Igår var jag på föredrag - i samband med det fick jag min beställda mantel, sydd av Älvahäxan i Stugun. Den ska jag ha när jag är Völva och berättar de sanna historierna om de förkristna och fornnordiska myterna ;-)

NORDISKA GUDINNOR
- nytolkningar av den förkristna mytologien. Föredrag av Britt-Mari Näsström, professor emerita i religionhistoria som har bedrivit forskning i de källor som ligger närmast religionsskiftet.

Här framträder en annan bild av gudinnorna, som i stället beskrivs som självständiga, starka och företagsamma. I sin bok berättar Britt-Marie Näsström hur de kvinnliga gudinnorna trängts undan och gjorts osynliga. Som sin uppgift har hon satt att lyfta fram dem och göra dem synliga igen i all sin egen styrka och kraft.

I min värld har de alltid varit självständiga, starka och företagsamma, för mig är detta inte nytt, men jag tycker det är oerhört bra att det lyfts fram. Här följer en kort sammanfattning av hur jag uppfattade föredraget:

"Om man söker i Nationalencyklopedien på ordet gudinna eller gudinnor hittar man - ingenting. Däremot Gudinnan - Modergudinnan, och en massa gudar förstås, de svenska asa-gudarna får flera sidor, dessutom hinduiska m fl. I denna värld ska man vara gift med en gud för att bli gudinna.

Det här ska ha börjat med att Gustav Vasa bröt med påven i samband med landet Sveriges tillkomst. Olaus och Johannes Magnus lyckades få fram att sveakungarna var ättlingar till Noaks sonson. Därifrån har man numrerat alla kungar, inte i inbördes ordning utan räknat från gubben Noa. Inte har vi haft 14 stycken kungar som hetat Karl?

I stormaktstidens 1600-tal behövde Sverige en historia och då skapade man en efter eget tycke, dvs "göternas" historia, bl a utifrån isländska handskrifter. Här fanns faktiskt en modig och stark kvinna, Disa, som faktiskt koloniserade Norrland. Under det här arbetet for man också omkring och dokumenterade runstenar.

Olof Rudbeck skrev "Atlantica" och i den ville han ha det till att Sverige var alltings början, Sverige var det försvunna Atlantis, allt folks moderssköte och svenskan var urspråket. T ex den grekiska halvön Peleponnessos var namngivet efter en svensk, nämligen Pelle på Näset....

Under 1700-talet skedde en viss tillnyktring efter detta nationalistiska storhetsvansinne - dock inte helt. Man upptäckte då "vattusänkningen" dvs det som vi i dag vet är landhöjningen och det stämde ju inte med historien om Arken, då skulle ju Noa aldrig ha landat i Sverige. Rudbeck skrev också om "Herr Arngrim Bärsärks tankar över ett fynd i jorden" där han hittar ett skålliknande föremål som han tror är en hjälm och förser med allehanda hjältehistorier - men det visar sig vara en vanlig potta.

I kriget 1808-1809 förlorar vi Finland. Per Daniel Amadeus Atterbom skrev 1814 ”Lejonriddarevisan” som visade på hans konservativt kristna tro och lyriska romantik. Här dyker ordet viking upp bland de första gångerna.

Vikingasäten, åldriga lundar,

Klippor, den eviga frihetens värn!

Fädernesland! försoningen stundar,

Vaulunders söner smida ditt jern.

Viking var från början ett skällsord, för skurk och pirat...

”Götiska förbundet” bildades 1811, (Jan Guillou har skrivit om det här) en samling unga män, studenter, som gav ut tidskriften Iduna och använde det ålderdomliga ordet "hej" som hälsningsfras. Här var bl a Geijer, Ling och Tegnér med, Tegnér som vid den här tiden skrev Frithiofs Saga som slog igenom med dunder och brak och här fanns de nordiska gudarna och den nordiska mytologin med.

I Danmark levde en man som hette Grundtvig som inspirerades av detta och gemensamt för alla dessa herrar var att de skrev om myterna så att de passade deras egna huvuden och idéer.

Balder var den viktigaste guden, han liknar nämligen Jesus och förebådar därmed kristendomen. Oden, Tor och Frej nämns men gudinnorna var bara dekorationer. Eftersom Balder var Jesus var vi egentligen redan kristna sedan länge och Ansgar - han var inte katolik utan protestant. Förstås, eftersom Sverige var alltings vagga.

Under romantiken skedde en polarisering mellan manligt och kvinnligt. Tidigare hade Gud varit överst, sedan Mannen, sedan Kvinnan och längst ner Djävulen. Kvinnan var alltså närmast Djävulen och frestade Mannen med sina lustar....Nu vändes hierarkin horisontellt men mannen och kvinnan var fortfarande i varsin ände....åtskilda.

Viktor Rydberg var en man som också skrev efter sitt eget huvud. Medeltidens magi och fädernas gudasagor skrev han om och gjorde också undersökningar i germansk mytologi. Detta var 1870-tal men här kommer tankar om ursprungets renhet och den ariska racen (man skrev ras på det viset då...) Odjur och monster kom från öster. Kvinnor är monster och gudinnorna helt osynliga.

Under nationalromantikens 1800-tal fick gator, kvarter, platser namn efter nordiska gudar, Frötuna, Ullevi...m fl. Manliga, krigiska gudar dominerar fortfarande.

Wagner var också en kille som gjorde som han ville med myterna. I Völsungasagans original finns många starka kvinnor och gudinnor men de är helt försvunna i hans stora operaverk.

Dessa visar på våra tre stora mytmarodörer: Esaias Tegnér, Richard Wagner och Viktor Rydberg!

Den största gudinnan Freja, är med i många myter och ortsnamn. I målningen "Freja söker sin make" visas hon som vacker, späd och romantisk där hon sitter i en vagn, dragen av katter och med keruber svävande runt sig. Det var knappt att katterna fick vara med, dåtida kritiker tyckte hon skulle haft nåt annat dragdjur men katter är förknippade med Freja. I berättelsen "Freja och dvärgarna" är det annat än romantik. Där är Freja på vandring i skogen när hon möter några dvärgar (och dvärgar var inte små på den här tiden, det är ett sentida påfund, inte heller jättar var stora). Freja ser att dvärgarna håller på att tillverka ett vackert smycke och hon vill så gärna ha det att hon går med på att ligga med dvärgarna, allihop i tur och ordning, en natt var - för att få smycket.

Frigg, Frigga var Balders moder och hon var den goda husmodern.

Gefjon var också en nordisk gudinna, möjligen den danska motsvarigheten till Freja. Hon köpslår med en rik konung om att få land att bruka. Om hon ligger med honom ska hon få så mycket land som hon kan plöja på 12 timmar, lovar konungen. Hon förvandlar då sina fyra söner till stora oxar och plöjer upp land motsvarande det som idag är Mälaren (fast värmlänningarna vill ha det till Vänern) och jorden som plöjdes upp kastades iväg och bildade det som idag är ön Själland.

Skade tillhörde jättarnas släkt vilka alla blir dödade. För att utkräva rätt och bot för detta ska hon välja en make, men männen ska stå bakom ett draperi och hon får välja enbart genom att se deras fötter. Hon tar den med de vackraste fötterna i tron att det är Balder men det visar sig vara Njord, havsguden, så fötterna är visserligen rena. Tyvärr trivs de inte tillsammans, hon vill till fjällen, han vill till havet och det hela slutar med skilsmässa.

Nanna är de manliga författarnas ideal, Balders maka, romantisk och vän och troget brister hennes hjärta vid hennes makes dödsbål. Så skulle en kvinna vara!

Saxo Grammaticus var en dansk historiker och han satt i nordost-Danmark och skrev - alltså Skåne, som tillhörde Danmark på den här tiden, som var 1200-tal. Han berättar om gudarna Balderus och Hoterus (latinska vändningar på Balder och Höd eller Höder) som båda älskade Nanna. Balder dräps i striden om henne och Höder får Nanna och blir därmed far till den danska kungaätten.

Sif var gift med Tor, hon hade långt, guldskimrande hår men luras av Loke att klippa sig...eller om han kommer henne så nära att han själv klipper av henne håret.

Idun, föryngrerskan med sina äpplen, rövas bort och gudarna förlorar sin kraft.

Sigyn var Lokes maka och i hans fångenskap sitter hon troget och tar emot giftet från etterormarna som annars skulle ha droppat på honom. Det är inte underligt att båten som fraktar bort avfall från kärnkraftverk idag heter Sigyn...

Den rasistiska mytologin existerar från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget. Valkyriorna blev mer krigiska och inte de andeväsen som hämtar krigare från slagfälten. De rustas och drar ut i krigen själva.

Freja är ju kärlekens och stridens gudinna men det innebär inte att hon strider själv, hon drar ut och tillsammans med Oden delar hon de fallna krigarna och tar dem till Valhall.

Gudanamnet Syr har en dubbel betydelse, dels var det en beskyddare av folket men det betydde också sugga, vilket då sågs som en stor, fet modergudinna. Den norske hövdingen Sigurd Syr fick en statyett av en sugga som gåva, en dubbelbetydelse alltså.

De kvinnliga gudinnorna var starka, de var erotiska och de valde själva sin sexualitet och de var självständiga.

I Osebergsgraven i Norge hittade man en völva-stav - fast först trodde man det var ett jaktredskap. Utgrävningar i Barum visade på ett skelett med pil och båge och först efter flera undersökningar insåg man att "mannen/jägaren" fött nio barn. Det var kvinnan från Bäckaskog man hittat.

Modern arkelogi och forskning har verkligen vänt på gamla idéer och föreställningar om manssamhället. Männen var herrar så länge de var hemmavid, men när de var ute på resa tog kvinnorna över. Dock kom männen hem till sist, inte sällan med några nya fruar och då var det bara att hålla sig lugn, och finna sig i sitt öde. Där var faktiskt kristendomen en lättnad för kvinnor som numera får ha sin make för sig själv. Det berättas om drottning Gunhild av Danmark som näpsar sin make vid hans hemkomst och därefter betraktas som ond och trollkunnig och får väldigt dåligt rykte. Så nog var det patriarkaliskt, nog!”

Så långt Britt-Maries föredrag – lägger till några tankar från mig om nordisk mytologi och rasism och nazism…Att se götiska förbundet som en samling nynazister är inte svårt, nationalismen, herrefolket….fast de var inte nya då, de var de första och att använda vår nordiska mytologi för att sprida sådana sjuka idéer kan bara förkastas. Dock måste vi vara medvetna om att detta är vår historia…och med kunskap bekämpa de irrläror som tyvärr är alltför spridda.

Vårt nordiska arv är något helt annat!

Boken:  Nordiska-gudinnor-nytolkningar-av-den-förkristna-mytologin

Och sömmerskan:   Älvahäxan