Ja, jag vet. Jag har inte bloggat på länge, och har helt tappat lusten för utmaningarna. Men jag ger inte upp. Snart kanske den kommer igen. Tills dess.... ett sporadiskt inlägg då och då. 

Det är mitt i högsommaren och värmebölja med temperaturer på runt 30 grader över en vecka nu. I alla fall här i norr och speciellt i Västerbotten där jag varit flera veckor i min älskade Lill-stuga. Åker hem och tvättar lite, betalar räkningar - och så tillbaka, för jag vill inte sitta i vinter och tänka att jag kunnat vara där mer. Och med det här vädret vill jag pressa absolut sista droppen ur semestern. Sista svettdroppen, sista vattendroppen från älven som håller sina modiga 25 grader. 

Jag tackar makterna för att jag tog ut sex veckors semester i år....

Älven... tänkte på den häromdagen, eller tänkte - jag hör den, ser den, badar i den... det sägs ju att man inte stiger ned i samma flod två gånger, och det stämmer ju. Den ständiga vattenrörelsen, strömmen ut mot havet gör att vattnet byts hela tiden. Nytt vatten fylls på från källan i sjön Överuman vid norska gränsen. Älven är 470 km lång och därmed några kilometer längre än Ångermanälven (463 km) som också är en mäktig älv. Sen kommer Indalsälven (430 km) och Ljungan (399 km). Så nu vet ni det!

Älven är uråldrig. Den har runnit där sen inlandsisen släppte sitt grepp. Vattenvägar har använts i alla tider, med båt under sommarhalvåret, på isen under vinterhalvåret. Däremellan, när isen varken bar eller brast, fick man traska på längs stranden bäst man gitte. Följde man älven så hittade man rätt åtminstone. Kanske bar man med sig en enkel båt, eller en kanotliknande, urholkad trädstam.

Utvecklingen går framåt...

När jag var barn rann älven likadant, båtar passerade, båtar i alla storlekar och modeller. På kvällen lade vi ut nät som vittjades tidigt nästa morgon. När jag började vara i stugan igen förra sommaren trodde jag att mycket förändrats, men det hade det inte. Älven rinner fortfarande likadant (ja, det hade jag väl knappast trott skulle vara annorlunda), båtar passerade, kanske lite större, kraftigare motorer och lite fler plastiga varianter. Sen finns det en hel del pärlor som med sitt donkdonkdonkdonkdonkdonkdonkdonk plöjer vågorna i lugnt majestät (för att tala med Gits Olsson).

På kvällen ser jag båtar ligga på andra sidan och man lägger nät, precis som min pappa och jag gjorde när det begav sig. Jag ser båtar på Strömbäcksfjärden med fiskespön ute. Tyvärr hör och ser jag vattenskotrar också, som kanske kan vara en rolig leksak men det finns regler för dem också, som inte följs av alla. De låter som en humlesvärm när de kommer farande. 

Älven finns kvar, den kommer att finnas kvar långt efter vi alla är borta och förhoppningsvis kan våra barnbarnsbarn fortsätta njuta av den och allt den ger. Undrar vilka båtar som åker där om 100 år? Kanske vi är tillbaka till urholkade trädstammar :-) 

Och när natten faller vill man inte gå in....

Utmaning nr 33. Där sätter jag aldrig min fot

Nu blev det så där svårt igen. Troligen lär jag aldrig sätta min fot på månen, t ex.

Överhuvudtaget är det dåligt med resande för min del så det finns nog ett antal länder jag aldrig kommer till. Skulle miljonvinsterna ramla in finns det några högprioriterade ställen som jag åker först till. Afrika har en lockelse just nu, även Nya Zeeland och Australien. Jag skulle också vilja åka runt i Sverige, det finns massor jag inte sett i vårt vackra land. Hade tänkt ta en road-trip förra sommaren, men en lillstuga kom emellan. Dock tog jag mig till Östergötland och Omberg, en dröm jag länge haft.

Säg inte att inte drömmar kan gå i uppfyllelse!

Foten sätter jag aldrig mer på smärtrehab, nog ordat om detta.

"Man ska vara glad åt fötter" sjöng Birgitta Andersson (hon som spelade Teskedsgumman i den svartvita forntiden, om ni minns). Hon var känd för Sveriges vackraste röst och ansåg att man skulle vara glad åt fötter för annars skulle man inte räcka ner till marken. 

Det är jag glad för. Att jag når ner till marken alltså. Jag är också glad för min födelsedagspresent, som jag fick av mina vackra barn. Fotvård! Jodå, i onsdags fick mina fötter en totalrenovering som hette duga. Så fina fötter har jag inte haft på läääänge....

Underligt yrke - fotvård. Som tandläkare... och gynekolog. Vad gör att man vill rota i de äckligaste skrymslena på människokroppen? 

Jag är nöjd med att rota i historien. Det kan vara nog äckligt där med. 

Fötterna på jorden och huvudet i himlen. Snart är det vår... det är redan den 2 mars.... knappt tre veckor till vårdagjämningen. Sen blir det sommartid och så blir det påska. Då tänker jag vara i Lillstugan. Barfota helst. Om det går....Där sätter jag ner mina fötter och går inte därifrån på länge...

Omberg och ljuset över Vättern

Förkyld och hemma som jag är får jag väl ta mig samman och skriva lite då. Tar mig an en utmaning igen -  Ett möte med ordningsmakten.... Ja, det är väl de där blåsningarna man åker på på morron när man tar ambulansvägen på baksidan av Norra Berget för att ta sig till jobbet. Promillestig för en del kanske. Slingrig och vacker asfalterad skogsväg för andra, mig t ex. Finns ingen anledning att åka runt om det inte är totalt snökaos, men även då funkar vägen eftersom det är ambulansens utryckningsväg och därför måste hållas efter. Huvudsaken man är nykter!

Annars då? Ja, bortsett från förkylningen så är julen över, borta och utkastad. Lika skönt varje år. Nu blir det ljusare och tulpaner på bordet.

Hoppas på en lyckad rehabilitering och att jag får vara kvar på jobbet efter sommaren, på 75% eller heltid.

Ekonomiskt blir det ungefär samma sak, men pressen blir ju större på en heltid. En sjukersättning på 25% kan man bryta, eller ha vilande om man vill jobba mer och har möjlighet. Mycket att fundera på, för jag är inte frisk, nej, det är en bra bit kvar. Ständig värk och sömnproblem tar mycket av min energi. Hösten har dessutom varit kaotisk på flera vis och kraschen kom mycket riktigt under jullovet, den krasch som förkylningen nu förhoppningsvis är slutet på.

För den oroade närstående som troligen läser det här så är det ingen fara – total utmattning ”bara”. Som en rysk gumma med rund botten kommer jag att ta mig upp igen. Rund botten har jag i alla fall.

I helgen som var besökte jag faktiskt Lillstugan, för att titta till och sätta dit några torrbollar, alltså inte sätta dit nån tråkig granne, utan fuktslukande byttor för att undvika mögel och annat otrevligt. Älven låg frusen och stilla. Dimman låg tät och det vilade en magisk tystnad över allt. Stugan såg så fin ut, och träden runt om står hela och raka efter höstens stormar. Men inte en snögnutta....

Snart är det vår!

Tips från coachen - klicka på bilden så blir den större! 

Ujiamej, vad jag slarvar med utmaningarna…!  Jag tänker inte säga att jag ska skärpa mig, för jag gör mitt bästa och tar det som det kommer. Med detta får ni låta er nöja!

Det har varit ett par intensiva veckor, med förberedelser och genomförandet av en kusinträff som visade sig bli jättelyckad med total uppslutning av kusinerna – hela fem stycken är vi på pappas sida! Alltså, ingen större folkstam men flera av barnen, samt barnbarnen ställde upp och vi blev en skara på 23. Ja, jag vet, det finns de som har enorma träffar med hundratals deltagare, men för min del räcker det så bra när man faktiskt hinner se och prata med alla.

Alltnog, vi åt gott och drack gott utan att behöva supa till, trivsam omgivning och mysig brasa i kaminen, trevliga, positiva glada människor – oj, vilken trevlig släkt vi ändå är! Och – vi lyckades frångå det tråkiga faktum att bara träffas vid begravningar som det tyvärr brukar kunna bli när man kommit upp i åren!

Det hela kom till tack vare mitt övertagande av stugan, och alla turer i och med detta och tanken väcktes på att ta oss samman och träffas. Folk kom från Västerås och Stockholm, Borlänge och Östhammar – är det inte fantastiskt?

De äldsta var min moder, och min farbror och faster, längst härdade min moder ut, hon som skulle ta taxi hem när hon blev trött hängde med bland de sista. Men jag tror nog de uppskattade att se alla samlade så där. Den yngste, 1,5 år, hade ett fantastiskt blöj-race innan han däckade i vagnen med en flaska välling. Det lämnade ingen oberörd!

Dagens lunch – blir nog överblivna korvar och korvbröd sedan gårdagens barnvänliga lunch. Vi fick ju den stora äran att ha lilla familjen här och jag har tillbringat en hel del tid med att spela spel med en underbar femåring.

Vet ni, jag tror mycket av dagens varghat kommer från Bamse-spelet Honungsjakten – den stygga vargen gör ju inget annat än stjäl honungsburkar! Det måste ju ha påverkat den uppväxande generationen! Eller?

Foto av Helena Rydfjord, kusindotter :-) 

Dit vill jag åka fast jag vet att det antagligen inte kommer att ske

Även för en pessimist som jag låter detta lite väl pessimistiskt…. Men då säger jag så här – jag skulle vilja åka till stugan nu och det vet jag kommer inte att ske! Förpliktelser och smärtrehab på måndag lägger stora käppar i det hjulet. Men om ett par veckor bär det iväg!

Och apropå pessimister – för mig är det att vara beredd på det värsta, inte att vänta sig det värsta för det gör jag inte.

Om jag då kopplar tillbaka det till stugan – värsta scenariot där är att vi helt enkelt inte hinner upp i höst innan halka, is och snö. Vad gör jag då? Jag kan be grannen gå och titta till, jag kan helt enkelt strunta i att trallen ligger ute, den får väl ligga ute en vinter då, det gör inte sååå mycket. Borden står under tak på verandan, tar ingen skada. Flaggan hänger ute, det är väl bara trevligt det?

Hade tänkt ta hem och tvätta gardiner mm – det kan jag göra på första vårturen. Se där, så talar en sann pessimist som har vissa optimistiska drag ändå, tydligen   

I övrigt händer det numera att jag faktiskt sover hela nätter utan huvudvärk – bara en så’n sak och jag gläds varje morgon jag får vakna så. Men oj, vad trött jag är… det kommer liksom efter, som Arboga-ölet en gång gjorde.  Behövs nog många sådana nätter innan tanten är i fas.

...blir det ingen utmaning. Nej, för jag fick en mycket bättre idé själv. Visserligen en gammal käpphäst, men ack så skön att få skriva om....

Lyssnade på Sveriges Radios app i går morse,” Kropp och Själ”. Programmet handlar om pessimister och optimister, och det hela gick ut på att pessimister faktiskt behövs. ”Rädda pessimisten” var programrubriken och nu, nu får jag vatten på min kvarn igen! Hurra – det ÄR inte bra att vara överdrivet optimistisk och affirmera framgångar hela tiden – det här har jag skrivit om förut men jag blir så glad när någon tycker som jag.

”De senaste årtiondena har vi matats med positivt tänkande. En tredjedel av bokförsäljningens topplistor består av självhjälpsböcker som ska få oss att bli lyckliga, lyckade och optimistiska. Men nu kommer motbud, ny forskning visar att pessimister lever längre än optimister. En arbetsgrupp utan pessimister riskerar att ta ogenomtänkta beslut, menar psykologer.

Intressant också att det sägs att med fler pessimister skulle det inte finnas så många krig. Jo, för optimister slår ofta och gärna över till övermod och ren dumdristighet och startar gärna en fight eftersom de är så totalt övertygade om att det kommer att gå bra – för dem alltså.

Jomen, det ordnar sig alltid, säger man. Det löser sig, det går bra… Jag hade en arbetskamrat en gång som alltid sa så. I hastigheten märkte hon aldrig att det var någon annan som ordnade, löste och fixade allt. Hon trodde nog att det fanns en liten tomte på skolan.

Jag kanske är pessimist, eller realist vill jag hellre säga. Jag är hellre förberedd på att det kan gå åt skogen, och har en (eller några) reservplaner, än för höga förväntningar och stor risk för besvikelse och nederlag. Håller ryggen fri, så att säga…

För ett antal år sedan när jag var på Österåsens Hälsohem berättade en farbror där om en upplevelse han hade under en ledd meditation. Han skulle slappna av och föreställa sig en solnedgång och ordet ”lugn” vilket fungerade alldeles utmärkt men när han sitter där och mediterar kliver plötsligt en ko fram och går sakta över himlen medan ett ord formar sig mot den röda bakgrunden - KO-LUGN!

Kom att tänka på det när man i programmet kom in på uttrycket ”stoiskt lugn” – nu var det ju en ko och inte ett sto – men just lugn… Jag fick veta att stoicism faktiskt var en filosofisk riktning i det antika Grekland.

Stoisk: lugn och behärskad under påfrestning; självbehärskad, ståndaktig, karaktärsstark, t ex ”Han lyssnade på kritiken med stoiskt lugn.” Stoisk härstammar från stoicismen, en filosofisk riktning i det antika Grekland som bland annat ansåg att man ska sträva efter att fullständigt behärska de onda störningarna i själslivet. ” - Wictionary

” Någon som är stoisk tar det lugnt i alla lägen. Som är orubbligt lugn och självbehärskad, helt enkelt. Människor som är på det viset kallar vi följaktligen för stoiker. Men en stoisk person kan också vara någon som tillhör en viss filosofisk skola…. Stoiker kommer av grekiskans stoikos, med samma betydelse. Ordet kommer från stoa, och den egentliga innebörden är pelargång. Det sägs nämligen att den filosofiska skolans medlemmar brukade samlas vid en brokig pelargång i anslutning till torget i Aten.” - Hämtat från Gefle Dagblad

Skådespelerskan Ann Petrén intervjuades i programmet och hon berättar bl a att hon känner motstånd inför varje föreställning, hur hyllad hon än blir… ”Det går bra när det hela är igång men fram till dess”…. och där känner jag likadant. Inför mina små blygsamma framträdanden tänker jag varje gång – vad fan håller jag på med? Se där en likhet mellan två skådespelerskor ;-) ! Men det går oftast bra, det gör det – och då blir glädjen ännu större. För tänk om jag väntar mig det bästa hela tiden och så får jag inte det? Hur mår jag då?

Ett klipp från en av de mest pessimistiska underbara norrlänningar jag vet… Men om man då är realist så gör det inget om man faktiskt hamnar i Hudiksvall för det är en trevlig stad det med!

Se filmen om Stenstan  här

Banan jag minns

Nu blev det så där igen…. banan eller banan…. två betoningar, två betydelser…

Ska man skämta till det med nån speciell banan man ätit så kan jag faktiskt minnas en speciell banan – på Högskolan i Gävle under min utbildning till fritidspedagog  gjorde vi på scen nån sorts studentikos variant av Snövit där hon, dvs jag, åt en banan istället för ett äpple.

Annars är banan jag minns ett skidspår i min barndom som kallades Guppeligupp och som gick i tvära svängar rakt nedför ett berg (eller i alla fall något man upplever som ett berg när man är 10 år) – troligen helt livsfarligt och totalt omöjligt att genomföra idag.

I övrigt har helgen varit fullspäckad med berättande. Jag berättade igår om historiepaddlingen och idag har vi haft dramavandring i Stenstan och så blev det Lötsöndag på Norra Berget, den dag man traditionellt flyttade hem till byn efter sommaren på fäbodvallen. Egentligen var det i slutet av september man gick hem med alla djuren men dagens moderna samhälle drar ju igång med skolstart och andra starter redan nu, så vad gör man? Jo, man ställer till med fest, som man också gjorde på fäboden, man smakade av sommarens produkter och man sjöng och spelade musik och dansade kanske också.

Allt detta fick vi också, tack vare våra sommarjobbare och våra duktiga musiker….

En härlig dag på jobbet - jag HAR världens bästa jobb!