I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med. 

Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utveckling och ser framåt. Jag får inte vara med på en massa aktiviteter för min kropp säger stopp. Det är ingen rolig känsla och ja, jag vet, man ska inte tänka så, man ska tänka på allt man FÅR vara med på! 

Men...

Just nu, den här årstiden, vinter och slutet av januari är det skidåkningen jag saknar mest. Det värker i mig när jag ser reklam från olika fjällanläggningar och jag kan känna känslan när man kommer ut till första åket i morgonsolen, ränderna efter pistmaskinen rasslar under skidorna. Det frasar, det skramlar lite från liften. Annars - tystnad. 

Jag levde på skidor som barn. Man lekte i pjäxorna och ville man åka stod skidorna vid knuten. Vi drog runt i skogarna, gjorde egna spår och hopp. Antagligen livsfarligt men vi överlevde bevisligen. Vi fick bra balans och verkligen en känsla för snö. Lovikkavantar fulla med snöklumpar som man åt på. Kall om tårna när man kom in och tog av sig pjäxorna. Varm choklad och limpmackor med prickig korv. 

I tonåren åkte vi slalom, för det skulle man. I verkligheten tog man liften upp till raststugan, satt där med en kopp te och en massa cigg och sen åkte man ner. När jag gick utbildningen till fritidspedagog lärde jag mig åka och när jag senare blev skidinstruktör i Friluftsfrämjandet lärde jag mig ÅKA! Verkligen ÅKA. Jag fick vara med på skidkonferenser i Riksgränsen och i Björkliden. Konferenser med skidfolk från hela världen. Jag fick lära mig åka på engelskt vis, på australiensiskt vis - ja, det är skillnad för de har olika tillgång på och olika typer av både snö och terräng. I Japan står man på skolgården och övar lappkast, sen tar man bussen upp till bergen. En kollega berättade om känslan av en meter nysnö och apor i träden man åkte förbi. 

Längdskidor är lika härligt. Att glida fram mellan snötyngda träd. Jag minns månskensturerna i Övik, i mörka kvällen och med fullmånen över oss. Glänsande spår att följa. Min son följde med, han var 6-7 år då kanske. Första gången var han livrädd för alla skuggor men upplevelsen tog över och sen var han inte rädd. 

Härliga tider.... 

När vi fortfarande var en familj hängde vi i backen så ofta vi kunde. Säsongskort var en prioritet. Om ekonomin tillät for vi till fjälls. Levde billigt och satsade på liftkortet. Mina barns far hade en vurm för att hinna åka alla liftar och alla utförslöpor i systemet. En i viss mån stressande vana. Men han fick åka själv då vi andra föredrog en stund i solen. 

I barndomslandet är det viktigt att leka på skidor, man ska inte behöva skjutsas till backar och preparerade spår. Men nuförtiden funkar inte utrustningen i terräng. Det ska vara special för allting. Eller så svänger pendeln och allt är på väg tillbaka.

När jag är frisk, när jag gått ner i vikt och tränat upp mig ska jag åka skidor igen. Det ska jag!

Jiihaa! Eller "åh, herregud, vilken stil..."

I brist på bättre tar jag mig an utmaningarna igen. Lite rastlös, lite hängig, lite arbetslös... 

Så, varsågod, ärade publikum: nr 38 - Trädgårdslandet

I mitt trädgårdsland växer ingenting, ety jag endast har en balkong. Hos min särbo finns en drivbänk där jag odlat kryddor och örter, något som jag också odlat i balkonglådor och krukor. Men nej, nåt trädgårdsland vill jag inte kalla det.

På den tiden vi hade hus – nej, inte då heller. På en tomt bestående av lerjord där inte ens potatis trivdes fanns endast ett antal vinbärsbuskar. De var dock inte att förakta, jämarns mycket bär blev det och saft som räckte ända till efter jul. Ungarna åt direkt från busken, solvarma, svarta vinbär. Grymt gott! Men grannens ungar fick sig en åthutning när de började spotta bär runt sig och på varandra– så beter man sig inte med naturens gåvor!

Trädgårdslandet. Ja, visst vore det härligt med egna grönsaker, rotfrukter, örter och kryddor. I Lillstugan är det svårt när säsongen är begränsad. Funderar på att odla pärer i en hink, för att ha lite färskt under semestern. Om det blir nån semester. Som arbetslös vet man ingenting.

Men – det får bli balkonglådor hemma till våren. Sallad, dill, persilja, gräslök. Räcker långt det....

Och blommor i Lill-stugan - för dit ska jag, semester eller inte semester... 

Hemma efter en fantastisk sommar och semester. Börjar jobba på måndag och det ska jag säga att det är tur jag har så bra jobb, annars vete fasicken hur det skulle gå. Så svårt att lämna stugan men samtidigt så välbehövligt, det är faktiskt rätt skönt med riktig toa och dusch. 

Tar ett tag i utmaningarna igen - numro 37. Mitt/mina syskon. Jag har en syster, hon är fyra år yngre än jag och vi ses ett par gånger per år och pratar i telefon, inte alltför ofta men när vi väl ses eller hörs tar vi bara upp tråden där vi slutat och allt är som det ska. Min syster är alltså ingen större utmaning ;-)

Hon har förstås också tillbringat en hel del somrar i Lill-stugan, och har sina egna minnen därifrån. Hon och hennes man kom upp ett par dagar och det var roligt att prata minnen och se hur olika vi såg saker, hur olika vi kom ihåg men också rätt lika. Vi har samma föräldrar, samma farmor och farfar och kusiner... men ändå så olika minnen. 

Farfar, farmor, jag, mamma och så syrran längst fram, med dockan i ett stadigt grepp. 

Alltnog, vi hade ljuvliga kvällar, satt länge ute i den mörknande augustinatten, såg månen gå upp och några stjärnor tändas. Vin och god mat. Som det ska vara...

Häromdagen när jag var ute och gick med hunden såg jag på håll två småkillar som cyklade runt, runt. Ett par andra cyklister fick tvärnita för ungarna svängde rakt ut utan att se sig för. (Det påminde förresten om när dottern gick i skidskola i fjällen och fick ha en väst där det stod "Se upp, plötsligt svänger jag"....)

När jag kom närmare såg jag att killarna hittat två vattenpölar som de cyklade igenom, och vände sig sedan om för att se de blöta spåren efter däcken. Vad roligt de hade! Skrattade och svängde och igenom pölarna igen... fram och tillbaka, runt, runt. Jag gick förbi dem och höll hunden kort. På håll hörde jag rop och det var deras mammor som ropade in dem. Plötsligt var det roliga slut. Grabbarna cyklade fram till mammorna och nu skulle de hem och fika. Neeeeej! Den ene grabben började gråta och grät hela vägen uppför backen, men trampade på, det gjorde han. Tills han var nästan längst upp då han vände och susade utför igen. Hej vad det gick! Roligt igen!

Han hade dock inte gjort en ordentlig konsekvensanalys och jag undrar hur han reagerade när han insåg att han måste hela vägen upp igen.

Den andre grabben ville tillbaka till pölarna men blev plötsligt jättetrött. Oj, vad trött han var.... Oooorkar inte cykla, mamma... Men det är lika jobbgt att cykla genom pölarna, sa den pedagogiska mamman. Ha! Icke då, det var sååå jobbigt att cykla och minst lika jobbigt att gå - fast fikat väntade därhemma. 

Vid det här laget hade jag hunnit förbi och hörde inte mer. Jo, jag hörde den ene pojkens gråt.... 

Stackars barn - men så där är det i livet. Så länge det är roligt orkar man... Det är kämpigt uppför men går lätt utför. Kanske man skulle ha stannat på toppen? Där det var bra... men det är ju roligt med vinden i håret också.

Nå'n dag här zappade jag förbi nåt sånt där amerikanskt "Funniest Home Videos" och man hade filmat en liten pojke och hans pappa som hade tagit hans näsa och låtsades nu äta upp den. Men pojken var jätteledsen! Jävla idiotpappa - skulle det vara kul det? Och idioten skickar in det till en tv-kanal och alla skrattar....

Usch, vad beklämd jag blev. Gillar inte såna däringa program, och brukar inte se dem heller men nu råkade jag fastna för den lilla ledsna grabben. 

Äsch, asch, usch..... 

Dagens utmaning är Det värsta jag tillverkat

Ja, en och annan misslyckad kaka har det väl blivit och nån misslyckad maträtt som mina barn tvingats äta upp. Jag gjorde ett misslyckat skåp i slöjden en gång, men det var lärarens fel, som inte hade mätt riktigt. Men det värsta? 

Jag vet inte.... tror inte jag tillverkat så mycket i mina dagar.

I påskas var vi i stugan, sonen och jag.... i april och det kändes så skönt att hela sommaren ligger framför oss.... Den här bilden togs i fjol, i maj när vi var upp första gången. Det såg ungefär likadant ut nu, det har varit så lite snö i vinter att våren är tidig. Men det blåste kallt och vi for hem lite tidigare. 

Idag är det första maj. Mamma ligger på sjukhus och blir äntligen utredd för sin ryggskada som vårdcentralen ignorerat i ett halvår nu. Hade inte jag åkt med henne till akuten efter tre veckor hade hon väl inte varit röntgad ännu. När hon kände att det hände något och blev värre och ville ha en ny röntgen struntade de i henne igen. Närjag rev i åt läkaren frågade hon om jag hade några förslag.

Jag undrar varför man ska vända sig till vårdcentralerna när de ändå inte gör något? Inte konstigt att akuten blir överbelastad. 

Nu hoppas jag att MR och CT inte visar nåt allvarligt och att de kan smärtlindra min mamma ordentligt.

Utmaning nr 35 alltså... 

Det är skillnad på luftslott och drömslott, tycker jag. Ett luftslott är bara just det.... byggt på luft och inget annat. Ett drömslott är byggt på drömmar och inte helt omöjligt att bli verkligt. 

Funderar - har jag något drömslott? Nej, inte slott... inte drömhus heller längre. När man var yngre kunde man ju drömma om hur man ville bo när man blev stor. Verkligheten blev en annan även om jag tycker jag bott hyfsat hela tiden. Jag har aldrig varit utan tak över huvudet. Trångt och litet har jag bott, avsides och för mig själv. Likaväl som stort och med barnen runt mig, grannar och grannars barn. Sommarstuga har jag nog alltid haft tillgång till och nu, en nästan egen...

Luftslott byggs väl också av drömmar? Fast kanske mer ouppnåeliga sådana. Förhoppningar, förväntningar....inte helt realistiska sådana heller. 

Nåja. 

Annars då? Jotack, våren är här, mer eller mindre, fast bakslag kommer nog. Rekordvärme igår, omställning till sommartid natten som var. Idag lite svalare.

Tänkte på det här med träning och smärta.... nu har jag tränat på gym ett par månader och eftersom jag varit hyfsat i form tidigare i mitt liv så vet jag hur det SKA kännas... men det gör det inte! Om man tänker hur det känns att ha influensa, värk i kroppen och huvudet, febersvettningar.... så är det några nätter efter att jag har tränat. Det kan väl inte vara riktigt? Min erfarenhet är att man tränar några gånger, får träningsvärk och sen går det över och man har en helt ny känsla av spänst och fräschhet och saknar träningen om man nån gång missar den. Den känslan har definitivt inte kommit denna gång.

Ja, det kan vara fibromyalgin, det kan vara trötthet efter sömnbristen och den ständiga huvudvärken, vad vet jag. Men det är svårt att motivera sig att fortsätta när man bara har ont, ont, ont.... hela tiden. Jag har en vecka kvar på gymmet, och sen får vi välan se då. Vad sjukgymnasten säger. Åh, denna sjukgymnast! The man of my dreams! Han lyssnar, han förstår, han respekterar... han hjälper mig med smärtan, han hjälper mig träna på rätt sätt.... han fattar vad det handlar om! 

Till skillnad från vissa....som förtjänar glömska mest av allt.

Förra helgen fick vi panikåka till Lill-stugan - en gran hade blåst ner och hängt sig på en tall som då hotade grannens stuga. Granen är numera förankrad och ska inte kunna ställa till nåt om den blåser ner helt. 

Annars var det som vanligt grymt vackert där. Isen låg fortfarande på vår lilla "tarm" av Umeälven men den släpper snart, om den inte redan gjorde det i gårdagens värmebölja. 

Nu längtar jag ännu mer. Till påsk är jag där.....

Vadå OM? Jag ÄR ju skådis.... ;-)

Berättarteater, amatörteater.... visst är jag skådis! Jag vet att jag skrev ett inlägg när vi började med Berättarteatern att jag inte var skådespelare, men det är jag förbanne mig nu. Jag berättar och gestaltar och dramatiserar varje vecka, inom jobb och inom berättande och inom berättarteatern. Jag fick ju också vara med i storsatsningen Spelet om Stenstan.

Men utbildad skådespelare - nej, det är jag ju inte dårå.... Inte scenskolan, inte Dramaten

Men vad skulle jag vilja spela då? Jag vet inte, men det vore kul med en utmaning igen, att spela en person riktigt grundligt, inte som nu hoppa fram och tillbaka, i och ur roll, från den ena käringen till den andra. 

Jag är mest bondkäring nu, farmor vid spisen, typ. Full med sagor och skrönor, om vittra och troll och magiska drycker. Jag har spelat karaktärer ur Sundsvalls historia, Augusta Pierrou, Kolar-Anna, Tokiga Maja, Gris-Mobergs dotter, Raholms-Kajsa, mursmäckan Hilma, Elin Nilsson.... alla dessa starka kvinnor. 

En augustidag på Norra Berget.... just när livet inte blir bättre. 

Utmaning nr 33. Där sätter jag aldrig min fot

Nu blev det så där svårt igen. Troligen lär jag aldrig sätta min fot på månen, t ex.

Överhuvudtaget är det dåligt med resande för min del så det finns nog ett antal länder jag aldrig kommer till. Skulle miljonvinsterna ramla in finns det några högprioriterade ställen som jag åker först till. Afrika har en lockelse just nu, även Nya Zeeland och Australien. Jag skulle också vilja åka runt i Sverige, det finns massor jag inte sett i vårt vackra land. Hade tänkt ta en road-trip förra sommaren, men en lillstuga kom emellan. Dock tog jag mig till Östergötland och Omberg, en dröm jag länge haft.

Säg inte att inte drömmar kan gå i uppfyllelse!

Foten sätter jag aldrig mer på smärtrehab, nog ordat om detta.

"Man ska vara glad åt fötter" sjöng Birgitta Andersson (hon som spelade Teskedsgumman i den svartvita forntiden, om ni minns). Hon var känd för Sveriges vackraste röst och ansåg att man skulle vara glad åt fötter för annars skulle man inte räcka ner till marken. 

Det är jag glad för. Att jag når ner till marken alltså. Jag är också glad för min födelsedagspresent, som jag fick av mina vackra barn. Fotvård! Jodå, i onsdags fick mina fötter en totalrenovering som hette duga. Så fina fötter har jag inte haft på läääänge....

Underligt yrke - fotvård. Som tandläkare... och gynekolog. Vad gör att man vill rota i de äckligaste skrymslena på människokroppen? 

Jag är nöjd med att rota i historien. Det kan vara nog äckligt där med. 

Fötterna på jorden och huvudet i himlen. Snart är det vår... det är redan den 2 mars.... knappt tre veckor till vårdagjämningen. Sen blir det sommartid och så blir det påska. Då tänker jag vara i Lillstugan. Barfota helst. Om det går....Där sätter jag ner mina fötter och går inte därifrån på länge...

Omberg och ljuset över Vättern

Mitt köksbord har varit vårt. Familjens. Vi köpte det när vi flyttade till Övik 1989 och köpte hus. Där har barnen ätit och kräkts, ritat, lekt och byggt lego. De har skrattat och sjungit och gråtit, läst läxor och Kalle Anka. Det finns spår i bordet efter ett tappat strykjärn, hack efter bestick, på en stolskarm finns spår av färg. På stolar och bordsben har katten vässat sina klor med tydligt resultat. 

Men det gör inget, för bordet är en karta över två barns uppväxt och livet i en kärnfamilj som tyvärr inte höll måttet. Jo, ibland funderar jag. Gjorde jag rätt? Gjorde vi rätt? Förändring är uppslitande och i det här fallet hade barnen ingen talan, inte i det avgörande. Däremot samarbetade vi föräldrar om barnen på bästa sätt, det bästa sätt vi kunde då och jag säger bara - det kunde ha varit värre, betydligt värre. 

Bordet följde med barnens pappa men nu har han flyttat ihop och sålt sitt hus och bordet blev över. Kanske ett konstigt beslut att ta tillbaka det, men det är ett stadigt och bra furubord, med sex stolar till så - varför inte? 

Det står nu i mitt kök, med hack och fåror, färg och kattspår. Jag har täckt det med en vaxduk tills jag får möjlighet att slipa skivan - men vill jag det? Vill jag inte ha minnena kvar av barnen som små? När livet var enklare och bra på många vis. Jag vet  inte.... kanske jag vill det, inte för att älta, inte för att leva i det förgångna utan för de fina minnena, det som var roligt och skönt och bra. 

Jag vet inte. 

Idag står bordet där med den fula vaxduken, inte så lyckat men ändå. Fyra plasttabletter med jordgubbar på och en ljuslykta som en vän hittade på loppis. På baksidan står "Från årtusende till årtusende i ljusets tecken" och vidare "Ljus och värme - två av livets förutsättningar. Då, nu och i framtiden". Den är tydligen en reklamgrej från Umeå Energi och hur lyckat är inte det med tanke på Lillstugan min däruppe? 

Ljus och kärlek, säger man - ljus och värme och kärlek - på mitt köksbord.