annelise

Inlägg publicerade under kategorin Sjukdom och elände

Av annelise - 21 mars 2015 10:41

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det går inte att affirmera bort smärta. Nej, inte alltid. Kanske ibland, kanske för en del.... 


Och ändå tänker jag - de som har obotlig cancer, ALS eller andra sjukDOMAR - hur tänker de? Jag tror man tänker positivt till en början, men när varje provsvar, varje röntgen visar försämringar... orkar man tänka så då? Går det till en viss gräns? Ser man döden som en befriare?


Jag har inte en dödlig sjukdom, men en handikappande. Jag har migrän, kronisk och svår. 5-6 nätter av veckans sju vaknar jag mitt i natten med smällande, grävande, skärande migrän. 


Det har gått så långt att jag nu inte vill gå och lägga mig. Vill vara vaken dygnet runt för att slippa vakna med skiten. Vakna vid tre-tiden, ligga kvar en stund, ändra läge, byta kudde i förhoppningen att det ska släppa. Inser efter ett tag att det inte går. Sätter mig upp på sängkanten, sitter en bra stund med huvudet i händerna innan jag tar mig till köket och häller upp medicin, livselixiret, lindringen. En treo i ett halvt glas kallt vatten och en Sumatriptan bredvid. 


Lägger mig igen, med värmekudde eller spikmatta. Pluggar in headsetet i öronen och slår på P1-appen. Lyssnar på ett Sommarprogram från 2006, eller senaste Vetenskapsradion Historia, eller nåt annat. Måste ha prat, musik går inte men pratet avleder mig från smärtan. I bästa fall somnar jag men vaknar ofta efter en timme och är grymt kissnödig. Upp igen... ner igen, försök slappna av... somnar kanske. Kissnödig igen och så är det väl nästan dags att kliva upp? 


Tro nu inte att det är över med detta. Ja, huvudvärken är över men nu kommer illamåendet och svettningarna, "bakfyllan" som jag brukar kalla det. 


Tack vare denna medicinering klarar jag att arbeta 75%. Men mina levervärden är inte bra. Ska jag fortsätta äta medicin på det här viset? Att aldrig få sova, vila...? Och det är likadant när jag är ledig. I somras hade jag sex (6) veckors semester - migrän hela tiden, undantaget nån natt då och då. 


Nåt är fel. Fundamentalt fel. 


Sjukvården då? Hånande, mästrande, tablettskrivande, olyssnande. Det finns ett undantag och det är läkaren på neurologen. Han lyssnar, han bryr sig och han försöker. Och då ska ni veta att man kommer inte till neurologen på vanlig migrän, inte. 


Jag är för trött för att hantera det längre, att leva med det. Jag har levt med det i över 40 år, i varierande intensitet. Hur länge orkar man? Hur länge orkar jag? 

 

Och ni vänliga, medkännande läsare som vill komma med goda råd hänvisar jag till blogginlägget: Den svaga punkten 


Bara för att avsluta med nåt trevligare visar jag den här lilla getabocken som föddes förra helgen


 

 

 

Av annelise - 17 december 2014 08:05

Artikeln (länken nedan) handlar om en bloggare vid namn Linus Jonkman och att vara introvert. Ja, det är jag också. Och det är så oerhört mycket som stämmer in på mig.Och så skönt att veta och förstå - det är inte fel på mig.


"Den tysta kampen är över"


Jag har plockat ut delar av artikeln men rekommenderar att läsa hela, för att få - just helheten. Det här handlar om EN person, inte alla, men som sagt, jag känner igen väldigt mycket. 


"...tycker om att vara ensam och har svårt för att ta plats i sammanhang där fler än fyra personer ingår. Jag tappar tråden när jag blir avbruten, har svårt att se människor i ögonen och tycker att det är obehagligt med telefonsamtal."  och  "Jag formulerar mig mycket hellre i skrift än i tal,.."


Stämmer bra, det. Många tycker man ska ringa, eller träffas personligen - jag tycker det är jobbigt. 


De introvertas revolution "går i stort ut på att uppmärksamma att introversion inte är en diagnos eller ett handikapp och att det snarare finns en massa styrkor hos introverta människor: de är självständiga, kan jobba länge med samma sak och har lättare att fördjupa sig utan att bli uttråkade. Bland annat."

 

Varför klarar jag då att "stå på scen"? Att spela teater och berätta för massor med människor. Jag har tänkt själv att det beror på att jag går in i en roll och det kan nog stämma. I artikeln står ".. blygsel och introversion är två helt olika saker, även om de påminner om varandra. Att stå på en scen eller hålla ett tal är perfekt för en introvert: vi får prata ostört om något som intresserar oss och som vi haft chansen att tänka igenom i förväg".

 

Japp, där har vi det! Inläst, genomtänkt, repeterat och ingen avbryter eller säger emot. 

 

"...skillnad mellan introverta och extroverta? Det mesta tyder på att den är fullständigt biologiskt betingad och därmed svår att göra något åt." Man kan alltså inte bli 1.90 om man är 1.76 på ren vilja, som så mycket riktigt påpekas i artikeln.

 

" Forskarvärlden har ägnat sig åt personlighetstyper sedan 30-talet, och är enig i att skillnaden handlar om hur hjärnan hanterar belöningshormonet dopamin. Extroverta har ett stort behov av dopamin­påslag och är i sitt esse i situationer med många intryck. I umgänge med andra människor samlar de energi. Introverta fungerar tvärtom. Vår långsamma hantering av dopamin gör att vi blir överstimulerade av yttre intryck och därför måste gömma oss på toa för att orka mingla en halvtimme till."

 

Det handlar om en "inre revolution" och att hitta styrkan i introversionen, det är inget som behöver "fixas". "Olikheter är sällan något dåligt. En bil behöver både gas och broms för att fungera". 

 

"introverta.... svarar alltid på frågan jag ställer. Bara. Och med få meningar”. Klockrent... jag behöver ingen lång utläggning om allt annat än det enkla svaret på min fråga. Jag är själv likadan,och inbillar mig i min enfald att folk uppfattar mitt "ja" som "ja" och mitt "nej" som "nej". Hur många gånger har jag inte fått påpeka "Men jag sa ju!?"

 

Nog sagt om detta....läs artikeln! 


Tillägg: 


Bara för att jag börjat grotta i detta dyker en till artikel upp. Här: Därför är vissa mer känsliga än andra  om en forskningsrapport av Cecilia Åslund i Västerås.


Och jag klipper och klistrar lite till: 


"Begreppet maskrosbarn har använt för att beskriva människor som verkar klara av de alla möjliga motgångar - och ändå må bra. Det här handlar istället om orkidébarnen som är extra känsliga, och som behöver rätt förutsättningar för att kunna blomma. – Maskrosor kan växa i en spricka i asfalten, det spelar inte så stor roll om det regnar eller snöar på dem, de klarar sig i alla fall,.... Men orkidébarnen däremot, de behöver rätt näring, rätt temperatur, de kanske behöver ett växthus.. "

 

"Orkidébarnen har de tre generna som gör dem känsligare för påverkan från omvärlden. Sedan tidigare är det känt att de här generna ger ökade risker för psykisk ohälsa, ... men generna är bara farliga i kombination med tuffa förhållanden och stress". 

 

Inte konstigt man gått in i väggen gång på gång då...


Sökes: Rätt jordmån för känslig orkidékäring som önskar få tillbringa de sista åren innan pension i lugn och ro. Kontakta undertecknad! Tack!


 

 

 



Av annelise - 25 november 2014 10:39

Har i dagarna fått veta att jag inte får vara kvar på mitt jobb. Det var inte helt oväntat, även om hoppet fanns. Min anställning går ut den 31/12 och förlängs alltså inte. Jag är inte uppsagd, det tar bara slut och med nya chefer och ny budget och ny organisation så är det bara så. 


Slut. Över. Förbi...


Som sagt, inte oväntat men jag reagerar. Jag reagerar mer än jag trodde. Jag reagerar starkt och genomgripande, hela jag, hela kroppen. Allt rasar. 


Men varför i hela friden? Jag är förvånad över min reaktion. Jag visste ju att detta kunde - och skulle - hända. Nå'n gång i alla fall. 


Jo....


Mitt jobb har varit så mycket mer än ett jobb för mig. Jag har fått börja på min egen nivå, utvecklas och hitta min kapacitet. Jag har fått förståelse och tid på mig att pröva mig fram. Jag har fått förtroende, jag har fått kraft, jag har fått tillit.


Efter år med skitsnack, utfrysning, påhopp, utskällningar hade jag äntligen fått tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende, en tillhörighet och en funktion i ett sammanhang. Jag har också äntligen fått ordning på min ekonomi. 


DET är nog anledningen till min reaktion. VAD händer nu? Finns det fler ställen där jag kan fungera så pass bra som jag gjort? Finns det fler arbetskamrater som stöttar och hjälper framåt/uppåt? 


Jag hoppas det, jag hoppas verkligen det. 


Men en sån arbetsmiljö som Norra Berget - det finns bara på en plats i världen. Liknande finns, ja, t ex Gene Fornby i Övik har samma känsla och atmosfär. Det finns säkert fler.


Ja, kära Universum, ni har en stor uppgift nu. Att hjälpa mig hitta en ny plats, en ny funktion, ett nytt liv. 


Tack!



 

   

Av annelise - 30 oktober 2013 10:27

 

Bara för att uppdatera er, trogna läsare, vill jag berätta att jag mailat till chefen på Smärtrehab och påpekat det dåliga bemötandet jag utsattes för under kursen. Dock inte skrivet i affekt och med lika många ord som blogginlägget häromsistens. 

 

Fick ett artigt "jaså"-svar tillbaka med ett beklagande och en kommentar att de skulle bättra sig. Vet inte vad jag väntat mig, men eftersom jag inte vill träffa dem mer så låter jag det vara så här. Jag har stått upp för mig själv och sagt ifrån, och det är det viktigaste för min del. 

 

För att ändå nämna "sjukgymnasten from hell" så ansåg hon att ett högriskskydd från Försäkringskassan (som jag var så glad för) ökar risken att man är hemma för mycket (i onödan?). Hon skulle bara veta hur mycket jag kämpat, hur mycket jag gått och jobbat trots ont överallt och hur mycket tabletter jag äter. 

 

Senast nu i natt - när min rygg pajat igen -  har jag legat vaken i två timmar och funderat över huruvida jag skulle orka jobba idag. Till sist kom jag fram till att eftersom jag inte kunde stödja på benen igår och fortfarande är svag så kanske det är bäst att hålla sig lugn idag.

 

Så därför hänger jag i soffan och funderar på allt jag skulle gjort om jag inte haft ont i ryggen. Panodil Forte och en promenad ska det väl bli i alla fall - om inte benen viker sig igen....

 

Utmaning numro 23.   Hörru jycken, det där än MIN blomrabatt!

 

Tyvärr - har ingen blomrabatt, balkonglådorna är intagna och i stugan finns ingen rabatt - ännu... och där kom längtan över mig igen...

 

 

Av annelise - 21 oktober 2013 20:50

Jag måste skriva av mig lik förbaskat  Skulle ju inte orda om smärtkursen,men när det finns folk anställda inom vården som är så totalt inkompetenta när det gäller patientbemötandet så måste jag.


Det gäller bemötandet av den sjukgymnast och även psykolog som hade hand om mig. Det var dåligt med förståelse.

Som mina trogna läsare vet så har jag svår migrän och värk från ländrygg samt fibromyalgi. Migrän är mest handikappande eftersom jag sover dåligt och äter mycket tabletter och är därför ofta ”svårstartad” på morgnarna. Jag bad om psykologsamtal för att försöka lära mig acceptans. Psykologen ville inte avsätta tider av risken att jag skulle avboka.

 

???

 

Sjukgymnasten verkar tycka att jag är lat, dum och försöker komma undan hela tiden. Jag avskyr det. Jag har haft migrän i 40 år, minst, och vet vad jag orkar och klarar de dagarna. Jag förstår inte hur någon kan ta sig rätten att döma mig och utgå från hur jag fungerar. Jag blev också hela tiden emotsagd och ifrågasatt och vad jag själv upplevde och kände verkade vara helt fel. Tidigare läkare och sjukgymnaster jag träffat har tydligen också haft fel. När jag försökte ge min sida av saken blev jag avbruten och bortpratad.


Sjukgymnasten verkar ha den inställningen att jag försöker smita undan träning och kommer med undanflykter. Jag har INTE något motstånd mot träningen på något sätt. Inte skulle jag ha gått den här kursen om det vore så, jag skulle aldrig ha kämpat under dessa år. Dessutom vet jag att träning är bra för mig. Jag menar, vid min ålder har man lärt sig att inte ge upp. Jag har högskoleutbildning och har jobbat i hela mitt liv, undantaget sjukskrivningarna. Jag vill inte bli bemött som en barnunge som inget begriper.


Nåväl, stressen ökade inför att gå och träna, inte själva träningen, för det vill jag men för oförståelsen och kommentarerna om jag avbokar. Jag måste försvara mig - igen. Hur jag än gör blir det fel och det var nu jag verkligen tappade min motivation.


Några exempel på bemötandet:


Jag sa att jag var glad att gå smärtkursen för att kunna komma igång att träna – svaret blev att det var bortkastat att gå en så’n kurs bara för det – det kan man göra på gym eller vc - jag inte har råd att gå på gym och vc var ganska ointresserade. Jaha, träna? Ja, det kan du väl….. där eller där kan du göra övningar.

 


Samtal: Du har svårt att sitta, eller hur? Ja. Gör du avspänningen? Ja, det gör jag. Hur gör du då? Ja, jag sätter mig…. Du kan ju inte sitta? Va? Du kan ju inte sitta, säger du? Varför sätter du dig? Jaaa, jag har en bra stol till det….Jaha, kan du ligga? Ja, det tror jag välTror??! Du vet väl om du kan ligga? Du har väl hört bandet? Säger de att man måste sitta? Nej, jag tror inte det…

 

Totalt tom i huvudet säger jag inget mer.


Vad har du för säng? Jo, den är rätt bra, den jag har hos min särbo är för hård, den här är mjukare. Du ska inte ha en mjuk säng! Den är inte fööör mjuk… Nä, köp en ny säng!

 

På undersökning: En tidigare sjukgymnast som kollade min rygg sa att jag troligen har en utgjutning på en disk. Hur kan hon veta det? Jaa – hon undersökte mig? Röntgade hon? Nää, hon kändeDet kan man inte känna, har hon magiska fingrar, kanske?

 


En tandläkare sa att min käke är sned. Hur visste han det?

 

Ja, inte faaan vet jag – jag är inte utbildad! Jag går väl till läkare, sjukgymnast eller tandläkare för att jag behöver hjälp och jag litar på att de kan sin sak. Samma sak när jag behöver klippa håret eller laga bilen.

 


Men fram med skelettet och föreläsning i rörelseapparaten och kom för fan inte och tro att den smärta du känner är på riktigt! Så här är det!


DU HAR INTE ONT, DET BARA KÄNNS SÅ!!!


Vid det här laget var jag ganska trött och började hålla med om allt för jag orkade inte argumentera. Allt jag hört och fått veta genom åren är alltså fel.


Jag var så glad att jag lyckats öka tiden jag orkade med crosstrainern - sista dagen säger hon att jag trampar för sakta, SISTA DAGEN!  Nu föll allting….


Jag var så glad att jag fått högriskskydd beviljat hos FK – men det är inte bra, fick jag höra, då finns en risk att det blir för lätt att stanna hemma.


Hela mitt liv har jag gått och jobbat trots svår migrän – jag har tagit tabletter och gått ändå. För 20 år sedan, när det inte höll längre var det första jag fick veta att jag MÅSTE vara hemma och vila de värsta dagarna och att jag skulle ta min migrän på allvar och t ex inte kalla den huvudvärk. DÅ fick jag högriskskydd och hade det några år. Sen blev jag för frisk om man kan säga så.


Jag har hela tiden verkligen kämpat och de gånger jag avbokat för att jag mått för dåligt kommer det som ett pistolskott – VARFÖR? Och nu tränar du i morgon!


Hela tiden, hela tiden….  Nu har jag sagt ifrån mig resten av träningen, jag utsätter mig inte för henne längre. Om man på smärtrehab tror att man peppar folk genom att stressa hela tiden, och ifrågasätta allt man säger, och påpeka att man har fel i allt man känner och upplever – då är man verkligen inte på rätt spår. De kanske hjälper många, men måste vara mer flexibla och bemöta patienterna individuellt.


Förhoppningsvis kanske jag lär mig att säga ifrån bättre och stå upp för mig själv. Och jo, jag fortsätter träna, men på ett annat ställe och inte i närheten av henne.


 


Av annelise - 12 oktober 2013 10:35

Några dagar har gått sen sist… och jag kom iväg till Lillstugan – jag fick ingen med mig men tänkte nog att det var bäst att få det gjort och åkte iväg på egen hand med särbons bil.


Det var väldans blåsigt – men vackert! Bunkrade upp åkerbärsdricka i Holmsund och for till stugan och slog på värmen. Ganska fort blev det varmt och gott, men oj vad vinden tog i! Inte särskilt njutbart ute. Ställde en stol i lä på verandan men då försvann solen. Antagligen ville stugan att det inte skulle bli så svårt för mig att lämna. Enklare att åka om vädret är lite sämre… Jo, det var skönt att få det gjort, nu behöver jag inte grunna på den längre – än på ett tag. För när vårsolen tinar bort snön, då finns längtan där.


Nu får det gärna bli vinter, så blir det vår snabbt!


Har avslutat smärtrehab, något som jag inte ids orda mycket om… tänk att folk, som jobbar med smärtpatienter fortfarande inte förstår vad migrän innebär. Hade hela tiden en känsla av misstro, som om de på något vis inte trodde jag VILLE bli bättre, inte ens försöka. Väldigt otäck känsla, speciellt som de inte lyssnade på vad jag sa heller.


Nåja, utmaning 21.   En fras på annat språk jag gärna skulle vilja använda i rätt sammanhang

 

Tänker och tänker – och bland alla vanliga fraser från att beställa öl till att beställa taxi kommer det


”Så vackert det är!”


DET måste väl gå hem på alla språk – för visst är det vackert….  


 


Höstens vår - Erik Axel Karlfeldt


Nu är den stolta vår utsprungen, 
den vår de svaga kalla höst. 
Nu blommar heden röd av ljungen 
och hvitt av liljor älvens bröst. 
Nu är den sista visan sjungen 
av sommarens kvinnligt veka röst; 
nu stiger uppför bergens trappa 
trumpetarn storm i dunkel kappa.


Nu äro alla drömbarn döda 
som födts ur vårens sköra lek - 
likt buskens rosentyll, den röda, 
som första skumma natt gör blek. 
Men alla starka känslor glöda 
som snårens nypon, kullens ek 
och hviska varmt i frost och nordan 
om gyllne mognad och fullbordan.


Min sång flög drucken kring det bästa 
av färg och doft i ängars ljus, 
och det var ljuvligt nog att gästa 
de många hjärtans honungshus; 
nu vill jag, mätt på sötman, fästa 
min boning långt från lust och rus 
och hvila under fasta bjälkar, 
ej under lösa blomsterstjälkar.


Väl mig, då lekens minnen tvina, 
att du var allvar och står kvar, 
att ingen sol behövs att skina 
vår kärlek varm i svala dar! 
Hör, himlens hårda väder hvina 
sin högtidshymn för trogna par. 
Vi le, när jorden reds och darrar; 
vår lyckas hus har goda sparrar. 

Av annelise - 4 april 2013 07:42

Jag har en svag punkt. Mitt huvud, mitt huvud är svagt, min tanke är klen - nej, mitt huvud drabbas av värk, huvudvärk är min svaga punkt.


Hur beskriver jag bäst detta? Migrän och huvudvärk är diagnosen, svår migrän. Jag kommer ihåg min skoltid, främst mellan- och högstadiet då jag oftast kom hem på eftermiddagen med ont i huvudet. På gymnasiet fick jag de första anfallen med aura, som det kallas. Det flimrar och man ser ljusblixtar och sicksackmönster och det är riktigt klassiska migränanfall. Då fick jag den definitiva diagnosen migrän. 


Eftersom det är min svaga punkt får jag alltid migrän om jag är nedsatt på något vis. Förkyld = migrän. Magsjuka = migrän. Baksmälla = migrän. Oavsett orsaken utmynnar allt i migrän. Punkt.


Träning = migrän (ta inte i för mycket!) Trött = migrän. Sömnbrist = migrän, vilket också funkar tvärtom, dvs migrän = sömnbrist. 


Under årens lopp har jag lärt mig vad jag ska undvika, de klassiska choklad-vin-ost.....Nej, men det stämmer inte på mig. Jag KAN äta choklad och ost, jag kan dricka vin utan att få migrän. Däremot får jag migrän ändå, oavsett vad jag äter, dricker eller gör. Det finns inget mönster!


En sak vet jag dock - i perioder utan stress, utan press - då kan jag må riktigt bra. Men det finns inga säkra kort. Tro mig, jag har haft diagnosen i snart 40 år. 


Läget nu är migrän varje natt. Varje natt. Varje natt klockan 03 vaknar jag med migrän. Nej, nu överdriver jag såklart, det kan väl inte vara varje natt? Nej, det händer att jag vaknar utan migrän, någon natt, ibland. Kanske. 


Jag har provat det mesta. Ergotamin, Sumatriptan, alla smärtstillande och "forte"-varianter, betablockerare, naturmediciner, zonterapi, akupunktur, avslappning, sjukgymnastik, träning, meditation, healing, rosenterapi, massage, kinesisk medicin, örter, shamansk healing, osteopati, qi gong, mindfulness, positivt tänkande, affirmationer, vegetarisk kost, fasta, lchf - ja, herregud, kommer inte ihåg allt. 


Vad som hjälper är Treo och Sumatriptan samtidigt. Så det tar jag - varje natt. Ibland kan jag klara mig på en Treo om det "bara" är spänningshuvudvärk. Eller bara - det ligger kvar och molar hela dagen, men jag kan klara det. Följden av allt tablettätande mitt i natten är också urusel sömn, aldrig ostörd, aldrig utvilad, aldrig full tid, så att säga. Sen mår inte kroppen så bra av alla tabletter heller. 


Jag har varit sjukskriven på hel- och deltid, jag har haft anpassade arbetsuppgifter, jag har blivit utskälld, omplacerad och förnedrad. Det tråkigaste är de som faktiskt inte bryr sig om att respektera, att de ska förstå begär jag inte, men acceptera och respektera det jag säger. "Jaja, huvudvärk, det har jag också, men jag tar Alvedon och jobbar ändå, jag". "Förstår inte att du har det så här, du har det väl inte värre än nån annan?"  En sjukgymnast tyckte jag skulle skylla mig själv eftersom jag spände mig så...


Mycket av smärtan kommer från nacken, men någon vidare utredning kostar de inte på mig. Ingen neurolog, ingen magnetröntgen eller nåt annat. Jag ramlade på nacken när jag var 6 år, men det ska inte påverka nu, säger de. Jag hör andra som får utredningar, men inte jag. Är jag en SVBK bara.... ingen att bry sig om? Senaste förslaget var en psykolog. Tack....


Många välmenta råd har jag fått, många har jag följt men inget har liksom räckt ända fram. Migrän, har jag fått höra, det finns i släkten - ALLA kvinnor i släkten har det. Jaha, men måste jag ha det bara därför då? Nej, egentligen inte, men nu är det så.


Efter ett antal år lär man sig att man får migrän oavsett. Teater, bio, fester, möten - migrän dagen efter. Till slut inser man att antingen får man undvika ALLT, eller göra det ändå - jo, för migrän, det får man! Men jag får migrän även om jag inte gör något också, så... det gäller att sovra! Och veta att man får betala priset och avgöra om det är värt det.


Migrän är handikappande..... Jag vill inte att man underskattar det, jag vill att man tar det på allvar. Det är inte "bara" huvudvärk. 


Alltså lever jag med det, jag handskas med det och hanterar det. Det måste man. Jag tar mina tabletter och lever mitt liv. Jag har ett jobb jag trivs med nu och vill verkligen klara det. Jag har fritidsintressen som teater och berättande. Jag har vänner och familj. Jodå, det kunde vara värre, som mycket riktigt påpekas. Men det kunde också vara bättre, det vore skönt att vakna utsövd och utan värk ibland åtminstone. 


Jag lever mitt i smärta. Jag klagar och gnäller och suckar och kan nog vara jobbig att höra ibland. Men jag lever i det, jag handskas med det på mitt sätt. Jag har inte gett upp, inte än. Jag försöker och jag kämpar och jag vill...... Men det kostar.....


Idag ligger min mor på operation och får en ny hötled.


Idag begraver en vän sin sjuårige son som omkom i en olycka hemma i trädgården. 


Allt är relativt. 

Av annelise - 2 januari 2013 08:58

Tänk att få vakna en morgon varm, mjuk och utan värk...


Utsövd


Som det var förr

när man var ung, och sängen var underbar och man inte ville kliva upp alls...


Varmt, mjukt, gosigt...


Inte trött och värkbrutet stapplande mot medicinskåpet...


Kommer du ihåg?



Presentation


Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen - eller i detta fall - tangentbordet!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards