Förändring är inte lätt men den är nödvändig. Det enda konstanta är förändring sägs det också och det är på gott och ont minsann. Innan jag sjunker ner i alltför filosofiska tankebanor ska jag ta ett grepp om verkligheten, sådan den nu är för mig - och de som berörs.

Ja, vår särborelation fungerar  inte. Min dröm om att få allt sprack ganska fort. 

Ibland är det bara över, de senaste 3 åren har varit mer än stökiga, för oss båda och under den press som varit har vi inte klämts hop och blivit diamanter utan mer pressats isär till gruskorn som gnisslar nåt så förbenat. Nej, vi är inte ovänner, men det är liksom ingenting? Gruskornen kanar omkring på blankis och hamnar inte där de ska.

'

Nu ska jag prata i egen sak ett tag.....Nog har jag försökt, kämpat, ordnat och donat...men en sönderstressad, utmattad, utarbetad bonde är svår att nå in till....Eller så vill han helt enkelt inte, det kan jag inte uttala mig om. Jag kan från min sida enkelt säga "jamen, det är ju bara att" men då hör jag att jag låter som ett eko av hans "äsch, det gör väl ingenting, det kan väl inte spela nån roll" - och då är det ju där vi är.

Igår var jag ledsen, i besvikelse och sorg över det som inte blev, men också som en klok kompis sa, att jag kände sorg över den del av mig själv som "dör" - den del som blev hans där på gården - den finns inte mer.

Jag kan förfalla i självömkan - aha, jag var inte värd att kämpa för....men jag skippar den biten, jag har verkligen kämpat för mig själv och oss.

Vart vill jag komma nu då? Jo, att jag mår bra, det är lugnt. Jag kommer att vara ledsen och arg några gånger till men kommer att gå vidare, Det är så mycket i mitt lv som är bra, som har fallit på plats och jag är så glad att vara tillbaka i Sundsvall och sen jag flyttade känns det faktiskt som om jag fått tillbaka mitt liv och en stor bit av mig själv igen. 

Många av mina intressen fanns helt enkelt inte därute på landet. Några fanns, och man kan få nya, och man kan dela intressen - men, nej...det gick inte längre.

Så är det...Jag stänger den blå dörren till det vackra gamla huset och ser nyfiket fram mot nästa dörr som ska öppnas nu....kanske en gammal bräddörr, kanske en stor port med lejon till portklappar, kanske en vit laminerad HSB-dörr? Och jag har tillit till att det blir rätt dörr.....igen. För det var aldrig fel dörr, det var det inte....Bara en dörr i livet..

Bilden är tagen av Anette Staaf, en augustidag 2010

Kärlek räcker inte alltid. Sunt förnuft räcker inte. Respekt och hänsyn räcker inte heller.

Inte när ens eget barn mår dåligt. Självdestruktivitet tar sig många uttryck och ingen, ingen som inte själv varit med om det kan förstå. Inte ens den minsta lilla del. Tycka synd, känna med - komma med goda råd och tips...men aldrig, aldrig förstå.

Att sitta och höra hur dottern tar sig några mackor i köket och veta vad som kommer att hända. Att ångesten slår till, rusningen in på toa och fingrarna i halsen. Sitta och känna sig maktlös och förtvivlad. Fråga - kunde du inte pratat med mig? Kunde du inte nöjt dig med en macka? 

Att få sms - "jag har skurit mig, det måste nog sys..." - "jag klarade det inte, jag har skurit mig"....8 stygn, 15 stygn...

Ett livshotande tillstånd. Min dotter, min bebis, min älskade lilla prinsessa som dansade på gräsmattan till Spice Girls, som älskade hästar och skulle bli artischt när hon blev stor.

Ingen, ingen kan ens i närheten förstå hur det känns....ingen!

Varför räcker inte min kärlek? Varför kan inte jag hjälpa, skydda henne? Räckvidden tycks ha en gräns men aldrig kärleken.

Bara att erkänna - grundlurad vid bilköpet i höstas...

Vårt trogna Opel som gått genom besiktning efter besiktning utan anmärkning valde att halvt ge upp, ja, jag skriver halvt eftersom den visserligen gick att köra men behöver åtgärder för närmare 7000:-. I hastigheten och i desperat behov av transportmedel blev det ett ogenomtänkt köp av en bil i Matfors av två unga killar, som ljög oss rakt upp i ansiktet.

Lite erfarenhet har jag av bilar, jodå, jag vet vad jag ska titta efter och vad som ska kollas...men i stressen av att snabbt hitta en ny bil glömde jag kolla vissa enkla saker som man tror är självklara. Fanskapet går inte att låsa och bakluckan är väldigt impulsiv och opålitig - ibland funkar den, ibland inte.

Men okej, det må vara en sak.

Men vi hörde att avgassystemet lät - och frågade förstås....Nej, det har jag bytt, svarar killen. Det har vi fått svetsa en gång.

Hmm...olja runt topplocket...Nej, jag spillde när jag fyllde senast....Nu står den hos sonen och vi törs inte köra för oljelampan lyser konstant.

Lögn, lögn och förbannad lögn. 

Ja, jag är naiv, godtrogen och tror alla om gott....Befintligt skick blev en dyr läxa denna gång. Må karmalagen träda i kraft!

Kosta på Opeln? Mja, den är gammal och kan vara på fallrepet ändå...Det finns en bil i Övik för 16000:- som säljes av en pålitlig vän - men inte har jag de pengarna inte....

Så är det - nån som har en bil att GE bort...? ;-)

Länge sen jag bloggade nu, har liksom inte varit på humör - mer om det vid ett annat tillfälle.

Däremot hittade jag detta när jag letade djurfabler på jobbet...tycker den var så bra att jag måste lägga in den. Hur många av oss lever i hönshus fast vi inte alls hör hemma där? 

Kycklingprinsen

"Det var en gång en prins som bodde med sin far och mor, kungen och drottningen, i ett pampigt slott.. Han fick den finaste utbildning och uppfostran.

Till föräldrarnas förtret, gick prinsen en dag igenom en identitetskris och kom till slutsatsen att han egentligen var en kyckling och inte en människa. Inledningsvis trodde kungen och drottningen att han bara skojade. Men efter att han slutat närvara vid det kungliga matbordet och började tillbringa sina dagar och nätter i hönshuset, förstod de att allvarliga problem var i görningen.

Naturligtvis orsakade prinsens märkliga beteende obeskrivlig ångest för hans kärleksfulla föräldrar och intensiv skam för den kungliga familjen i stort. Kungen skydde inga kostnader för att hitta den som kunde bota hans son. De finaste läkarna och psykiatrikerna i landet kom och försökte, men till ingen nytta.

Kungen var nära att ge upp när en vis man med milt utseende kom till hovet. "Härmed erbjuder jag mig att bota prinsen gratis", förklarade mannen. "Mitt enda villkor är att ingen stör mig vad jag än gör."

Fascinerade och desperata som de var, var det enkelt för kungen och drottningen att enas om att försöka.

Följande dag hade prinsen mänskligt sällskap i hönshuset. Det var den vise mannen.

"Vad gör du här?" frågade kycklingprinsen.

"Varför gör du här själv?" svarade mannen.

"Jag är en kyckling och detta är ett hönshus," svarade prinsen eftertryck.

"Ja, jag är också en kyckling", svarade den vise mannen.

Med detta började han hoppa runt och äta kycklingfoder med god aptit. Prinsen var övertygad. Ett par dagar gick på detta sätt.

En morgon, närmade sig den vise mannen prinsen.

"Jag är från ett land långt borta", avslöjade han. "I mitt hemland, hoppar faktiskt inte kycklingar. De går omkring som vanliga människor."

"Verkligen!" utropade prinsen. "Det måste vara en fantastisk plats att vara en kyckling."

"Låt oss prova det här", föreslog vise, "Låt oss gå runt."

Kycklingprinsen gick genast med på sin nya väns förslag.

Efter några dagar, föreslog den nu upprätta vise mannen till den nu lika upprätta kycklingprinsen, att de skulle röra sig inne i huset istället, eftersom man i det andra landet inte lät kycklingar leva i hönshus, de bodde i ståtliga palats passande för furstar. Återigen höll kycklingprinsen med.

Så processen fortsatte. Kort därefter övertygade den vise mannen kycklingprinsen att i hans land åt kycklingar människomat. Sedan kom vanan att sitta vid bordet och avnjuta mänsklig konversation. Inom en kort tid, kunde kycklingprinsen fortfarande hävda att han var en kyckling, men började uppföra sig precis som en vanlig människa.

Lyckligtvis lider de flesta av oss inte av kycklingkomplex. Men här är en fråga som vi alla kan ställa oss själva: Begränsar jag min potential på grund av min egen uppfattning?"

Rabbi Nachman av Breslov genom Yossy Gordon

Jag vill ha allt nu. Jag vill både äta kakan och ha den kvar. Det är dags nu. Slut på kompromisser och halvmesyrer. 

Jag flyttar till Sundsvall för att mitt jobb, mina vänner och mina intressen finns där, jag vill vara nära min dotter för att stötta henne i hennes sjukdom och för min egen sinnesfrids skull - men jag vill också vara särbo med min bonde för jag vill ha honom kvar, och landet och skogen och sjön och alla djuren.

Jag vill ha allt - nu...!

"Not a woman for compromise and where's and why's and living lies 
So I'm living it all, yes I'm living it all, And I'm giving it all, and I'm giving it all

......

I want it all, I want it all, I want it all, and I want it now....."

Under en bilresa med min dotter pratade vi filosofiskt om längtan och förväntan. Detta apropå att tiden är totalt ur led när man kan köpa semlor i juli och ska börja julpynta i september. 

Jag kan sakna barndomens förväntan inför de olika årstidernas speciella ingredienser - semlorna som fanns 4 veckor före påsk och inget mer, när man fick ta fram hopprep, twistband och cykel först när snön tinat av uppfarten.

Den första varma dagen i maj när man fick ha kjol och kortstrumpor. Persikor och melon som bara åts under sommarlovet. Skolstarten med bokomslag och nya pennor. Julskyltningen som ägde rum i december och först efter att affärernas skyltfönster täckts av papper flera dagar. 

Förväntan....

Min dotter, som är 24, kommer faktiskt ihåg denna känsla av förväntan, kanske mest beroende på att hennes mamma (jag alltså) alltid varit stenhård med att inte ta ut saker i förskott. Grannarnas ungar fick ta ut cykeln innan isfläckarna tinat bort på vändplanen, ungdomar gick i shorts och flip-flops så fort solen tittade fram i april, oavsett om det varit minusgrader på natten innan.

På sommaren badade man och på vintern åkte man skidor och skridskor. Inget Thailand i februari, inget Riksgränsen i juni.

Kan man längta till något som finns hela tiden?

Jag vet att jag skrivit om det förut - tänkespråk och snusförnuftiga kommentarer. 

Häromdagen hade en vän på Facebook lagt upp en bild där det stod: "Jag ansvarar bara för det jag säger, inte för det du förstår".

Därmed sällar sig uttrycket till den långa rad av New Age-floskler som enbart används för att skuldbelägga den enskilda människan. Lägg nu märke till att jag skriver "används" - inte att utrycket betyder just det....men New Age är ytligt och den enskilda människan ska inte behöva ha något personligt ansvar. "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" - "Man väljer sitt lidande" (Säg det till en som nyss fått ett cancerbesked) "Det är ditt eget val" - "Allt har en mening"

Om jag nu råkar sparka ihjäl din hund så är ju inte jag ansvarig för din reaktion. Väljer du att sörja så får du skylla dig själv att du går omkring och är ledsen.

I min värld säger och gör jag inte vadsomhelst - jag försöker vara respektfull och ta hänsyn till vad människor kan tänkas känna. Jag säger eller gör inte rakt ut vad jag känner och lägger ansvaret för en eventuell reaktion på mottagaren. Jag försöker bemöta andra som jag själv vill bli bemött. Jag försöker behandla andra som jag själv vill bli behandlad....men det hjälper tammefan inte.....

Det finns folk som alltid på något vis ska ha rätt, som kör över en utan att ens försöka väja, eller bromsa in det minsta. Som kommenterar det jag gör och hur jag gör det och dömer, ja, dömer och fördömer och jag är så trött på att jämnt förklara mig och försvara mig att jag inte ens begriper varför jag skrivit det här.

Har egentligen inga ord för att beskriva det jag upplever just nu. 

Det finns ord - men jag har svårt att hitta dem, att beskriva en känsla.

Jag skrev på Facebook att jag hittat tillbaka till något som jag inte visste att jag saknat. Så är det nog. Många säger att jag utvecklats - nej, egentligen har jag inte det, jag har hittat tillbaka till den jag är. Invecklats, kanske?

Åtminstone delvis...

Så, det är så här jag är....övermedelålders, överviktig kvinna som klär ut sig och leker på en scen....

"...en stackars skådespelare som larmar och gör sig till en timmes tid på scenen...."

Försök beskriva denna resa som vi gjort med Teater Soja och "Spelet om Stenstan" - svårt, men kanske inte omöjligt. Sorterar tankar, känslor....från första mötet med synopsis och förslaget...första manusläsningarna....första träffarna....att bestämma sig för att vara med - besluta, bestämma, besluta, bestämma - .... första träffarna med scener, läsning...helgerna på Sidsjö Konferens med lunchpauser fyllda med prat och skratt. Alla dessa människor som jag inte kände men som kändes välbekanta. De som redan var välbekanta och som följde med.

Det var ändå bara halva resan.

Manus, roller, regi....det har jag varit med om förut.

Scenografi, kostym, smink och mask - nytt för mig och så spännande.

Ja, jag vet, det låter fjolligt...

Och andra hälften resan från i maj i år när vi gick in på Sveateatern och fick se första scenografin, hur Sundsvalls gamla trästad vuxit fram och hur den skulle brinna ner och sedan hur stenstan skulle resa sig ur askan.

Alla dessa timmar, allt tragglande, alla ändringar, nya roller, nya repliker - nej, vi stryker den scenen, ja, vi lägger in nya repliker där och skulle du kunna säga sådär istället då, kanske?

Jag har lärt mig så enormt mycket under denna långa resa. Om teater och om mig själv....Vi är, som en av regissörerna sa i sitt tal på premiärfesten, precis den rätta ensemblen, precis de som skulle vara med.

Det har varit jobbigt och traggligt och värk i kroppen och trötthet, men psykiskt mår jag bättre än på flera år!

Vi får så mycket beröm att det är värt varenda värktablett jag knaprat i mig under resans gång.....

Japp, det är 20 föreställningar kvar och det ska bara bli kul!

Citatet ovan kommer från: 

Shakespeares Macbeth (akt 5:5):

Ut, ut, du korta ljus!

En skugga blott, som går och går, är livet

en stackars skådespelare, som larmar

och gör sig till, en timmes tid på scenen

och sedan ej hörs av.

Det är en saga

berättad av en dåre.

Låter stort,

betyder intet.

Snodde bilden från Sundsvalls Tidnings nätupplaga, tror inte man får göra det, så jag anger tydligt var den kommer ifrån genom en s k skärmdump.....det är jag som säljer värmlandskorv som Gris-Mobergs dotter, känd slaktarinna (?) i Sundsvall i slutet av förrförra seklet.

MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.