För ett tag sedan lade jag denna "bön" i ett inlägg här på bloggen. Efter ett tips av en vän har jag omarbetat den. Det stämmer att livet förändras och man utvecklas. Så här blev den: 

Gud och Gudinna

Jag tackar er för att jag har tillräcklig tro på mina egna möjligheter,

för att jag i tankar, ord och gärningar visar tillit

till mig själv och min förmåga.

Jag älskar mig själv lika mycket som jag älskar andra,

min kropp, min förmåga, mitt eget sätt att vara.

Jag låter inte andra styra mitt liv,

jag tror mera på mina egna värderingar än andras.

Jag låter inte människor förtrycka mig utan att säga ifrån.

Jag sträcker på mig i min fulla förmåga,

jag är inte rädd för att ta strid i rättfärdig sak,

jag böjer mig aldrig för att slippa bråk.

Jag erkänner att jag nu vågar visa hur duktig jag är,

och att jag är precis så duktig som jag kan.

Tack för min självkänsla och min upprättelse, för min

tro på mig själv och för min kärlek till mig själv.

Författare okänd (omarbetad av mig)

 Gatuskylt nånstans i Umeå... stulen från Facebook

Vadå OM? Jag ÄR ju skådis.... ;-)

Berättarteater, amatörteater.... visst är jag skådis! Jag vet att jag skrev ett inlägg när vi började med Berättarteatern att jag inte var skådespelare, men det är jag förbanne mig nu. Jag berättar och gestaltar och dramatiserar varje vecka, inom jobb och inom berättande och inom berättarteatern. Jag fick ju också vara med i storsatsningen Spelet om Stenstan.

Men utbildad skådespelare - nej, det är jag ju inte dårå.... Inte scenskolan, inte Dramaten

Men vad skulle jag vilja spela då? Jag vet inte, men det vore kul med en utmaning igen, att spela en person riktigt grundligt, inte som nu hoppa fram och tillbaka, i och ur roll, från den ena käringen till den andra. 

Jag är mest bondkäring nu, farmor vid spisen, typ. Full med sagor och skrönor, om vittra och troll och magiska drycker. Jag har spelat karaktärer ur Sundsvalls historia, Augusta Pierrou, Kolar-Anna, Tokiga Maja, Gris-Mobergs dotter, Raholms-Kajsa, mursmäckan Hilma, Elin Nilsson.... alla dessa starka kvinnor. 

En augustidag på Norra Berget.... just när livet inte blir bättre. 

Utmaning nr 33. Där sätter jag aldrig min fot

Nu blev det så där svårt igen. Troligen lär jag aldrig sätta min fot på månen, t ex.

Överhuvudtaget är det dåligt med resande för min del så det finns nog ett antal länder jag aldrig kommer till. Skulle miljonvinsterna ramla in finns det några högprioriterade ställen som jag åker först till. Afrika har en lockelse just nu, även Nya Zeeland och Australien. Jag skulle också vilja åka runt i Sverige, det finns massor jag inte sett i vårt vackra land. Hade tänkt ta en road-trip förra sommaren, men en lillstuga kom emellan. Dock tog jag mig till Östergötland och Omberg, en dröm jag länge haft.

Säg inte att inte drömmar kan gå i uppfyllelse!

Foten sätter jag aldrig mer på smärtrehab, nog ordat om detta.

"Man ska vara glad åt fötter" sjöng Birgitta Andersson (hon som spelade Teskedsgumman i den svartvita forntiden, om ni minns). Hon var känd för Sveriges vackraste röst och ansåg att man skulle vara glad åt fötter för annars skulle man inte räcka ner till marken. 

Det är jag glad för. Att jag når ner till marken alltså. Jag är också glad för min födelsedagspresent, som jag fick av mina vackra barn. Fotvård! Jodå, i onsdags fick mina fötter en totalrenovering som hette duga. Så fina fötter har jag inte haft på läääänge....

Underligt yrke - fotvård. Som tandläkare... och gynekolog. Vad gör att man vill rota i de äckligaste skrymslena på människokroppen? 

Jag är nöjd med att rota i historien. Det kan vara nog äckligt där med. 

Fötterna på jorden och huvudet i himlen. Snart är det vår... det är redan den 2 mars.... knappt tre veckor till vårdagjämningen. Sen blir det sommartid och så blir det påska. Då tänker jag vara i Lillstugan. Barfota helst. Om det går....Där sätter jag ner mina fötter och går inte därifrån på länge...

Omberg och ljuset över Vättern

Mitt köksbord har varit vårt. Familjens. Vi köpte det när vi flyttade till Övik 1989 och köpte hus. Där har barnen ätit och kräkts, ritat, lekt och byggt lego. De har skrattat och sjungit och gråtit, läst läxor och Kalle Anka. Det finns spår i bordet efter ett tappat strykjärn, hack efter bestick, på en stolskarm finns spår av färg. På stolar och bordsben har katten vässat sina klor med tydligt resultat. 

Men det gör inget, för bordet är en karta över två barns uppväxt och livet i en kärnfamilj som tyvärr inte höll måttet. Jo, ibland funderar jag. Gjorde jag rätt? Gjorde vi rätt? Förändring är uppslitande och i det här fallet hade barnen ingen talan, inte i det avgörande. Däremot samarbetade vi föräldrar om barnen på bästa sätt, det bästa sätt vi kunde då och jag säger bara - det kunde ha varit värre, betydligt värre. 

Bordet följde med barnens pappa men nu har han flyttat ihop och sålt sitt hus och bordet blev över. Kanske ett konstigt beslut att ta tillbaka det, men det är ett stadigt och bra furubord, med sex stolar till så - varför inte? 

Det står nu i mitt kök, med hack och fåror, färg och kattspår. Jag har täckt det med en vaxduk tills jag får möjlighet att slipa skivan - men vill jag det? Vill jag inte ha minnena kvar av barnen som små? När livet var enklare och bra på många vis. Jag vet  inte.... kanske jag vill det, inte för att älta, inte för att leva i det förgångna utan för de fina minnena, det som var roligt och skönt och bra. 

Jag vet inte. 

Idag står bordet där med den fula vaxduken, inte så lyckat men ändå. Fyra plasttabletter med jordgubbar på och en ljuslykta som en vän hittade på loppis. På baksidan står "Från årtusende till årtusende i ljusets tecken" och vidare "Ljus och värme - två av livets förutsättningar. Då, nu och i framtiden". Den är tydligen en reklamgrej från Umeå Energi och hur lyckat är inte det med tanke på Lillstugan min däruppe? 

Ljus och kärlek, säger man - ljus och värme och kärlek - på mitt köksbord.

Utmaning nr 31. Husmorstipset jag använder regelbundet

Jag är en bra husmor. Mina barn har i stort sett fått bra mat, lagad från grunden och inte just några halvfabrikat. Däremot har de stoppat i sig sin beskärda del av transfetter och socker, för det här var innan de största larmen om hälsovådliga e-medel och annat skit. Mina barn hade också en pappa som var (eller är) duktig på mat, och hos oss behövdes inga matlådor när mamma skulle vara borta. 

Sen har det varit tillfällen när pulvermos och köttbullar förekommit, när det varit bråttom och inget annat funnits, eller när de varit ensamma och måst klara middagen själv. Nu är båda två väldigt duktiga att fixa mat åt sig och andra. Sonen har ärvt pappas matintresse och är inte främmande för kulinariska höjdare med passande viner till. Dottern är min hushållerska och gör god husmanskost, även med lite äventyrlig kryddning.

Så jag är en bra husmor, jag slänger inte mat i onödan, jag tar vara på rester och gör något nytt av, jag fryser in och jag har matlåda på jobbet. Men nåt speciellt tips? 

Nää....

Vi är mittemellan vintersolståndet och vårdagjämningen. Det är Imbolc nu, en ljuslågefest. Det är också en av de äldsta kristna högtiderna, kyndelsmäss, den dagen Maria bar fram Jesusbarnet i kyrkan, 40 dagar efter han föddes. Kyndelsmäss, Candle Mass på engelska - ljuslågefesten. Den andra februari firas också St Brigids Day, Irlands läkegudinna.

Ni som sett filmen "Måndag hela veckan", Groundhog Day vet att om murmeldjuret kryper fram och ser sin egen skugga och vänder tillbaka igen, då blir det vinter i 6 veckor till. I går firades det kinesiska nyåret och vi lämnar Ormens år, det inåtvända, till Hästens år, när allt sätter fart och hästen sätter av i full galopp... 

Fullmånen under februari kallas för Vildmåne, vill du bli häxa är det dags nu, att invigas och att hitta ditt häxnamn     

En stor dag överhuvudtaget.... och till sist...februari, mina vänner - februari, än en gång!

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morgonkaffet

att talgmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det...

Förkyld och hemma som jag är får jag väl ta mig samman och skriva lite då. Tar mig an en utmaning igen -  Ett möte med ordningsmakten.... Ja, det är väl de där blåsningarna man åker på på morron när man tar ambulansvägen på baksidan av Norra Berget för att ta sig till jobbet. Promillestig för en del kanske. Slingrig och vacker asfalterad skogsväg för andra, mig t ex. Finns ingen anledning att åka runt om det inte är totalt snökaos, men även då funkar vägen eftersom det är ambulansens utryckningsväg och därför måste hållas efter. Huvudsaken man är nykter!

Annars då? Ja, bortsett från förkylningen så är julen över, borta och utkastad. Lika skönt varje år. Nu blir det ljusare och tulpaner på bordet.

Hoppas på en lyckad rehabilitering och att jag får vara kvar på jobbet efter sommaren, på 75% eller heltid.

Ekonomiskt blir det ungefär samma sak, men pressen blir ju större på en heltid. En sjukersättning på 25% kan man bryta, eller ha vilande om man vill jobba mer och har möjlighet. Mycket att fundera på, för jag är inte frisk, nej, det är en bra bit kvar. Ständig värk och sömnproblem tar mycket av min energi. Hösten har dessutom varit kaotisk på flera vis och kraschen kom mycket riktigt under jullovet, den krasch som förkylningen nu förhoppningsvis är slutet på.

För den oroade närstående som troligen läser det här så är det ingen fara – total utmattning ”bara”. Som en rysk gumma med rund botten kommer jag att ta mig upp igen. Rund botten har jag i alla fall.

I helgen som var besökte jag faktiskt Lillstugan, för att titta till och sätta dit några torrbollar, alltså inte sätta dit nån tråkig granne, utan fuktslukande byttor för att undvika mögel och annat otrevligt. Älven låg frusen och stilla. Dimman låg tät och det vilade en magisk tystnad över allt. Stugan såg så fin ut, och träden runt om står hela och raka efter höstens stormar. Men inte en snögnutta....

Snart är det vår!

Tips från coachen - klicka på bilden så blir den större! 

Om jag hade pengar - dabadabadaba...

Ja, hur mycket då? Pengar har jag, jag jobbar och får lön, jag har en 25% sjukskrivning, jag har visst pengar. Men lite mer skulle jag gärna ha. En triss-vinst så jag kan betala bort skulderna. Och kanske få lite lugn EFTER att räkningarna är betalda.....!

Det är inte så lätt det här med attt önska pengar hit och dit, helst hit då. Man kan ju förstås gå efter attraktionslagen och anse sig vara värd en massa pengar och "jag är visst rik - pengarna har inte kommit än bara"  och i någon fruktansvärd insikt om att det faktiskt inte funkar så faller man till sist ihop och får gå i terapi. Jamen, jag gjorde som det står i The Secret! 

Ärva? Nej, då måste nån dö först och det vill man ju inte. 

Men om den där triss-vinsten ramlar in nu då? Ja, först betala bort alla skulder. Jag drog på mig en del efter skilsmässan och under sjukskrivningen medan jag fortfarande trodde jag skulle kunna komma tillbaka - sedär, där tänkte jag minsann positivt men inte hjälpte det inte? 

Sen köpa en bra, nyare, miljövänligare bil. Och sen stugan, stugan... rusta upp, fixa vatten, isolera, byta ut elvärmen mot nåt smartare. Renovera taket, liten kamin att elda i... men jag vill ha kvar den som den ser ut, och alltid har sett ut, så mycket som möjligt. Brygga.... båt - åh, det finns så mycket på önskelistan där!

Resa skulle ju vara skojigt också! 

Om jag bara vore lite rik, jabadabadabadabadam....

Men rikedom kan vara så mycket.....

28. Livet är som en …marknad. En marknad är det, en julmarknad på Norra Berget. Ett liv kan upplevas under två marknadsdagar. Historiskt, kommersiellt, traditionellt....

Från tomten i stallet till kommersen bland alla marknadsbord. Från överflödet i den välbärgade bondgården där man har råd att använda smöret till ljusstake till timmerskogens dagliga kolbullar. Romantiken, slitet, kölden och kärleken.

Årets julmarknad har alltså gått av stapeln och som vanligt engagerades alla aktörer på Berget, föreningar och andra intresserade. Två dagars fest, i kyla och snålblåst. Långdans, Lucia, körsång, marschaller, lyktor och ljus överallt.

Jag har ett fantastiskt roligt jobb, jag har stått i Timmerkojan i två dagar och stekt, nej, gräddat kolbullar, denna kulinariska höjdpunkt i skogsarbetarens vardag.

Men......

Det är tammefan tragiskt att folk fortfarande tror att Lucia och jul är svenska traditioner.... Allt formas av den tid man lever i och traditioner byggs på under århundraden och förändras och stöts och blöts på alla de vis. Man formas av samhället och normer förändras.

Förr firade man jul under den mörkaste tiden på året. Märk väl att förr sammanföll Lucianatten och julnatten. Under de nätterna förekom allehanda ritualer, som en folklig tradition med lekar och magi. Staffansgången eller Staffansritten inföll på en av dessa dagar, senare annandagen. Staffansgossarna genomförde en regelrätt ”trick or treat” genom att rida runt i gårdarna och tigga och ställa till ett himla liv.

Lucia var ett sicilianskt helgon och har banne mig ingenting med Sverige att göra mer än att hon blev en symbol för ljuset, med utstuckna ögon och blodet rinnande i sidan efter ett svärdshugg. Att dagen heter Lucia har med Lucifer att göra, fan själv alltså.

Att vi skulle fira jul pga Jesus födelsedag är också konstigt, för ingen vet faktiskt när han föddes. Det bestämdes på kyrkomötet i Nicaea 320 år efter hans påstådda födelsedag. Ett antal gubbar tyckte det passade med ett datum mitt i vintern då folk ändå var vana vid att fira och festa. De kallade också det hela Christmas, Kristusmässa helt enkelt.

Vi var katoliker i många år. På 1500-talet blev vi protestanter.

I Sverige heter det fortfarande jul, efter isländska ordet ”ylir”, eller ”jôl” som betyder ”dricka jul” i pluralform, alltså under en period. Det motsvaras av det anglosaxiska ”giulu”. I finskan finns ”juhla” som betyder fest och ”joulu” som betyder jul. ”Yuletide” är ett gammalt ord som betyder just juletid och har inget med christmas att göra.

Midvintersolståndet firades med en fest, man hade relativt gott om mat och man hyllade fruktsamhet och fred. Julen stod för gemenskap och ledighet helt enkelt.

Julgranen kom från Tyskland och förekom i början mest hos välbärgade familjer. Presenter likaså, det var de borgerliga som började ge varandra julgåvor. På landet var julklappen en lek där man skulle hinna slänga in ett vedträ innan gårdsfolket fick syn på en. Långt tillbaka har man alltid haft granris på gården, i form av ruskor eller på bron, för granris skyddar mot ont.

Tomten är en sammanblandning mellan det turkiska helgonet St Nikolaus och vår egen gårdstomte. Nikolaus var speciell redan som barn och blev helgonförklarad redan under sin livstid. Han avbildades ofta med röd kappa och fick följa med emigranterna över till Amerika när det begav sig och kallades sedermera Santa Claus. I Sverige smälte han samman med den vresige gårdstomten som vi i alla tider fått blidka med gröt med smöröga för att få lugn på gården.

Julbocken hade en kort karriär däremellan, i slutet på 1800-talet.

All julmat var förberedd och lämnades framme på bordet hela julen. Halm ströddes på golvet och man trodde att på julnatten kom de döda tillbaka och skulle kunna äta av maten och sova i de riktiga sängarna medan gårdsfolket tuppade av i halmen efter allt festande.

Vår kantstötta Lucia figurerar i tidningar där skolledare skrämt ryggar tillbaka för en helt inbillad press att inte stöta sig med någon och lyckas helt med det motsatta. Att stöta sig med alla...

Att förbjuda tomtar och pepparkaksgubbar i Luciatåg under förevändningen att det ska vara en traditionell variant är bara ledsamt att höra. En skola som är i blåsväder just nu förespråkar att alla ska ha långa vita linnen och strut på huvudet och barnen får inte ha guldstjärnor vare sig i handen eller på struten. Vad påminner det om? Snälla nån, vilka farliga vägar vi är ute på!

Det finns inga helt svenska traditioner! Och det är väl en jävla tur det!

Och - favorit i repris! Väntljuset! Läs mer här