Artikeln (länken nedan) handlar om en bloggare vid namn Linus Jonkman och att vara introvert. Ja, det är jag också. Och det är så oerhört mycket som stämmer in på mig.Och så skönt att veta och förstå - det är inte fel på mig.

"Den tysta kampen är över"

Jag har plockat ut delar av artikeln men rekommenderar att läsa hela, för att få - just helheten. Det här handlar om EN person, inte alla, men som sagt, jag känner igen väldigt mycket. 

"...tycker om att vara ensam och har svårt för att ta plats i sammanhang där fler än fyra personer ingår. Jag tappar tråden när jag blir avbruten, har svårt att se människor i ögonen och tycker att det är obehagligt med telefonsamtal."  och  "Jag formulerar mig mycket hellre i skrift än i tal,.."

Stämmer bra, det. Många tycker man ska ringa, eller träffas personligen - jag tycker det är jobbigt. 

De introvertas revolution "går i stort ut på att uppmärksamma att introversion inte är en diagnos eller ett handikapp och att det snarare finns en massa styrkor hos introverta människor: de är självständiga, kan jobba länge med samma sak och har lättare att fördjupa sig utan att bli uttråkade. Bland annat."

Varför klarar jag då att "stå på scen"? Att spela teater och berätta för massor med människor. Jag har tänkt själv att det beror på att jag går in i en roll och det kan nog stämma. I artikeln står ".. blygsel och introversion är två helt olika saker, även om de påminner om varandra. Att stå på en scen eller hålla ett tal är perfekt för en introvert: vi får prata ostört om något som intresserar oss och som vi haft chansen att tänka igenom i förväg".

Japp, där har vi det! Inläst, genomtänkt, repeterat och ingen avbryter eller säger emot. 

"...skillnad mellan introverta och extroverta? Det mesta tyder på att den är fullständigt biologiskt betingad och därmed svår att göra något åt." Man kan alltså inte bli 1.90 om man är 1.76 på ren vilja, som så mycket riktigt påpekas i artikeln.

" Forskarvärlden har ägnat sig åt personlighetstyper sedan 30-talet, och är enig i att skillnaden handlar om hur hjärnan hanterar belöningshormonet dopamin. Extroverta har ett stort behov av dopamin­påslag och är i sitt esse i situationer med många intryck. I umgänge med andra människor samlar de energi. Introverta fungerar tvärtom. Vår långsamma hantering av dopamin gör att vi blir överstimulerade av yttre intryck och därför måste gömma oss på toa för att orka mingla en halvtimme till."

Det handlar om en "inre revolution" och att hitta styrkan i introversionen, det är inget som behöver "fixas". "Olikheter är sällan något dåligt. En bil behöver både gas och broms för att fungera". 

"introverta.... svarar alltid på frågan jag ställer. Bara. Och med få meningar”. Klockrent... jag behöver ingen lång utläggning om allt annat än det enkla svaret på min fråga. Jag är själv likadan,och inbillar mig i min enfald att folk uppfattar mitt "ja" som "ja" och mitt "nej" som "nej". Hur många gånger har jag inte fått påpeka "Men jag sa ju!?"

Nog sagt om detta....läs artikeln! 

Tillägg: 

Bara för att jag börjat grotta i detta dyker en till artikel upp. Här: Därför är vissa mer känsliga än andra  om en forskningsrapport av Cecilia Åslund i Västerås.

Och jag klipper och klistrar lite till: 

"Begreppet maskrosbarn har använt för att beskriva människor som verkar klara av de alla möjliga motgångar - och ändå må bra. Det här handlar istället om orkidébarnen som är extra känsliga, och som behöver rätt förutsättningar för att kunna blomma. – Maskrosor kan växa i en spricka i asfalten, det spelar inte så stor roll om det regnar eller snöar på dem, de klarar sig i alla fall,.... Men orkidébarnen däremot, de behöver rätt näring, rätt temperatur, de kanske behöver ett växthus.. "

"Orkidébarnen har de tre generna som gör dem känsligare för påverkan från omvärlden. Sedan tidigare är det känt att de här generna ger ökade risker för psykisk ohälsa, ... men generna är bara farliga i kombination med tuffa förhållanden och stress". 

Inte konstigt man gått in i väggen gång på gång då...

Sökes: Rätt jordmån för känslig orkidékäring som önskar få tillbringa de sista åren innan pension i lugn och ro. Kontakta undertecknad! Tack!

The River Is Flowing

(Mother Carry Me)

The river she is flowing
Flowing and growing
The river she is flowing
Down (Back) to the sea.
Mother (Moon will) carry me
(Her) Child I will always be
Mother (Moon will) carry me
Down (Back) to the sea.

Song: The River Is Flowing
Artist: Lindie Lila
Album: Return Of The Goddess: Sacred Chants For Women

Ber hemskt mycket om ursäkt för reklameländet som ligger i början av klippet. Inget att göra åt... tyvärr!

Har i dagarna fått veta att jag inte får vara kvar på mitt jobb. Det var inte helt oväntat, även om hoppet fanns. Min anställning går ut den 31/12 och förlängs alltså inte. Jag är inte uppsagd, det tar bara slut och med nya chefer och ny budget och ny organisation så är det bara så. 

Slut. Över. Förbi...

Som sagt, inte oväntat men jag reagerar. Jag reagerar mer än jag trodde. Jag reagerar starkt och genomgripande, hela jag, hela kroppen. Allt rasar. 

Men varför i hela friden? Jag är förvånad över min reaktion. Jag visste ju att detta kunde - och skulle - hända. Nå'n gång i alla fall. 

Jo....

Mitt jobb har varit så mycket mer än ett jobb för mig. Jag har fått börja på min egen nivå, utvecklas och hitta min kapacitet. Jag har fått förståelse och tid på mig att pröva mig fram. Jag har fått förtroende, jag har fått kraft, jag har fått tillit.

Efter år med skitsnack, utfrysning, påhopp, utskällningar hade jag äntligen fått tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende, en tillhörighet och en funktion i ett sammanhang. Jag har också äntligen fått ordning på min ekonomi. 

DET är nog anledningen till min reaktion. VAD händer nu? Finns det fler ställen där jag kan fungera så pass bra som jag gjort? Finns det fler arbetskamrater som stöttar och hjälper framåt/uppåt? 

Jag hoppas det, jag hoppas verkligen det. 

Men en sån arbetsmiljö som Norra Berget - det finns bara på en plats i världen. Liknande finns, ja, t ex Gene Fornby i Övik har samma känsla och atmosfär. Det finns säkert fler.

Ja, kära Universum, ni har en stor uppgift nu. Att hjälpa mig hitta en ny plats, en ny funktion, ett nytt liv. 

Tack!

Hemma efter en fantastisk sommar och semester. Börjar jobba på måndag och det ska jag säga att det är tur jag har så bra jobb, annars vete fasicken hur det skulle gå. Så svårt att lämna stugan men samtidigt så välbehövligt, det är faktiskt rätt skönt med riktig toa och dusch. 

Tar ett tag i utmaningarna igen - numro 37. Mitt/mina syskon. Jag har en syster, hon är fyra år yngre än jag och vi ses ett par gånger per år och pratar i telefon, inte alltför ofta men när vi väl ses eller hörs tar vi bara upp tråden där vi slutat och allt är som det ska. Min syster är alltså ingen större utmaning ;-)

Hon har förstås också tillbringat en hel del somrar i Lill-stugan, och har sina egna minnen därifrån. Hon och hennes man kom upp ett par dagar och det var roligt att prata minnen och se hur olika vi såg saker, hur olika vi kom ihåg men också rätt lika. Vi har samma föräldrar, samma farmor och farfar och kusiner... men ändå så olika minnen. 

Farfar, farmor, jag, mamma och så syrran längst fram, med dockan i ett stadigt grepp. 

Alltnog, vi hade ljuvliga kvällar, satt länge ute i den mörknande augustinatten, såg månen gå upp och några stjärnor tändas. Vin och god mat. Som det ska vara...

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat på länge, och har helt tappat lusten för utmaningarna. Men jag ger inte upp. Snart kanske den kommer igen. Tills dess.... ett sporadiskt inlägg då och då. 

Det är mitt i högsommaren och värmebölja med temperaturer på runt 30 grader över en vecka nu. I alla fall här i norr och speciellt i Västerbotten där jag varit flera veckor i min älskade Lill-stuga. Åker hem och tvättar lite, betalar räkningar - och så tillbaka, för jag vill inte sitta i vinter och tänka att jag kunnat vara där mer. Och med det här vädret vill jag pressa absolut sista droppen ur semestern. Sista svettdroppen, sista vattendroppen från älven som håller sina modiga 25 grader. 

Jag tackar makterna för att jag tog ut sex veckors semester i år....

Älven... tänkte på den häromdagen, eller tänkte - jag hör den, ser den, badar i den... det sägs ju att man inte stiger ned i samma flod två gånger, och det stämmer ju. Den ständiga vattenrörelsen, strömmen ut mot havet gör att vattnet byts hela tiden. Nytt vatten fylls på från källan i sjön Överuman vid norska gränsen. Älven är 470 km lång och därmed några kilometer längre än Ångermanälven (463 km) som också är en mäktig älv. Sen kommer Indalsälven (430 km) och Ljungan (399 km). Så nu vet ni det!

Älven är uråldrig. Den har runnit där sen inlandsisen släppte sitt grepp. Vattenvägar har använts i alla tider, med båt under sommarhalvåret, på isen under vinterhalvåret. Däremellan, när isen varken bar eller brast, fick man traska på längs stranden bäst man gitte. Följde man älven så hittade man rätt åtminstone. Kanske bar man med sig en enkel båt, eller en kanotliknande, urholkad trädstam.

Utvecklingen går framåt...

När jag var barn rann älven likadant, båtar passerade, båtar i alla storlekar och modeller. På kvällen lade vi ut nät som vittjades tidigt nästa morgon. När jag började vara i stugan igen förra sommaren trodde jag att mycket förändrats, men det hade det inte. Älven rinner fortfarande likadant (ja, det hade jag väl knappast trott skulle vara annorlunda), båtar passerade, kanske lite större, kraftigare motorer och lite fler plastiga varianter. Sen finns det en hel del pärlor som med sitt donkdonkdonkdonkdonkdonkdonkdonk plöjer vågorna i lugnt majestät (för att tala med Gits Olsson).

På kvällen ser jag båtar ligga på andra sidan och man lägger nät, precis som min pappa och jag gjorde när det begav sig. Jag ser båtar på Strömbäcksfjärden med fiskespön ute. Tyvärr hör och ser jag vattenskotrar också, som kanske kan vara en rolig leksak men det finns regler för dem också, som inte följs av alla. De låter som en humlesvärm när de kommer farande. 

Älven finns kvar, den kommer att finnas kvar långt efter vi alla är borta och förhoppningsvis kan våra barnbarnsbarn fortsätta njuta av den och allt den ger. Undrar vilka båtar som åker där om 100 år? Kanske vi är tillbaka till urholkade trädstammar :-) 

Och när natten faller vill man inte gå in....

När jag var liten såg vi inga invandrare eller ”folk med utländsk härkomst”. Jag hade en klasskompis vars mamma var frånskild och omgift och min kompis hade alltså en styvpappa vilket var det mest exotiska i min uppväxt. Dessutom körde han taxi och det var jättespännande för om nå’n gång min pappa beställde taxi, då kunde jag hänga i fönstret och se om det var min kompis styvpappa som körde.

I ”Min skattkammare” fanns berättelsen om ”Lille Svarte Sambo” som bodde i en hydda på en strand i Afrika där solen alltid sken. Det var mest ett konstaterande, jaha, det finns folk som har det så.

Jag har nog fått en bra uppfostran för jag har aldrig haft tanken att folk skulle vara speciellt olika. Nu fanns det knappt färgade människor i en liten norrländsk småstad på 60-talet, men ändå….

I tonåren vaknade jag upp när jag började höra konstiga uttalanden, påståenden och kommentarer om utlänningar i Sverige. Kommentarer om invandrare, arbetare, om kvinnor – i min oskyldiga värld förekom inga skillnader. Jag förstod ingenting men verkligheten kom snabbt ifatt mig – jodå, det fanns folk som verkligen tyckte så här.

Men varför då?

På den här tiden levde man i en ”Onkel Tom” - ”Gissa vem som kommer på middag”-värld. Ett ”pittoreskt inslag i gatubilden”, vitsar och skämt om han på jobbet som kom från Afrika men det måste ligga rätt nära ändå, för han cyklar varje dag….

Alla dessa – som vi tyckte - oskyldiga skämt var inte oskyldiga. För många var det allvar och dessa personer ville inte ha främmande folkslag i Sverige.

Nu är det allvar…

Det är kränkande att säga negerboll. Jag har alltid sagt negerboll och aldrig lagt en enda värdering i det, för mig är det ett gott bakverk, en godbit till kaffet. Men är det så att andra upplever det kränkande så säger jag det inte. Jag säger inte n-ordet, jag använder inga värderande uttryck. Tror jag? För det är svårt att veta men för mig handlar det inte om politisk korrekthet, det handlar om vanlig hyfs och hänsyn mot andra människor. Jag går inte fram till en främmande människa och säger ”tjockis” hur fet människan än må vara. Jag använder inte ord som ”rödtott”, ”glasögonorm” eller andra liknande tillmälen.

Jag vill själv inte bli värderad efter mitt utseende. I min oskuld har jag ibland frågat folk med främmande utseende var de kommer ifrån, av rent intresse för en annan kultur. Jag har nu förstått att inte göra det, många är födda i Sverige och lika svenska som jag.

Sanningen ligger inte hos den som säger det. Det är inte jag som avgör hur folk reagerar på det jag säger. Jag får tänka mig för helt enkelt. Jo, för jag tycker alla ska få leva på jorden, alla är välkomna till Sverige.

Och säger jag fel nå’n gång, så rätta mig och döm mig inte heller i er tur, det är inte alltid så enkelt. Jag försöker faktiskt <3

Häromdagen när jag var ute och gick med hunden såg jag på håll två småkillar som cyklade runt, runt. Ett par andra cyklister fick tvärnita för ungarna svängde rakt ut utan att se sig för. (Det påminde förresten om när dottern gick i skidskola i fjällen och fick ha en väst där det stod "Se upp, plötsligt svänger jag"....)

När jag kom närmare såg jag att killarna hittat två vattenpölar som de cyklade igenom, och vände sig sedan om för att se de blöta spåren efter däcken. Vad roligt de hade! Skrattade och svängde och igenom pölarna igen... fram och tillbaka, runt, runt. Jag gick förbi dem och höll hunden kort. På håll hörde jag rop och det var deras mammor som ropade in dem. Plötsligt var det roliga slut. Grabbarna cyklade fram till mammorna och nu skulle de hem och fika. Neeeeej! Den ene grabben började gråta och grät hela vägen uppför backen, men trampade på, det gjorde han. Tills han var nästan längst upp då han vände och susade utför igen. Hej vad det gick! Roligt igen!

Han hade dock inte gjort en ordentlig konsekvensanalys och jag undrar hur han reagerade när han insåg att han måste hela vägen upp igen.

Den andre grabben ville tillbaka till pölarna men blev plötsligt jättetrött. Oj, vad trött han var.... Oooorkar inte cykla, mamma... Men det är lika jobbgt att cykla genom pölarna, sa den pedagogiska mamman. Ha! Icke då, det var sååå jobbigt att cykla och minst lika jobbigt att gå - fast fikat väntade därhemma. 

Vid det här laget hade jag hunnit förbi och hörde inte mer. Jo, jag hörde den ene pojkens gråt.... 

Stackars barn - men så där är det i livet. Så länge det är roligt orkar man... Det är kämpigt uppför men går lätt utför. Kanske man skulle ha stannat på toppen? Där det var bra... men det är ju roligt med vinden i håret också.

Nå'n dag här zappade jag förbi nåt sånt där amerikanskt "Funniest Home Videos" och man hade filmat en liten pojke och hans pappa som hade tagit hans näsa och låtsades nu äta upp den. Men pojken var jätteledsen! Jävla idiotpappa - skulle det vara kul det? Och idioten skickar in det till en tv-kanal och alla skrattar....

Usch, vad beklämd jag blev. Gillar inte såna däringa program, och brukar inte se dem heller men nu råkade jag fastna för den lilla ledsna grabben. 

Äsch, asch, usch..... 

Dagens utmaning är Det värsta jag tillverkat

Ja, en och annan misslyckad kaka har det väl blivit och nån misslyckad maträtt som mina barn tvingats äta upp. Jag gjorde ett misslyckat skåp i slöjden en gång, men det var lärarens fel, som inte hade mätt riktigt. Men det värsta? 

Jag vet inte.... tror inte jag tillverkat så mycket i mina dagar.

I påskas var vi i stugan, sonen och jag.... i april och det kändes så skönt att hela sommaren ligger framför oss.... Den här bilden togs i fjol, i maj när vi var upp första gången. Det såg ungefär likadant ut nu, det har varit så lite snö i vinter att våren är tidig. Men det blåste kallt och vi for hem lite tidigare. 

Idag är det första maj. Mamma ligger på sjukhus och blir äntligen utredd för sin ryggskada som vårdcentralen ignorerat i ett halvår nu. Hade inte jag åkt med henne till akuten efter tre veckor hade hon väl inte varit röntgad ännu. När hon kände att det hände något och blev värre och ville ha en ny röntgen struntade de i henne igen. Närjag rev i åt läkaren frågade hon om jag hade några förslag.

Jag undrar varför man ska vända sig till vårdcentralerna när de ändå inte gör något? Inte konstigt att akuten blir överbelastad. 

Nu hoppas jag att MR och CT inte visar nåt allvarligt och att de kan smärtlindra min mamma ordentligt.

Utmaning nr 35 alltså... 

Det är skillnad på luftslott och drömslott, tycker jag. Ett luftslott är bara just det.... byggt på luft och inget annat. Ett drömslott är byggt på drömmar och inte helt omöjligt att bli verkligt. 

Funderar - har jag något drömslott? Nej, inte slott... inte drömhus heller längre. När man var yngre kunde man ju drömma om hur man ville bo när man blev stor. Verkligheten blev en annan även om jag tycker jag bott hyfsat hela tiden. Jag har aldrig varit utan tak över huvudet. Trångt och litet har jag bott, avsides och för mig själv. Likaväl som stort och med barnen runt mig, grannar och grannars barn. Sommarstuga har jag nog alltid haft tillgång till och nu, en nästan egen...

Luftslott byggs väl också av drömmar? Fast kanske mer ouppnåeliga sådana. Förhoppningar, förväntningar....inte helt realistiska sådana heller. 

Nåja. 

Annars då? Jotack, våren är här, mer eller mindre, fast bakslag kommer nog. Rekordvärme igår, omställning till sommartid natten som var. Idag lite svalare.

Tänkte på det här med träning och smärta.... nu har jag tränat på gym ett par månader och eftersom jag varit hyfsat i form tidigare i mitt liv så vet jag hur det SKA kännas... men det gör det inte! Om man tänker hur det känns att ha influensa, värk i kroppen och huvudet, febersvettningar.... så är det några nätter efter att jag har tränat. Det kan väl inte vara riktigt? Min erfarenhet är att man tränar några gånger, får träningsvärk och sen går det över och man har en helt ny känsla av spänst och fräschhet och saknar träningen om man nån gång missar den. Den känslan har definitivt inte kommit denna gång.

Ja, det kan vara fibromyalgin, det kan vara trötthet efter sömnbristen och den ständiga huvudvärken, vad vet jag. Men det är svårt att motivera sig att fortsätta när man bara har ont, ont, ont.... hela tiden. Jag har en vecka kvar på gymmet, och sen får vi välan se då. Vad sjukgymnasten säger. Åh, denna sjukgymnast! The man of my dreams! Han lyssnar, han förstår, han respekterar... han hjälper mig med smärtan, han hjälper mig träna på rätt sätt.... han fattar vad det handlar om! 

Till skillnad från vissa....som förtjänar glömska mest av allt.

Förra helgen fick vi panikåka till Lill-stugan - en gran hade blåst ner och hängt sig på en tall som då hotade grannens stuga. Granen är numera förankrad och ska inte kunna ställa till nåt om den blåser ner helt. 

Annars var det som vanligt grymt vackert där. Isen låg fortfarande på vår lilla "tarm" av Umeälven men den släpper snart, om den inte redan gjorde det i gårdagens värmebölja. 

Nu längtar jag ännu mer. Till påsk är jag där.....