Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.

Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara varje månad.

Bilden snodd från http://www.majzooban.org/en/biography/3945-alfred-nobel.html

I höstas var vi på musikal, Ett steg till, Pughs gamla musikal i en uppsättning med elever från Västermalms skola i Sundsvall Dessa elever går på programmet för bl a språkintroduktion. I uppsättningen fanns elever från hela världen, inklusive Sverige som faktiskt ingår i världen och inte bara är en liten självgod plutt längst uppe i norr. 

I musikalen lärde vi känna Bertil, en äldre man som städar på stationen och som är en klok och vänlig vän till de ungdomar som passerar. Bertil spelades av Armin, en grabb från Iran, och det gjorde han med bravur. Musikalen handlar om vänskap....

Här Armins historia... http://www.sn24.se/artikel/snart-utvisas-armin-till-iran (om länken inte verkar fungera - kopiera och klista in den i adressfältet).

Vi kommer nu att göra allt för att denna grabb ska få stanna, han och andra med honom. Det finns ingen anledning att visa ut de som kämpat så länge för att skapa sig ett liv. Det finns ingen anledning att skicka människor mot ett öde värre än vi kan föreställa oss, i vårt "trygga" (?) Sverige!

Skriv på namnlistor, gå med i grupper och ställ upp den dagen vi demonstrerar eller kedjar fast oss nånstans! Det är på gång, ser ni. Inte bara för Armin - för alla!

Mycket snack nu om pepparkaksgubbars och andras varande eller icke varande....Likaså den lilla svarta dockan i Disney´s tomteverkstad. Tänk, jag som alltid tyckt hon varit tuffast...den lilla blonda, lockiga blåögda saken som måste godkännas av en fet gubbe har jag aldrig identifierat mig med. Däremot den lilla svarta som käckt åker nerför den där rampen i full fart och som helt sonika hoppar upp på OK-stämpeln. Hon behöver inget godkännande av någon, hon är stark och självständig och anser själv att hon duger!

HENNE tar de bort....jo, hejsan......Den enda förebilden som är nåt att ha! Amerikanska våp har vi nog av, annars. 

Apropå våp - snart är det nyår igen och vi tittar på Ivanhoe som vanligt och varje gång, varje gång förundras man över hur han kan välja den blonda, blåögda bruden, när han kan få en rivig, svarthårig skönhet med lite kunskaper i örtmedicin. 

Ah, jaha - är jag emot blondiner? Nej, men hur de framställs. Jag är själv blond, visserligen mer råttfärgad med åren, och blåögd men jag är fanimej inget våp!

Åh, 70-tal med kvinnokamp - vart tog du vägen?

Man får säkert inte använda Disney´s bilder så här....men jag skiter i det! Kolla bara attityden på tjejen!

Libyen, Japan, kärnkraft....mycket händer i världen - nånstans sitter gruvarbetare instängda, det är oro i Jemen....aldrig lugnt nånstans.

Såsom i det stora, så ock i det lilla....jag tycker mitt lilla liv är i gungning hela tiden.

En katastrof är relativ beroende på vem som upplever den. Katastrof kan vara restskatt, eller att man blir sjuk på semesterresan, den länge efterlängtade som man kanske sparat till i flera år. 

Katastrof är när ett flygplan störtar eller en kärnkraftsreaktor havererar. Att flyga är säkert, det går snabbt och smidigt och det sägs att det är farligare att åka bil till flygplatsen än vad själva flygturen är. Kärnkraft är rent och anses vara en säker energikälla. Fler dör i kol- och koksgruvor än i kärnkraftsolyckor, t ex.

Katastrof är när det händer något i det man tror är säkert - i ett förhållande kommer den ene hem och berättar att h*n träffat en annan och vill skiljas, ens barn drabbas av en dödlig sjukdom, gud förbjude....

Det som händer i Japan är en stor katastrof - jordbävning, tsunami och reaktorhaveri. Folk i Sverige däremot börjar hamstra jod-tabletter....snacka om att vara sig själv närmast.

Vi är ganska beroende av energi här i vår lilla ankdamm. Men min åsikt är att kärnkraften inte är så säker som det sägs. Helt okej tills något händer, men avfallet då? 

Ingen vet vad som händer om 100 år, 1000 år eller ännu längre fram. Som jorden skakar på sig redan nu, kan man inte veta var nästa jordbävning uppstår, vi kan heller inte vara säkra på att inte nån galen forskare får för sig att gräva upp avfallet och se vad som hänt med det - om 163 år kanske?

Vi kanske måste stå ut med vindsnurrorna - inte är de vackra och de låter rätt mycket när vinden drar på - men betänk alternativen....Måste vi ha den standard vi vant oss vid? Jag inte är så säker på att vi faktiskt behöver den.

Skapade behov - vad är viktigt i livet?  

Är det en katastrof om vi inte kan köpa en ny SUV eller resa till Thailand ett år? Allt är relativt.

Allt är jättebra och säkert - så länge det fungerar som det ska....så enkelt är det!

Tornet

- allt man byggt upp raseras - har man tur och har byggt en bra grund finns chansen att bygga upp allt igen men på ett nytt sätt.

Det här går runt på Facebook. Okej, kalla mig grinig men jag tycker inte det är särskilt kul.

Jag menar, hur kan en kille som sitter och ser på nyheterna börja tänka i de här banorna? Jag hörde också på radio några som tyckte man skulle klä Khadaffi i "fånig" kläder och skicka honom utför en skidbacke.

Fattar folk inte allvaret? Eller är det jag som är så jävla tråkig att jag inte kan skratta när civila, kvinnor och barn skjuts ihjäl på gatorna? När folk försöker befria sig efter åratals förtryck och terror....

Eller behöver man ett skratt för att befria sig från allvaret för en stund? Visst kan det vara så men....

Nej, jag tycker inte det är roligt, jag ville inte ens lyssna klart...sån är jag!

Igår på Skavlan deltog den psykolog som var ansvarig för det s k "Stanford Prison Project", i början av 70-talet. Där delades ett antal studenter, vanliga unga män, upp i två grupper, en som fångar och en som fångvaktare. Psykologen själv var fängelsedirektör. Experimentet gick bra ett dygn, men andra dygnet hände något. Fångvaktarna började plåga och terrorisera sina fångar och fängelsedirektören tog det själv som något naturligt - det var ju "deras jobb". Först när en utomstående reagerade stoppades experimentet.

Detta är skrämmande och visar vad som kan hända när vanliga människor plötsligt får makt och känner sig överlägsna.

När jag gick min utbildning till fritidspedagog fick vi se en amerikansk dokumentär som hette "A class divided" om jag inte minns fel. Det var en lärare i en grundskola som ville påvisa hur rashat och liknande kunde uppstå. 

Med reservation för mitt dåliga minne återberättar jag det jag kommer ihåg. Det var ganska små barn det gällde, det vi kallar lågstadieåldrar. En morgon när de kom till skolan talade deras fröken om att idag skulle de delas upp i blåögda och brunögda. De blåögda var bra och duktiga, de brunögda var dumma och dåliga och inget värda.

Först förstod de stackars barnen ingenting, naturligtvis. De blåögda fick alla fördelar, bättre platser, lätta uppgifter, mycket beröm, längre raster, först till matsalen och liknande. De brunögda fick kritik, åthutningar, stanna inne på rasten och städa och behandlades överhuvudtaget nedvärderande. 

De barn som varit kompisar blev plötsligt åtskilda och behandlades på olika sätt.

De blåögda fick hela tiden höra att de var mycket mer värda, de brunögda fick höra att de inte var värda något alls. Ungefär som i Stanford-projektet hände inget i början men efter ett tag började barnen själva tro på detta. De blåögda började betrakta de brunögda mindre värda och ville använda dem som tjänare och uppassare och hånade dem. Det intressanta var också att de brunögda själva började betrakta sig som mindre värda och helt enkelt dumma i huvudet. 

Efter några dagar vände läraren på alltihop men det tog ett tag innan de brunögda fick tillbaka självförtroendet men då gav de igen med besked - och de stackars blåögda förstod förstås ingenting. 

Det här är ingenting att leka med och vad jag förstod hade läraren hela tiden full kontroll på det hon gjorde, i alla fall hoppas jag det. Hon blev väldigt omtalad för detta och jag vet att hon gjorde liknande experiment senare med vuxna bland annat.

Kärnan i det här är förstås att man ser sig själv, som man blir behandlad. Om man t ex är "olika" - annan hudfärg, invandrare, annan religion, arbetare, arbetslös, sjuk, kvinna....och får höra under hela sin uppväxt att man är "mindre värd" pga detta - vilken syn får man på sig själv då?

Det är så viktigt vad vi säger till varandra, och om varandra och om andra. Får man hela tiden höra att invandrare är si och så, att kvinnor är si och så....då tror man på det! Speciellt om en auktoritet säger det - mamma, pappa, fröken i skolan.....

Får man uppskattning för den man är, ja, det säger sig självt. Får man höra att man är bra, att man duger, att man är duktig då växer man och får ett hälsosamt självförtroende. Då säger man också om andra att de är bra som de är och ingen ska dömas för hudfärg, religion eller kön....

Söker på engelska Wikipedia men hittar inget mer än det här.

Däremot under lärarens namn står det mer information om experimentet - lägg märke till att artikeln är ifrågasatt...

R*E*S*P*E*K*T - olika människor men lika värde!

The Master

Osho Zen Tarot

Trodde ni som jag att IPRED-lagen kom till för att stoppa fildelare i allmänhet, mest för att film- och skivindustri tjänade mindre pengar? Någon form av svensk avundsjuka? Att Pirat-partiet var bara missnöjda ungdomar?

Det är värre än så, mycket värre, och även om jag någonstans tänkt dessa tankar har jag inte velat ta till mig eller tro på dem....

Läs och begrunda:

Det kom en julklapp

Såg på Skavlan igår och mötte Barbara Ehrenreich, en kvinna som skrivit en bok som på svenska heter Gilla läget  (Originaltitel: Bright-sided - How the relentless promotion of positive thinking has undermined America).

Äntligen, säger jag - äntligen en människa som vågar gå emot hela businessen med amerikanska självhjälpsböcker i allmänhet och sådana som "The Secret" i synnerhet.

Jag har i alla år känt ett motstånd mot denna besinningslösa positivitet. Det går inte att tänka positivt om allt, det går inte att få pengar och lycka bara genom positivt tänkande.

Om man ser det i ett större perspektiv och använder ordet tillit i stället ser man genast skillnaden. Att ha tillit till att allt blir som det ska! Att inte ha skuldkänslor för att jag inte "lyckas" (vad är "att lyckas" säger jag då?)

Om man tänker positivt såtillvida att jag gör mitt bästa i varje situation och litar på att det blir som det ska. Och lyckas det inte har jag det goda samvetet att jag i alla fall gjort mitt bästa och behöver inga skuldkänslor för att jag inte tänkt tillräckligt positivt.

Tanken har en enorm kraft, ja, och man ska inte förfalla till negativitet heller men man får vara förbannad och deppig för det som händer, t ex sjukdom, arbetslöshet...eller allt vad det kan vara på denna jord.

Man kan väl i allsindar inte tänka "Oj, vad bra, nu har jag fått cancer - då kommer jag att lära mig massor!".....Eller "Fantastiskt roligt att vara arbetslös, tänk vad mycket jag kan lära mig nu....."

Och så tror man att man blir mer andlig och upplyst......och bättre än alla andra....

Jag, som snart är arbetslös tänker istället som så: "Faan, att jag blev av med jobbet, det kommer att kännas ekonomiskt" men eftersom jag försöker ha tillit tänker jag också "Aha spännande, få se vad som kommer istället!"

För det löser sig på något vis, det gör det alltid....och när man ser i backspegeln ser man att man faktiskt lärt sig något av varje episod i livet. Oavsett hur man tänkt.

Hela den nyandliga rörelsen är full av dessa floskler, och t ex USA är nu fullt av sargade människor som måste gå i terapi för att de inte lyckats med "The Secret". "Jag är en dålig människa, jag var inte tillräckligt positiv...."

Bara för att man reagerar med ilska eller frustration över att det går åt skogen kallas man offer. Inom nyandligheten ska man inte vara offer - men det är skillnad på att behandlas illa och känna sig som offer just då och att stanna kvar i offerrollen "allt skit händer mig" - "jag får aldrig ha det bra" "jag är inte värd nånting" "jag räknas inte" och slutklämmen "det är väl inte så noga med mig"....

Förstår ni skillnaden? Jag känner mig inte tillräckligt tydlig....om jag blir överfallen är jag ett offer just då, men om jag går en kurs i självförsvar och därmed känner mig säkrare har jag inte tagit på mig en offerroll utan tar ansvar för mig själv och mitt liv. Jag sitter inte och tänker positivt "Gärningsmannen kanske ska lära sig något och jag är utvald att vara offret".....

Vad jag vill komma åt är skuldbeläggandet av dem som drabbas av motgångar trots sina försök att tänka positivt. "Synd att du dör i din cancer, du tänkte nog inte tillräckligt positivt - tråkigt, men...."

När jag brände ut mig första gången var det första jag fick lära mig att "DET ÄR INTE DITT FEL!!"

Förstår ni nu? Man kan drabbas av de mest tragiska händelser och man får vara arg och släppa ut all sorg och frustration....man måste få göra det, annars blir man tokig. Och det har ingenting, INGENTING, att göra med hur du tänkt innan.....

Hunden blev inte överkörd för att du inte tänkte tillräckligt positivt. Reakjolen på HM var inte slutsåld bara för att du inte tänkte hur fin du skulle se ut i den....

Shit happens....

Däremot - gör alltid ditt bästa, då har du försökt i alla fall.....Tänk alltid att du är duktig och bra som du är. Du och jag, vi behöver ingen framgångssaga, vi kan leva här och nu och ta varje dag som den kommer, medgångar och motgångar som de är.

Kommer dag, kommer råd.