Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det går inte att affirmera bort smärta. Nej, inte alltid. Kanske ibland, kanske för en del.... 

Och ändå tänker jag - de som har obotlig cancer, ALS eller andra sjukDOMAR - hur tänker de? Jag tror man tänker positivt till en början, men när varje provsvar, varje röntgen visar försämringar... orkar man tänka så då? Går det till en viss gräns? Ser man döden som en befriare?

Jag har inte en dödlig sjukdom, men en handikappande. Jag har migrän, kronisk och svår. 5-6 nätter av veckans sju vaknar jag mitt i natten med smällande, grävande, skärande migrän. 

Det har gått så långt att jag nu inte vill gå och lägga mig. Vill vara vaken dygnet runt för att slippa vakna med skiten. Vakna vid tre-tiden, ligga kvar en stund, ändra läge, byta kudde i förhoppningen att det ska släppa. Inser efter ett tag att det inte går. Sätter mig upp på sängkanten, sitter en bra stund med huvudet i händerna innan jag tar mig till köket och häller upp medicin, livselixiret, lindringen. En treo i ett halvt glas kallt vatten och en Sumatriptan bredvid. 

Lägger mig igen, med värmekudde eller spikmatta. Pluggar in headsetet i öronen och slår på P1-appen. Lyssnar på ett Sommarprogram från 2006, eller senaste Vetenskapsradion Historia, eller nåt annat. Måste ha prat, musik går inte men pratet avleder mig från smärtan. I bästa fall somnar jag men vaknar ofta efter en timme och är grymt kissnödig. Upp igen... ner igen, försök slappna av... somnar kanske. Kissnödig igen och så är det väl nästan dags att kliva upp? 

Tro nu inte att det är över med detta. Ja, huvudvärken är över men nu kommer illamåendet och svettningarna, "bakfyllan" som jag brukar kalla det. 

Tack vare denna medicinering klarar jag att arbeta 75%. Men mina levervärden är inte bra. Ska jag fortsätta äta medicin på det här viset? Att aldrig få sova, vila...? Och det är likadant när jag är ledig. I somras hade jag sex (6) veckors semester - migrän hela tiden, undantaget nån natt då och då. 

Nåt är fel. Fundamentalt fel. 

Sjukvården då? Hånande, mästrande, tablettskrivande, olyssnande. Det finns ett undantag och det är läkaren på neurologen. Han lyssnar, han bryr sig och han försöker. Och då ska ni veta att man kommer inte till neurologen på vanlig migrän, inte. 

Jag är för trött för att hantera det längre, att leva med det. Jag har levt med det i över 40 år, i varierande intensitet. Hur länge orkar man? Hur länge orkar jag? 

Och ni vänliga, medkännande läsare som vill komma med goda råd hänvisar jag till blogginlägget: Den svaga punkten 

Bara för att avsluta med nåt trevligare visar jag den här lilla getabocken som föddes förra helgen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...

I brist på bättre tar jag mig an utmaningarna igen. Lite rastlös, lite hängig, lite arbetslös...    Så, varsågod, ärade publikum: nr 38 - Trädgårdslandet   I mitt trädgårdsland växer ingenting, ety jag endast har en balkong. Hos min särbo fin...