Jag har inte skrivit på några dagar, men nu så…. ska det väl bli av. Det har varit lite fullt upp. Årets Berättarteater hade ”premiär” i tisdags vilket gick bra, även om jag som alltid blev tom i huvudet innan jag skulle börja och tycker nog själv att jag svamlade rätt ordentligt och hade svårt att hålla tråden i berättelsen. Men som vi brukar säga – publiken vet inte hur det är tänkt att vara så det gick nog bra ändå.

http://st.nu/kultur/1.6195458-personligheter-fran-stenstan 

I eftermiddags åkte vi till Styresholm, medeltidscentrum i Ångermanland där man i många år spelat teater och nu fått för sig att rensa och slumpa bort en massa kläder. Det mesta var just ”teater” och lite svårt att använda i vår verksamhet, där man har på sig kläderna i dagligt arbete, som t ex, kärna smör, ysta ost, elda, grädda kolbullar och allsköns skitgöra, där dessutom besökaren kommer nära inpå och ganska snabbt ser om kläderna är gjorda i syntetmaterial eller i för århundradet helt fel färger. Men vi lyckades plocka ihop rätt mycket ändå, skor, näbbstövlar…. Roliga mössor och annan rekvisita.

En av mina barndomsvänner… är dagens utmaning. Vem av alla ska få den äran? Jo, Per…. Per som bodde i andra ändan av det långa hyreshuset vi bodde i när jag var 4-7 år gammal. Per var jämngammal med mig och vi lekte jämt – nästan. När jag skulle gå till honom ville han att jag skulle ta med mina dockor men jag måste gömma dem och fick inte tala om det för någon. En gång satt jag på badkarskanten när han kvällsbadade och det bar sig inte bättre än att jag ramlade i…. Skamsen och blöt om halva kroppen fick jag plaska mig hem utefter husväggen i halvmörkret.

Kommer också ihåg att jag en gång skulle ropa på hans mamma som hade tvättstuga och jag visste inte vad hon hette…. Så jag stod där utanför och skrek ”Pers mamma, Pers mamma!” Men det fungerade - ganska snart tittade hon ut genom tvättstugefönstret och undrade vad som stod på. Det undrar jag nu också, för det kommer jag inte ihåg.

Per och hans familj flyttade sedan till Stockholm, till Djursholm och ett stort hus. Vi hälsade på när de nyss flyttat in och fick gå runt i detta enorma hus. Hans pappa var nå’n sorts bankman vilket förklarar en hel del. Vi var också på Gröna Lund och körde radiobilar.

Många år senare fick jag ett reklam-mass-utskick från min bank som var undertecknat med denne Pers namn – månntro han gick i pappas fotspår där i Djursholm.

Här är i alla fall jag och syster yster på Ludvigsbergsvägen 18 i Sundsvall - kan det ha varit 1962-63? 

Dagens utmaning lyder: Vad gömde jag under trappan?

Sitter och funderar igen – dessa utmaningar får en verkligen att tänka till! Man kan ju ljuga också men det ligger inte för mig… Allt jag berättar är sant, en del har bara inte hänt ännu!

Har nog aldrig gömt nåt under trappan…. Jag har bott i hus tre gånger i mitt liv, ja, fristående hus alltså, villor – hus bor man väl i så gott som alltid, hyreshus, stugor och andra liknande byggnader.

I alla fulla fall, i dessa tre hus/villor har det varit trappa i två av dem och ingen som man kunnat gömma något under…. Tyvärr.

Utmaning nr 6 – mission failed!

I Övik hade jag en höganäskruka under trappan som fylldes med enris till jul, påskris till våren och blommor då och då – mesta tiden var den ändå tom med ett dammlager i botten. I Älgsjö hade äldsta hunden sin sovplats under trappan och den har just inte ersatts med någonting förutom damm där med. Men eftersom jag inte bor där längre så bryr jag mig inte om det J

Annars har jag jobbat en vecka nu efter semestern men jag vill inte påstå att allt gått in i sin vanliga lunk – det finns ingen vanlig lunk på berget. Vi har inte varit så många på plats ännu, dagarna har varit varma och fuktiga, vi har köpt en diskmaskin… Allt sotigt, smörigt, mesigt, ostigt, kladdigt, kaffigt, degigt från fäbodvallen diskades inte rent längre, men nu blev det ändring!

Vidare har jag vallat en amerikansk vän runt området eftersom hon ska skriva en artikel om berget för en nordamerikansk tidskrift. Ska bli kul att se hur det blir, det har varit kul att guida och visa henne och plocka fram material.

Igår var jag på road trip – en vän från Stockholm besöker Härnösand i helgen och vi hade bestämt att träffas och som så många gånger när man inte planerat nåt så blir det väldigt bra! Vi tog rutten norrut från Härnösand – Högakustenbron – Skog –Klockestrand – Träsk – Öd – Bjärtrå – Lungvik – Sandöbron – Kramfors - Frånö loppis - Gustavsvik/Västby loppis – Utansjöfabriken –Gammelandet – Rö – Älandsbro - Murberget. Har kopierat rutten från min väns sida på Facebook, hon har bättre koll på hur vi körde eftersom det är hennes barndomstrakter.

På loppis i Frånö gjorde jag det fynd jag länge letat, en ljusstake med plats för sex ljus – nu blir det en riktigt väntljusstake framemot vintersolståndet!

Detta om detta… idag ska jag vila ut i Älgsjö-hemmet….

I höstas var vi på musikal, Ett steg till, Pughs gamla musikal i en uppsättning med elever från Västermalms skola i Sundsvall Dessa elever går på programmet för bl a språkintroduktion. I uppsättningen fanns elever från hela världen, inklusive Sverige som faktiskt ingår i världen och inte bara är en liten självgod plutt längst uppe i norr. 

I musikalen lärde vi känna Bertil, en äldre man som städar på stationen och som är en klok och vänlig vän till de ungdomar som passerar. Bertil spelades av Armin, en grabb från Iran, och det gjorde han med bravur. Musikalen handlar om vänskap....

Här Armins historia... http://www.sn24.se/artikel/snart-utvisas-armin-till-iran (om länken inte verkar fungera - kopiera och klista in den i adressfältet).

Vi kommer nu att göra allt för att denna grabb ska få stanna, han och andra med honom. Det finns ingen anledning att visa ut de som kämpat så länge för att skapa sig ett liv. Det finns ingen anledning att skicka människor mot ett öde värre än vi kan föreställa oss, i vårt "trygga" (?) Sverige!

Skriv på namnlistor, gå med i grupper och ställ upp den dagen vi demonstrerar eller kedjar fast oss nånstans! Det är på gång, ser ni. Inte bara för Armin - för alla!

Berättade jag någonsin om min bil? Nej, jag tror inte det....bara om den gamla Opeln som la av och den Ford Ka jag blev grundlurad på....Men det löste sig till det bästa!

Bara man har TILLIT, så!

Facebook är mitt stora kontaktnät - det är där jag "träffar" mina vänner och bekanta, det som annars inte blir av, hur gärna man än vill. Med åren har det blivit rätt många vänner och i höstas la jag till ännu en, en kvinna jag jobbat med och tyckte om, vi har dessutom liknande intressen inom det andliga. 

Bara några dagar efter att vi hittat varandra skrev jag en statusrad om att jag behövde en bil och hon svarade att hon hade en kompis som skulle sälja sin ögonsten....Kontakten förmedlades och jag var helt klart intresserad. Bilen fanns i Harmånger av alla ställen, några kilometer från den sommarstuga jag delade med min förre man och mina barn i 15 års tid. Jag fick sällskap och skjuts av en god vän, som tillika är en fd pojkvän som dessutom är duktig på bilar. Detta är nu inte en berättelse om mina gamla ex utan om bilar och vänskap.

Kommer ner till Harmånger, hittar denna lilla stuga ute i skogen och börjar titta på bilen. En Suzuki Baleno, lite större än jag tänkt men jag hade inte en tanke på det då. Allt kändes bara så rätt. Denna underbara kvinna som tagit hand om bilen i 11 års tid har skött den som ett barn....tvättat och vaxat och oljat och putsat och framförallt älskat den. Den var nybesiktigad, bromsar och avgassystem var bytt och omskött och pysslad med. Dessutom hade hon en personlig nummerplåt på bilen - den hette TILLIT....

Alla vi som kämpar i motvind i livet vet vad TILLIT betyder....

Hon berättade att hon kvällen innan bett om att en andligt medveten person skulle köpa bilen av henne och där kom jag, svaret på hennes böner. Och bilen var svaret på mina....

Allt var rätt....efter en kort provtur ner till stugan, där jag vände (så fick jag se den igen också), var jag helt säker. Honom ska jag ha! Baleno'n alltså....

Köpet uppgjordes, avslutades och pengar och bil bytte ägare.

Jag försöker sköta om honom, tyvärr är det svårt med tvättning och jag kör på saltiga vägar, men han bor i en carport med motor- och kupévärmare. Han har varit fram och tillbaka till Örnsköldsvik, och till Älgsjö. Han har lastats med hund och med väskor och kassar och smärre möbler och flyttlåder och puttrar troget på, mil efter mil.

Visst är han 15 år gammal men jag hoppas på 15 år till....minst!

Bilden är tagen av förra ägaren, som jag numera också är vän med på Facebook! Ett utmärkt exempel på TILLIT! 

Min förra bil gav jag nästan bort, slumpade bort den till första bästa som ville ta den. Ville inte se den mer. Vill bara ha TILLIT nu :-)

Vi som överlevde 21 december 2012 ser fram mot 2013 med en viss tillförsikt. Jag hade väl aldrig trott nåt annat heller....Maya-indianerna visste nog bättre än så.

Funderar på nyår och så, ibland är det deppigt att lämna det gamla, man vet vad man har men inte vad man får. Men vadå? Det är liksom samma sak varje dag, egentligen. Varje vecka, varje månad....allt passerar och går över i något annat. Inget annat än en vanlig dag.

Dag, natt, morgon....

Nyårslöften har jag aldrig gett, insåg väl på ett tidigt stadium att det inte är nån idé just. Luttrad som jag är känner jag heller inga speciella förväntningar eller förhoppningar inför ett nytt år heller. "Ju större förväntningar, ju större besvikelser", säger jag cyniskt. 

Men lite så är det....En försiktig optimism kan jag tillåta mig, men inte mer än från den ena dagen till den andra. Varför ska just nyårsdagen ha mer att ge än nästa måndag?

Sen hänger det nog ihop med att nyår redan varit för mig. Dels på Halloween, dels på vintersolståndet....Det har redan vänt. 31 oktober är det gamla keltiska nyåret, där slöjan mellan världarna är som tunnast och man festade och firade att ljuset skulle komma tillbaka. I den gamla nordiska traditionen inträffar det vid vintersolståndet - då solen är som längst bort och man knappast vet om den väljer att återvända ännu en gång.

Jag kan förstå om den tvekar, vad finns att belysa egentligen? Hollywodfruar, vapenlagar och Alliansen? Reklamkanalernas dyngspridare? Men ett kallare samhälle behöver sol, ljus och värme. Ljuset är också ett hopp. 

"Til' ars och fridhar" - för fred och vänskap - önskar jag er ett gott 2013! 

Önskar er alla en

God Jul och ett Gott Nytt År

med denna video av Jan Boholm, en av författarna och regissörerna till Spelet om Stenstan....

Oj, vad han är BRA!!!

Förändring är inte lätt men den är nödvändig. Det enda konstanta är förändring sägs det också och det är på gott och ont minsann. Innan jag sjunker ner i alltför filosofiska tankebanor ska jag ta ett grepp om verkligheten, sådan den nu är för mig - och de som berörs.

Ja, vår särborelation fungerar  inte. Min dröm om att få allt sprack ganska fort. 

Ibland är det bara över, de senaste 3 åren har varit mer än stökiga, för oss båda och under den press som varit har vi inte klämts hop och blivit diamanter utan mer pressats isär till gruskorn som gnisslar nåt så förbenat. Nej, vi är inte ovänner, men det är liksom ingenting? Gruskornen kanar omkring på blankis och hamnar inte där de ska.

'

Nu ska jag prata i egen sak ett tag.....Nog har jag försökt, kämpat, ordnat och donat...men en sönderstressad, utmattad, utarbetad bonde är svår att nå in till....Eller så vill han helt enkelt inte, det kan jag inte uttala mig om. Jag kan från min sida enkelt säga "jamen, det är ju bara att" men då hör jag att jag låter som ett eko av hans "äsch, det gör väl ingenting, det kan väl inte spela nån roll" - och då är det ju där vi är.

Igår var jag ledsen, i besvikelse och sorg över det som inte blev, men också som en klok kompis sa, att jag kände sorg över den del av mig själv som "dör" - den del som blev hans där på gården - den finns inte mer.

Jag kan förfalla i självömkan - aha, jag var inte värd att kämpa för....men jag skippar den biten, jag har verkligen kämpat för mig själv och oss.

Vart vill jag komma nu då? Jo, att jag mår bra, det är lugnt. Jag kommer att vara ledsen och arg några gånger till men kommer att gå vidare, Det är så mycket i mitt lv som är bra, som har fallit på plats och jag är så glad att vara tillbaka i Sundsvall och sen jag flyttade känns det faktiskt som om jag fått tillbaka mitt liv och en stor bit av mig själv igen. 

Många av mina intressen fanns helt enkelt inte därute på landet. Några fanns, och man kan få nya, och man kan dela intressen - men, nej...det gick inte längre.

Så är det...Jag stänger den blå dörren till det vackra gamla huset och ser nyfiket fram mot nästa dörr som ska öppnas nu....kanske en gammal bräddörr, kanske en stor port med lejon till portklappar, kanske en vit laminerad HSB-dörr? Och jag har tillit till att det blir rätt dörr.....igen. För det var aldrig fel dörr, det var det inte....Bara en dörr i livet..

Bilden är tagen av Anette Staaf, en augustidag 2010