlös, lite hängig, lite arbetslös... 

Så, varsågod, ärade publikum: nr 38 - Trädgårdslandet

I mitt trädgårdsland växer ingenting, ety jag endast har en balkong. Hos min särbo finns en drivbänk där jag odlat kryddor och örter, något som jag också odlat i balkonglådor och krukor. Men nej, nåt trädgårdsland vill jag inte kalla det.

På den tiden vi hade hus – nej, inte då heller. På en tomt bestående av lerjord där inte ens potatis trivdes fanns endast ett antal vinbärsbuskar. De var dock inte att förakta, jämarns mycket bär blev det och saft som räckte ända till efter jul. Ungarna åt direkt från busken, solvarma, svarta vinbär. Grymt gott! Men grannens ungar fick sig en åthutning när de började spotta bär runt sig och på varandra– så beter man sig inte med naturens gåvor!

Trädgårdslandet. Ja, visst vore det härligt med egna grönsaker, rotfrukter, örter och kryddor. I Lillstugan är det svårt när säsongen är begränsad. Funderar på att odla pärer i en hink, för att ha lite färskt under semestern. Om det blir nån semester. Som arbetslös vet man ingenting.

Men – det får bli balkonglådor hemma till våren. Sallad, dill, persilja, gräslök. Räcker långt det....

Och blommor i Lill-stugan - för dit ska jag, semester eller inte semester...