I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med. 

Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utveckling och ser framåt. Jag får inte vara med på en massa aktiviteter för min kropp säger stopp. Det är ingen rolig känsla och ja, jag vet, man ska inte tänka så, man ska tänka på allt man FÅR vara med på! 

Men...

Just nu, den här årstiden, vinter och slutet av januari är det skidåkningen jag saknar mest. Det värker i mig när jag ser reklam från olika fjällanläggningar och jag kan känna känslan när man kommer ut till första åket i morgonsolen, ränderna efter pistmaskinen rasslar under skidorna. Det frasar, det skramlar lite från liften. Annars - tystnad. 

Jag levde på skidor som barn. Man lekte i pjäxorna och ville man åka stod skidorna vid knuten. Vi drog runt i skogarna, gjorde egna spår och hopp. Antagligen livsfarligt men vi överlevde bevisligen. Vi fick bra balans och verkligen en känsla för snö. Lovikkavantar fulla med snöklumpar som man åt på. Kall om tårna när man kom in och tog av sig pjäxorna. Varm choklad och limpmackor med prickig korv. 

I tonåren åkte vi slalom, för det skulle man. I verkligheten tog man liften upp till raststugan, satt där med en kopp te och en massa cigg och sen åkte man ner. När jag gick utbildningen till fritidspedagog lärde jag mig åka och när jag senare blev skidinstruktör i Friluftsfrämjandet lärde jag mig ÅKA! Verkligen ÅKA. Jag fick vara med på skidkonferenser i Riksgränsen och i Björkliden. Konferenser med skidfolk från hela världen. Jag fick lära mig åka på engelskt vis, på australiensiskt vis - ja, det är skillnad för de har olika tillgång på och olika typer av både snö och terräng. I Japan står man på skolgården och övar lappkast, sen tar man bussen upp till bergen. En kollega berättade om känslan av en meter nysnö och apor i träden man åkte förbi. 

Längdskidor är lika härligt. Att glida fram mellan snötyngda träd. Jag minns månskensturerna i Övik, i mörka kvällen och med fullmånen över oss. Glänsande spår att följa. Min son följde med, han var 6-7 år då kanske. Första gången var han livrädd för alla skuggor men upplevelsen tog över och sen var han inte rädd. 

Härliga tider.... 

När vi fortfarande var en familj hängde vi i backen så ofta vi kunde. Säsongskort var en prioritet. Om ekonomin tillät for vi till fjälls. Levde billigt och satsade på liftkortet. Mina barns far hade en vurm för att hinna åka alla liftar och alla utförslöpor i systemet. En i viss mån stressande vana. Men han fick åka själv då vi andra föredrog en stund i solen. 

I barndomslandet är det viktigt att leka på skidor, man ska inte behöva skjutsas till backar och preparerade spår. Men nuförtiden funkar inte utrustningen i terräng. Det ska vara special för allting. Eller så svänger pendeln och allt är på väg tillbaka.

När jag är frisk, när jag gått ner i vikt och tränat upp mig ska jag åka skidor igen. Det ska jag!

Jiihaa! Eller "åh, herregud, vilken stil..."

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat på länge, och har helt tappat lusten för utmaningarna. Men jag ger inte upp. Snart kanske den kommer igen. Tills dess.... ett sporadiskt inlägg då och då. 

Det är mitt i högsommaren och värmebölja med temperaturer på runt 30 grader över en vecka nu. I alla fall här i norr och speciellt i Västerbotten där jag varit flera veckor i min älskade Lill-stuga. Åker hem och tvättar lite, betalar räkningar - och så tillbaka, för jag vill inte sitta i vinter och tänka att jag kunnat vara där mer. Och med det här vädret vill jag pressa absolut sista droppen ur semestern. Sista svettdroppen, sista vattendroppen från älven som håller sina modiga 25 grader. 

Jag tackar makterna för att jag tog ut sex veckors semester i år....

Älven... tänkte på den häromdagen, eller tänkte - jag hör den, ser den, badar i den... det sägs ju att man inte stiger ned i samma flod två gånger, och det stämmer ju. Den ständiga vattenrörelsen, strömmen ut mot havet gör att vattnet byts hela tiden. Nytt vatten fylls på från källan i sjön Överuman vid norska gränsen. Älven är 470 km lång och därmed några kilometer längre än Ångermanälven (463 km) som också är en mäktig älv. Sen kommer Indalsälven (430 km) och Ljungan (399 km). Så nu vet ni det!

Älven är uråldrig. Den har runnit där sen inlandsisen släppte sitt grepp. Vattenvägar har använts i alla tider, med båt under sommarhalvåret, på isen under vinterhalvåret. Däremellan, när isen varken bar eller brast, fick man traska på längs stranden bäst man gitte. Följde man älven så hittade man rätt åtminstone. Kanske bar man med sig en enkel båt, eller en kanotliknande, urholkad trädstam.

Utvecklingen går framåt...

När jag var barn rann älven likadant, båtar passerade, båtar i alla storlekar och modeller. På kvällen lade vi ut nät som vittjades tidigt nästa morgon. När jag började vara i stugan igen förra sommaren trodde jag att mycket förändrats, men det hade det inte. Älven rinner fortfarande likadant (ja, det hade jag väl knappast trott skulle vara annorlunda), båtar passerade, kanske lite större, kraftigare motorer och lite fler plastiga varianter. Sen finns det en hel del pärlor som med sitt donkdonkdonkdonkdonkdonkdonkdonk plöjer vågorna i lugnt majestät (för att tala med Gits Olsson).

På kvällen ser jag båtar ligga på andra sidan och man lägger nät, precis som min pappa och jag gjorde när det begav sig. Jag ser båtar på Strömbäcksfjärden med fiskespön ute. Tyvärr hör och ser jag vattenskotrar också, som kanske kan vara en rolig leksak men det finns regler för dem också, som inte följs av alla. De låter som en humlesvärm när de kommer farande. 

Älven finns kvar, den kommer att finnas kvar långt efter vi alla är borta och förhoppningsvis kan våra barnbarnsbarn fortsätta njuta av den och allt den ger. Undrar vilka båtar som åker där om 100 år? Kanske vi är tillbaka till urholkade trädstammar :-) 

Och när natten faller vill man inte gå in....

Utmaning nr 35 alltså... 

Det är skillnad på luftslott och drömslott, tycker jag. Ett luftslott är bara just det.... byggt på luft och inget annat. Ett drömslott är byggt på drömmar och inte helt omöjligt att bli verkligt. 

Funderar - har jag något drömslott? Nej, inte slott... inte drömhus heller längre. När man var yngre kunde man ju drömma om hur man ville bo när man blev stor. Verkligheten blev en annan även om jag tycker jag bott hyfsat hela tiden. Jag har aldrig varit utan tak över huvudet. Trångt och litet har jag bott, avsides och för mig själv. Likaväl som stort och med barnen runt mig, grannar och grannars barn. Sommarstuga har jag nog alltid haft tillgång till och nu, en nästan egen...

Luftslott byggs väl också av drömmar? Fast kanske mer ouppnåeliga sådana. Förhoppningar, förväntningar....inte helt realistiska sådana heller. 

Nåja. 

Annars då? Jotack, våren är här, mer eller mindre, fast bakslag kommer nog. Rekordvärme igår, omställning till sommartid natten som var. Idag lite svalare.

Tänkte på det här med träning och smärta.... nu har jag tränat på gym ett par månader och eftersom jag varit hyfsat i form tidigare i mitt liv så vet jag hur det SKA kännas... men det gör det inte! Om man tänker hur det känns att ha influensa, värk i kroppen och huvudet, febersvettningar.... så är det några nätter efter att jag har tränat. Det kan väl inte vara riktigt? Min erfarenhet är att man tränar några gånger, får träningsvärk och sen går det över och man har en helt ny känsla av spänst och fräschhet och saknar träningen om man nån gång missar den. Den känslan har definitivt inte kommit denna gång.

Ja, det kan vara fibromyalgin, det kan vara trötthet efter sömnbristen och den ständiga huvudvärken, vad vet jag. Men det är svårt att motivera sig att fortsätta när man bara har ont, ont, ont.... hela tiden. Jag har en vecka kvar på gymmet, och sen får vi välan se då. Vad sjukgymnasten säger. Åh, denna sjukgymnast! The man of my dreams! Han lyssnar, han förstår, han respekterar... han hjälper mig med smärtan, han hjälper mig träna på rätt sätt.... han fattar vad det handlar om! 

Till skillnad från vissa....som förtjänar glömska mest av allt.

Förra helgen fick vi panikåka till Lill-stugan - en gran hade blåst ner och hängt sig på en tall som då hotade grannens stuga. Granen är numera förankrad och ska inte kunna ställa till nåt om den blåser ner helt. 

Annars var det som vanligt grymt vackert där. Isen låg fortfarande på vår lilla "tarm" av Umeälven men den släpper snart, om den inte redan gjorde det i gårdagens värmebölja. 

Nu längtar jag ännu mer. Till påsk är jag där.....

Mitt köksbord har varit vårt. Familjens. Vi köpte det när vi flyttade till Övik 1989 och köpte hus. Där har barnen ätit och kräkts, ritat, lekt och byggt lego. De har skrattat och sjungit och gråtit, läst läxor och Kalle Anka. Det finns spår i bordet efter ett tappat strykjärn, hack efter bestick, på en stolskarm finns spår av färg. På stolar och bordsben har katten vässat sina klor med tydligt resultat. 

Men det gör inget, för bordet är en karta över två barns uppväxt och livet i en kärnfamilj som tyvärr inte höll måttet. Jo, ibland funderar jag. Gjorde jag rätt? Gjorde vi rätt? Förändring är uppslitande och i det här fallet hade barnen ingen talan, inte i det avgörande. Däremot samarbetade vi föräldrar om barnen på bästa sätt, det bästa sätt vi kunde då och jag säger bara - det kunde ha varit värre, betydligt värre. 

Bordet följde med barnens pappa men nu har han flyttat ihop och sålt sitt hus och bordet blev över. Kanske ett konstigt beslut att ta tillbaka det, men det är ett stadigt och bra furubord, med sex stolar till så - varför inte? 

Det står nu i mitt kök, med hack och fåror, färg och kattspår. Jag har täckt det med en vaxduk tills jag får möjlighet att slipa skivan - men vill jag det? Vill jag inte ha minnena kvar av barnen som små? När livet var enklare och bra på många vis. Jag vet  inte.... kanske jag vill det, inte för att älta, inte för att leva i det förgångna utan för de fina minnena, det som var roligt och skönt och bra. 

Jag vet inte. 

Idag står bordet där med den fula vaxduken, inte så lyckat men ändå. Fyra plasttabletter med jordgubbar på och en ljuslykta som en vän hittade på loppis. På baksidan står "Från årtusende till årtusende i ljusets tecken" och vidare "Ljus och värme - två av livets förutsättningar. Då, nu och i framtiden". Den är tydligen en reklamgrej från Umeå Energi och hur lyckat är inte det med tanke på Lillstugan min däruppe? 

Ljus och kärlek, säger man - ljus och värme och kärlek - på mitt köksbord.

Ujiamej, vad jag slarvar med utmaningarna…!  Jag tänker inte säga att jag ska skärpa mig, för jag gör mitt bästa och tar det som det kommer. Med detta får ni låta er nöja!

Det har varit ett par intensiva veckor, med förberedelser och genomförandet av en kusinträff som visade sig bli jättelyckad med total uppslutning av kusinerna – hela fem stycken är vi på pappas sida! Alltså, ingen större folkstam men flera av barnen, samt barnbarnen ställde upp och vi blev en skara på 23. Ja, jag vet, det finns de som har enorma träffar med hundratals deltagare, men för min del räcker det så bra när man faktiskt hinner se och prata med alla.

Alltnog, vi åt gott och drack gott utan att behöva supa till, trivsam omgivning och mysig brasa i kaminen, trevliga, positiva glada människor – oj, vilken trevlig släkt vi ändå är! Och – vi lyckades frångå det tråkiga faktum att bara träffas vid begravningar som det tyvärr brukar kunna bli när man kommit upp i åren!

Det hela kom till tack vare mitt övertagande av stugan, och alla turer i och med detta och tanken väcktes på att ta oss samman och träffas. Folk kom från Västerås och Stockholm, Borlänge och Östhammar – är det inte fantastiskt?

De äldsta var min moder, och min farbror och faster, längst härdade min moder ut, hon som skulle ta taxi hem när hon blev trött hängde med bland de sista. Men jag tror nog de uppskattade att se alla samlade så där. Den yngste, 1,5 år, hade ett fantastiskt blöj-race innan han däckade i vagnen med en flaska välling. Det lämnade ingen oberörd!

Dagens lunch – blir nog överblivna korvar och korvbröd sedan gårdagens barnvänliga lunch. Vi fick ju den stora äran att ha lilla familjen här och jag har tillbringat en hel del tid med att spela spel med en underbar femåring.

Vet ni, jag tror mycket av dagens varghat kommer från Bamse-spelet Honungsjakten – den stygga vargen gör ju inget annat än stjäl honungsburkar! Det måste ju ha påverkat den uppväxande generationen! Eller?

Foto av Helena Rydfjord, kusindotter :-) 

Till en pannkaka går det 14 ägg?

Det är klart det gör – om man gör en väldigt stor pannkaka, eller om man råkar tycka om pannkakor som smakar som omelett eller äggstanning. För all del….

Jag brukade ha 3 ägg i pannkaka som räcker till 3 personer, dvs ungarna och jag, på den tiden de bodde hemma. Tunnpannkaka var förstås favoriten men även ugnspannkaka, med majs eller riven morot i gick hem.

Min son älskade pannkaka, det gör han fortfarande. Han sa en gång att det gör inget om man dör och kommer till himlen bara man får mammas pannkaka – det är väl bra betyg!

Jag tror också pannkaka var det han först lärde sig tillaga på egen hand. Jag ringde en gång och var tvungen att prata lite allvar och fick senare höra att jag stört mitt i pannkakstillverkningen som för honom blivit helig och nästan meditativt.

Numera gör jag sällan pannkaka, jag själv tycker inte det är mat. När jag var barn var det alltid soppa först, sen pannkaka eller plättar och då funkar det, nåt salt vill jag ha, om så bara en ostmacka. Fläskpannkaka är förstås det ultimata. Både salt och degigt och så lingonsylt till.

Nu blev jag nästan hungrig igen.

Och precis så här ska det se ut.... 

Se filmen om Stenstan  här

Vi tar väl en till eftersom jag läste rubriken på nästa utmaning och kände mig inspirerad.

Alltså nr 15/100 Värsta semestern

Oj….. måste tänka igen….

Har väl inte egentligen haft någon riktigt dålig semester. Dåligt väder, ja. Alltför kort, ja. Sjukskrivningsår helt utan semester. Då man mår som sämst och ska arbetsträna och på nåder får behålla ersättningen ett par veckor om man ber snällt, bockar och bugar med mössan i hand – goe Försäkringskassan… två veckor ledigt för en utbränd käring?

Men dålig semester? Nää….

Under tiden med mina barns far tillbringade vi semestrarna i en stuga på Hälsingekusten, hans från ett tidigare förhållande, även min under vår tid, moraliskt i alla fall. Ungarna fick sina sommarlov där, med lek och bad och kompisar. För mig var stugan viktig av flera skäl. Trots att vi hade ett hus i Örnsköldsvik var stugan en tillflyktsort och närheten till Sundsvall gjorde att man kunde hälsa på föräldrar och vänner över dagen bara. Jag åkte ibland upp för att gå ut och ta en öl med kompisar, en sorts frufridag.

Dåvarande make räknade ut att kostnaderna för stugan motsvarade en utlandsresa per år. Men nej, att tillbringa fyra veckor i stugan överträffade på alla sätt en vecka på Mallorca eller nå’t annat chartermål som ändå aldrig intresserat mig. Tänk om just den veckan blev misslyckad, dåligt väder eller sjukdom. Så lite behövs! En hel semester i stugan tillät kortare och längre dagsutflykter och ibland en övernattning nå’nstans. Dessutom tillbringade vi oftast påsken där samt de flesta långhelger också.

Dålig semester?

Den värsta semestern kanske ändå var den sista sommaren i stugan, när skilsmässan började bli ett faktum och jag förstod vad jag också måste lämna och hur allt skulle påverka barnen. Ni som säger att man skiljer sig alltför lättvindigt nuförtiden har ingen aning om hur länge man överväger och försöker hitta andra utvägar. Det tog nog minst 5-6 år för mig från det att den första tanken tog form tills jag vågade börja prata om det, men jag ska inte gå in på det nu, det är historia.

Värsta semestern?

Nej, men några av de bästa semestrarna var där – hittills i alla fall. Skönt att den stugan finns kvar för barnen och att jag och barnen har också fått en annan stuga.

Jag är nog en stugsittare ändå!