annelise

Inlägg publicerade under kategorin Pengar

Av annelise - 6 september 2016 19:33

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...


Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön långt under de andras. 


Tills jag såg annonsen. De sökte 26 fritidspedagoger i Örnsköldsvik. 26 stycken! Och eftersom jag ville norrut, pga Lill-stugan, sökte jag de tjänster som inte var på heltid. Ingenting hände, ingenting, ingenting. Men plötsligt händer det, som man säger, och jag blev kallad till två intervjuer i maj. Lyckades styra båda till samma fredag för att kombinera med en helg i stugan. 


Sen rullade allt på. Slag i slag. Fick höra om en kompis kompis som ville hyra ut sin lägenhet i andra hand ett år om hon kom in på skola. Vilket hon gjorde. Om jag fick jobb. Vilket jag fick. Hyra ut min lägenhet i andra hand? Det fick jag. Fick en hyresgäst nästan på en gång. Allt bara föll på plats. Men oj vad det har varit jobbigt, stressigt, planering och tankemöda. Sommaren bara blåste till och de få veckor jag hade i stugan bestod av planering och ångest. Men Stenbock som jag är behöll jag kontrollen och planeringen höll. 


8 augusti började jag jobba. Till en lön på nästan 4000 mer i månaden. I Övik värdesätter man nämligen sina fritidspedagoger. Fast jobb och högre lön. Man tackar!


Så, det finns fler chefer som värdesätter utbildning, kompetens och erfarenhet mer än de låter en långtidssjukskrivning överväga. Läs gärna förra inlägget! 


Sveriges bästa skola 2021? Utan lärare... Taskigt Sundsvalls kommun. Jag vet fler som flyr... 

 

Så bra fick jag det!

 

 

Av annelise - 25 november 2014 10:39

Har i dagarna fått veta att jag inte får vara kvar på mitt jobb. Det var inte helt oväntat, även om hoppet fanns. Min anställning går ut den 31/12 och förlängs alltså inte. Jag är inte uppsagd, det tar bara slut och med nya chefer och ny budget och ny organisation så är det bara så. 


Slut. Över. Förbi...


Som sagt, inte oväntat men jag reagerar. Jag reagerar mer än jag trodde. Jag reagerar starkt och genomgripande, hela jag, hela kroppen. Allt rasar. 


Men varför i hela friden? Jag är förvånad över min reaktion. Jag visste ju att detta kunde - och skulle - hända. Nå'n gång i alla fall. 


Jo....


Mitt jobb har varit så mycket mer än ett jobb för mig. Jag har fått börja på min egen nivå, utvecklas och hitta min kapacitet. Jag har fått förståelse och tid på mig att pröva mig fram. Jag har fått förtroende, jag har fått kraft, jag har fått tillit.


Efter år med skitsnack, utfrysning, påhopp, utskällningar hade jag äntligen fått tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende, en tillhörighet och en funktion i ett sammanhang. Jag har också äntligen fått ordning på min ekonomi. 


DET är nog anledningen till min reaktion. VAD händer nu? Finns det fler ställen där jag kan fungera så pass bra som jag gjort? Finns det fler arbetskamrater som stöttar och hjälper framåt/uppåt? 


Jag hoppas det, jag hoppas verkligen det. 


Men en sån arbetsmiljö som Norra Berget - det finns bara på en plats i världen. Liknande finns, ja, t ex Gene Fornby i Övik har samma känsla och atmosfär. Det finns säkert fler.


Ja, kära Universum, ni har en stor uppgift nu. Att hjälpa mig hitta en ny plats, en ny funktion, ett nytt liv. 


Tack!



 

   

Av annelise - 19 december 2013 20:03

Om jag hade pengar - dabadabadaba...


Ja, hur mycket då? Pengar har jag, jag jobbar och får lön, jag har en 25% sjukskrivning, jag har visst pengar. Men lite mer skulle jag gärna ha. En triss-vinst så jag kan betala bort skulderna. Och kanske få lite lugn EFTER att räkningarna är betalda.....!


Det är inte så lätt det här med attt önska pengar hit och dit, helst hit då. Man kan ju förstås gå efter attraktionslagen och anse sig vara värd en massa pengar och "jag är visst rik - pengarna har inte kommit än bara"  och i någon fruktansvärd insikt om att det faktiskt inte funkar så faller man till sist ihop och får gå i terapi. Jamen, jag gjorde som det står i The Secret! 


Ärva? Nej, då måste nån dö först och det vill man ju inte. 


Men om den där triss-vinsten ramlar in nu då? Ja, först betala bort alla skulder. Jag drog på mig en del efter skilsmässan och under sjukskrivningen medan jag fortfarande trodde jag skulle kunna komma tillbaka - sedär, där tänkte jag minsann positivt men inte hjälpte det inte? 


Sen köpa en bra, nyare, miljövänligare bil. Och sen stugan, stugan... rusta upp, fixa vatten, isolera, byta ut elvärmen mot nåt smartare. Renovera taket, liten kamin att elda i... men jag vill ha kvar den som den ser ut, och alltid har sett ut, så mycket som möjligt. Brygga.... båt - åh, det finns så mycket på önskelistan där!


Resa skulle ju vara skojigt också! 


Om jag bara vore lite rik, jabadabadabadabadam....

 


Men rikedom kan vara så mycket.....

 

 

Av annelise - 1 december 2013 13:29

Såhär i adventstid fuskar jag och delar med mig av ett inlägg jag skrivit i en grupp på Facebook. Jag har fått bara positiva kommentarer till inlägget och suger åt mig som en svamp. I tuffa tider behöver man allt beröm och all värme man kan få.


  


”Klurar och funderar. Har senaste åren förstått att jag är en fullfjädrad hsp’are. Men jag tänker (och det här är MINA tankar, inget rätt eller fel) att som med allting annat måste man hantera sin hsp, likaväl som diabetiker tar insulin eller att man skaffar glasögon om man ser dåligt. 

Livet far fram med en, och läxorna är många. Först nu, vid 57 års ålder, känns det som om jag börjar förstå en del. Att det är jag själv som gör jobbet. Ingen gör det åt mig, det är jag som ska lära mig säga nej, det är jag som ska ta hand om mig själv, det är jag som ska värdera mig själv högst. För jag kan inte klara mig utan mig själv. Det finns inga piller, det finns ingen quick-fix. 

Det är lätt att hamna i soffan med offerkoftan på, sucka och tycka synd om sig själv för att ingen förstår och för att man aldrig kan vara med på någonting. Jag vet – jag har varit där. Men samtidigt blir man rätt less på det – och man kan ta sig upp och börja med nåt enkelt, t ex en promenad där man trivs, skogen, sta’n, stranden.... Jag hade en period när jag bara gick ut i dåligt väder för då slapp jag träffa folk. Jag förstod inte varför då, men jag förstår det nu.

Jag tänker också att man faktiskt får tycka lite synd om sig själv, och ligga i soffan då och då, bara man inte fastnar i det. Ibland regnar det ute, ibland regnar det i själen och då får man vänta tills det slutat. Ta hand om sig själv på bästa sätt – och det sättet är olika för oss alla. 

Men glöm inte, att du är värdefull och du behövs – för din egen skull om inte annat! Glöm dåliga förhållanden eller dåliga jobb – de var inte rätt för dig i alla fall. Du har provat och gjort ditt bästa, om det inte fungerade så var det inte ditt fel. 

Jag kämpar fortfarande och ställs dagligen inför utmaningar men jag hittar oftare vägar på ett annat sätt numera. Det känns bra. Ge inte upp!”


Läs mer om hsp här


Och så över till utmaning nr 27.   Min senaste blunder

 

Ja, det var som vanligt att jag inte lärt mig att ta betalt i förskott. Jag brukar ju tolka tarotkort då och då och tar vanligen inte betalt av vänner. Men andra, helt okända, brukar jag ta en liten slant av, om inte annat så för den tid jag avsätter. Jag har blivit blåst många gånger men ändå litar jag på folk. Jomen, det är så jag vill att världen ska vara!


Så ringer en tjej, vi kan kalla henne Monika, från en liten ort i västra Medelpad, vi bestämmer tid och hon ringer upp och vi pratar länge, närmare en timme. Hon frågar och jag berättar vad och hur hon ska betala – sätta in på mitt plusgiro.


Det går en vecka, det går två veckor, det går tre veckor – inga pengar. Då ringer den dumma människan och säger att hon fått felmeddelande från sin bank, pengarna har inte gått iväg, men att nu, NU, är pengarna på väg och hon har dessutom ett par följdfrågor. (Jo, jag tycker det ska ingå, så också i detta fall. ) Jag, den ännu dummare människan kvittrar glatt och svarar på hennes frågor. Det var förra söndagen, ännu inga pengar. Skrev ett sms till henne, med vänliga ord ”du kanske skrivit fel siffror – här är rätta pg-numret” men jag tror det är kört. Det blir inga pengar den gången heller.


Nåja, jag klarar mig nog, men jag tycker det är synd, för nu är jag stenhård. Inte ett ord från mig förrän jag sett pengar på kontot! Vilket jag också mycket riktigt skrev i ett mailsvar till en som frågade. Har inte hört ett ljud därifrån heller.... en till som tänkte blåsa mig? Hoppas inte det.... hon kanske bara inte hade pengar just nu.

Jag VILL tro alla om gott, jag vill verkligen det! Men.... lärpengar kallas det nog.


Blåsigt över Strömbäcksfjärden....


 



Av annelise - 20 april 2012 18:29

Det är dyrt att vara fattig. Den fattige kan aldrig storhandla, den fattige får gå på macken och köpa minsta förpackningen av smör och bröd. Den fattige har ingen sked när det regnar manna, den fattige har inga åror när det regnar överhuvudtaget.


Det snackas om barnfattigdom nu. Det förvånar mig inte. Effekterna av de sorgerliga borgerligas polititk visar sig nu. Utfösäkring och arbetslöshet och indragna bidrag bidrar till att barn inte kan åka med på utflykter, barn kan inte köpa glasögon, barn kan inte ha matsäck med, barn kan inte bidra till klasskassan. 


Jag kan berätta om hur det är att vara utan pengar. Fattig har jag aldrig varit, jag har alltid haft nån form av inkomst, jag har inte behövt sociala ännu.....men.....


Föreställ er känslan när barnbidraget ramlar in och man kan köpa färskt bröd, grönsaker och frukt! Att frossa i en mjuk macka med ost! Att få äta en apelsin efterpå.....Det är lyx förstår ni, inte Thailandsresor och skidsemestrar. 


Been there, done that.....snålat och vänt på varje slant. Handlat på bensinkortet i slutet av månaden....och allt blir bara dyrare då. Små förpackningar, inget urval och ränta på det. Lyxfälla? Vadå för lyx?


Jag är glad att mina barn är vuxna nu och klarar sig själva. Jag är glad att jag har en sambo och att vi kan dela på eländet - har inte han så har jag och tvärtom.


Men tro mig, jag vet hur det känns...jag vet hur det är ....och så ska det inte få vara! Inte för de som sköter sig och inte för barn! 


Det är emot min livsfilosofi att önska någon olycka, jag kan bara hoppas att den gudomliga rättvisan fungerar och att många kommer att bli väldigt förvånade när de kommer över på andra sidan!


Hoppsan - jag hade fel.....men det fattar de väl inte då heller! Instant Karma's gonna get you....gonna knock you off your feet.....






Kanske på väg mot nåt bättre?  


Av annelise - 18 december 2011 00:07

Nä, det bidde inget jobb, ingen anställning alls - de har inte pengar till det nämligen. Tror jag det, när feta chefer försnillar massor av miljoner. Hade de gett dem till mig hade jag jobbat gratis till pensionen och en liten bit till.


Lyssna på gitarren här....


Blackmore's night - Spirit of the Sea

 




I took a walk along the shore
To clear my mind about the day
I saw a man, I'd seen before
As I approached, he slipped away


I knew his face from years ago
His smile stays with me ever more
His eyes, they guide me through the haze
And bring me shelter from the storm


As I walk I can feel him
Always watching over me
His voice surrounds me
My spirit of the sea


He went away so long ago
On a maiden voyage far away
A young man then I did not know
His life was taken that same day


And it was almost like he knew
He wouldn't see me anymore
He looked so deeply in my eyes, and said
"Wait for me along the shore"


As I walk I can feel him
Always watching over me
His voice surrounds me
My spirit of the sea


And so I come most every day
To watch the waves rise and fall
And as I sit here on the sand
This ocean makes me feel so small


But I feel my lover by my side
And he makes me follow my own heart
We'll be together some sweet day
When that day comes we'll never part
When that day comes we'll never part
Wait for me along the shore

Av annelise - 16 december 2011 19:27

Nog är man konstig och inte så lite knäpp....


Jag jobbar ju på en second-hand-butik och en regel är att vi inte får sno åt oss godbitarna som kommer in utan de ska prismärkas och läggas ut i butik innan vi själva får köpa dem.


Igår hade det kommit in en jättemysig röd plånbok, mjuk, fräsch och inte alls sliten. Min egen plånbok är på upphällningen för att inte säga uthällningen - myntfacket är inte tätt längre utan pengarna bokstavligen rullar....


Så - jag spanade genast in denna mysiga plånbok, perfekt på alla sätt, färg, form, storlek, fack....den hade allt man kan önska av en plånbok. Tänkte på den hela kvällen igår och nästan drömde om den i natt. I morse när jag kom till jobbet låg den fortfarande kvar på lagret och jag tänkte prata med nån av de ansvariga för att kolla om jag kunde få köpa den. Men dagen gick, ingen av de ansvariga dök upp och jag hann inte tänka så mycket mer på den. Mitt på dagen gick jag upp för att lösa av i kassan och precis då stod en kund och höll på att betala sina inköp. Där jag står vid kassan ser jag att "the plånbok" ligger i ett fack i disken. Någon har alltså redan prismärkt och lagt ut den! Då säger kunden - "har ni några plånböcker?".....vafaaan....tänker jag då....och försöker dra ut andra lådor och helt enkelt mörka den röda skönheten som jag vill ha själv! Men min kollega säger raskt - "de här har vi fått in nu" och drar ut lådan med den röda.....och en annan mindre, men lika röd variant. 


Med god min lägger jag upp båda plånböckerna på disken och ber en stilla bön - ta den mindre, ta den mindre....men icke....Den här blir bra, säger kunden och tar min - min! - röda plånbok och köper den för 30 kronor. 


Ja, men det är väl inte hela världen...nej, det är klart det inte är. Men jag kan inte släppa det....av någon anledning var det den perfekta, den enda, den skönaste, vackraste, och inte minst den billigaste plånboken, i världen, som bokstavligen gled ur mina händer.....


Varför reagerar jag så? Förstår inte mig själv, det är inte likt mig - jag har tänkt på det hela dagen.....märkligt!


 

Av annelise - 27 november 2011 11:03

Nu väntar jag på att ljuset ska återvända - vid vintersolståndet, så att höst och mörker är överståndet.


För första gången i hela mitt liv har jag inte längtat efter snö! För 15 år sen, när jag hade skidskola, ville vi ju inget annat än att det skulle snöa så att barnskidskolan kom igång. Jag brukar också tycka att det ska snöa om inte annat för att det ska bli lite ljusare till advent och jul.


Men icke i år - icke så.....inte, nej, NOT!


Märklig känsla, måste jag säga....


I övrigt djupnar finanskrisen - för att hittills haft 75% sjukpenning i 7 dagar per vecka får jag nu 65% aktivitetsstöd, 5 dagar i veckan. Något är katastrofalt fel.....jag som tänkt positivt och optimistiskt, vågat hoppa på nya saker, vågat tro.....men det går bara käpprätt åt skogen i alla fall!


En fördel kan tyckas vara att jag nu får jobba extra....men då ska jag ju orka det också?


För vad än Försäkringskassan säger så har jag inte den arbetsförmågan...sjuk är man ju inte, det handlar om arbetsförmågan, gubevars....


Och ute faller snön.....fast så här ser det inte ut nu, så här såg det ut i februari......men det blir väl....






 

Presentation


Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen - eller i detta fall - tangentbordet!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards