Senaste inläggen
Såhär i adventstid fuskar jag och delar med mig av ett inlägg jag skrivit i en grupp på Facebook. Jag har fått bara positiva kommentarer till inlägget och suger åt mig som en svamp. I tuffa tider behöver man allt beröm och all värme man kan få.
”Klurar och funderar. Har senaste åren förstått att jag är en fullfjädrad hsp’are. Men jag tänker (och det här är MINA tankar, inget rätt eller fel) att som med allting annat måste man hantera sin hsp, likaväl som diabetiker tar insulin eller att man skaffar glasögon om man ser dåligt.
Livet far fram med en, och läxorna är många. Först nu, vid 57 års ålder, känns det som om jag börjar förstå en del. Att det är jag själv som gör jobbet. Ingen gör det åt mig, det är jag som ska lära mig säga nej, det är jag som ska ta hand om mig själv, det är jag som ska värdera mig själv högst. För jag kan inte klara mig utan mig själv. Det finns inga piller, det finns ingen quick-fix.
Det är lätt att hamna i soffan med offerkoftan på, sucka och tycka synd om sig själv för att ingen förstår och för att man aldrig kan vara med på någonting. Jag vet – jag har varit där. Men samtidigt blir man rätt less på det – och man kan ta sig upp och börja med nåt enkelt, t ex en promenad där man trivs, skogen, sta’n, stranden.... Jag hade en period när jag bara gick ut i dåligt väder för då slapp jag träffa folk. Jag förstod inte varför då, men jag förstår det nu.
Jag tänker också att man faktiskt får tycka lite synd om sig själv, och ligga i soffan då och då, bara man inte fastnar i det. Ibland regnar det ute, ibland regnar det i själen och då får man vänta tills det slutat. Ta hand om sig själv på bästa sätt – och det sättet är olika för oss alla.
Men glöm inte, att du är värdefull och du behövs – för din egen skull om inte annat! Glöm dåliga förhållanden eller dåliga jobb – de var inte rätt för dig i alla fall. Du har provat och gjort ditt bästa, om det inte fungerade så var det inte ditt fel.
Jag kämpar fortfarande och ställs dagligen inför utmaningar men jag hittar oftare vägar på ett annat sätt numera. Det känns bra. Ge inte upp!”
Läs mer om hsp här
Och så över till utmaning nr 27. Min senaste blunder
Ja, det var som vanligt att jag inte lärt mig att ta betalt i förskott. Jag brukar ju tolka tarotkort då och då och tar vanligen inte betalt av vänner. Men andra, helt okända, brukar jag ta en liten slant av, om inte annat så för den tid jag avsätter. Jag har blivit blåst många gånger men ändå litar jag på folk. Jomen, det är så jag vill att världen ska vara!
Så ringer en tjej, vi kan kalla henne Monika, från en liten ort i västra Medelpad, vi bestämmer tid och hon ringer upp och vi pratar länge, närmare en timme. Hon frågar och jag berättar vad och hur hon ska betala – sätta in på mitt plusgiro.
Det går en vecka, det går två veckor, det går tre veckor – inga pengar. Då ringer den dumma människan och säger att hon fått felmeddelande från sin bank, pengarna har inte gått iväg, men att nu, NU, är pengarna på väg och hon har dessutom ett par följdfrågor. (Jo, jag tycker det ska ingå, så också i detta fall. ) Jag, den ännu dummare människan kvittrar glatt och svarar på hennes frågor. Det var förra söndagen, ännu inga pengar. Skrev ett sms till henne, med vänliga ord ”du kanske skrivit fel siffror – här är rätta pg-numret” men jag tror det är kört. Det blir inga pengar den gången heller.
Nåja, jag klarar mig nog, men jag tycker det är synd, för nu är jag stenhård. Inte ett ord från mig förrän jag sett pengar på kontot! Vilket jag också mycket riktigt skrev i ett mailsvar till en som frågade. Har inte hört ett ljud därifrån heller.... en till som tänkte blåsa mig? Hoppas inte det.... hon kanske bara inte hade pengar just nu.
Jag VILL tro alla om gott, jag vill verkligen det! Men.... lärpengar kallas det nog.
Blåsigt över Strömbäcksfjärden....
Stora boken om....
Eller...
....for dummies
Boken om mitt liv föreligger endast IRL och pågår för fullt och ingen vet hur den slutar. Jo, jag lär väl dö som alla andra, min kropp i alla fall medan själen glatt och nyfiket vandrar vidare.
Inga problem där...men hur, och fram till dess?
Det har varit mycket död och elände i höst. Flera av mina vänner har förlorat en förälder, dessutom under inte helt vanliga omständigheter.
Boken om ditt liv skrivs hela tiden – och man kan välja vad som står i den.
Det finns en film som heter The Bucket List – där två gubbar skriver en lista på 100 saker de vill hinna göra innan de dör. Man kan också skriva sin egen dödsruna – vad ska stå i tidningen när jag är borta?
Min kompis farfar la sig på kökssoffan när han pensionerades för han tyckte livet var ändå inget att ha när han inte fick jobba längre – så han inväntade döden i stort sett. Kruxet var att han inte räknat med att leva tills han blev över 90 bast.
Så kan det gå...
Kontentan är – lev livet nu, medan du har det.... och skriv gärna en bok!
Som jag tidigare berättat är andevärlden en verklighet för mig. Jag vet att den finns och jag vet att det finns medium som kan förmedla budskap oss emellan. Dock finns otaliga oseriösa, vad jag vill kalla ”mediala missbrukare”, som skamlöst utnyttjar människor i sorg eller livskriser för att tjäna pengar eller för att få uppmärksamhet och i förlängningen – makt.
Det finns också en gråzon däremellan med folk som själva tror på det de gör men ändå förmedlar rena struntet – dessutom på ett oetiskt och omoraliskt sett.
Följande skrev jag som inlägg i en grupp på Facebook härförleden och fick bra respons:
”Jag har många gånger tänkt att vi som lägger tarot eller ger healing mm, har ett enormt ansvar gentemot våra ”klienter” – vad vi får fram och vad som kommer upp hos dem – hur hanterar vi det? Klarar vi av om nå’n bryter ihop, om gamla känslor kommer fram och en kris uppstår?
Kom att tänka på detta när jag lyssnade på ett gammalt P1-program i morse, Kropp och Själ, som handlade om biverkningar av terapi. Det som avhandlades i programmet var sjukvårdens terapi, speciellt i grupp där folk fått svåra trauman och psykoser av att rota i gamla händelser. Med rätt ledare och rätt handledning kan man handskas med det. Men kan vi?
Det kan ju likaväl hända oss, en tarot-läggning, en healing-session, väcker något och klienten går djupt in i sitt liv och sina känslor. Extremt farligt enligt mig, och ett enormt ansvar vi tar. Veckoslutskurser där man ”öppnar upp” och kommer hem fylld av alla häftiga upplevelser och börjar ”hjälpa” folk till höger och vänster – är det bra? Eller behöver man en längre utbildning där man utvecklar sin medialitet och förmågan att hantera vad som än händer? Eller är det de självlärda med vanligt sans och vett som klarar det här?
Det är inte bara att ”se” hela släkten på besök. Tänk om pappan kommer till en flicka som varit utsatt för incest och minnena kommer tillbaka….. Jag vet inte? Jag känner bara att jag/man måste tänka sig väldigt noga för…”
Här vill jag också citera min vän Annika Oona Adriansson, en väldigt klok kvinna som jobbat medialt i många år:
”….Jag är med i ca 10 grupper inom andlighet och det jag läser där är skrämmande, ja rent ut sagt farligt ibland. Många lägger ut fotografier på barn, hus, djur osv och frågar "är det någon som ser något här" och de mest idiotiska, felaktiga, flummiga och ibland farliga svar. Detta sker utan någon som helst urskiljning.
Ibland ser man foton på lite utav varje med s.k orber, rök, dimma, ljusstreck, skuggor mm och ALLA bara vet att det är andar som framträder och det tolkas hej vilt om allt man "ser" och det händer att ibland så är det farligt, ont, negativt också...det finns ingen som helst urskiljning där heller.
Sedan har vi alla dom som ska skicka olika typer av healing, healing med de mest konstiga namn och ännu underligare förklaring om dessa "energier" som ska fixa allt i livet. Eller de som sitter hemma och trumma ut kraft till alla i gruppen? Har inte alla dessa människor som erbjuder detta någon som helst form av sunt förnuft?
Jag tycker att det hemskt och ibland har jag försökt att lägga in lite tankar och idéer om vad det kan vara istället, en naturlig förklaring men se det går inte...då blir inläggen borttagna eller så blir man mer eller mindre ifrågasatt, kallad skeptiker osv.
För att inte tala om alla de som vill ha gratisråd, gratissittning, gratis....jag ger gärna det över nätet men ibland så undrar man hur mycket kunskap det finns hos dem som erbjuder detta? Jag såg ett inlägg där en person ansåg att "ja din mamma ska dö snart, de kallar på henne från andevärlden" det är ju horribelt.
Eller den som lagt in en bild på en bebis och fick till svar, "detta barn är väldigt sjukt"
Eller bilden på ett rum, där svaret blev, "här är det mycket ondska och farliga andar"
Tycker ni att det är så här som andlighet och medialitet ska presenteras? Jag tycker inte det....självutnämnda "medium" kan ju verkligen ställa till det. Jag tycker även att det är respektlöst och förmodligen en massa egon som gör att dessa personer måste agera som allvetare och inte gillar att bli emotsagda.”
Så långt Oona. Det senaste jag läste om i Facebookgruppen var detta erbjudande –
”Drömmar – 400kr för 8h (Jag drömmer om ditt förflutna eller din framtid)”
Vilken affärsidé! Men snälla – använd huvudet! Hur dumt får det bli innan vi reagerar?
Det dräller in kommentarer om hur viktigt detta är – att få bort bottenskrapet av oseriösa utövare av allsköns märkliga behandlingar, och metoder. Jag ställer mig på barrikaderna med er andra!
Till sist vill jag dela med mig ett upprop av Elisbeth Lannge – ja, det är långt att läsa men om du själv jobbar som medium eller om du funderar på att anlita ett så tycker jag du ska kämpa dig igenom. Med det här vill jag visa att vi är många som faktiskt jobbar på ett seriöst, moraliskt och etiskt sätt med en djup önskan att faktiskt hjälpa människor.
Elisabeth Lannge har jobbat som medium sen 80-talet och har skrivit böcker och även medverkat i Det Okända – själv gillar jag inte det programmet som jag ser som spekulativt men det hindrar ju inte att medverkande medium är helt seriösa.
Seriös verkar vara ett återkommande ord idag…. Så här skriver i alla fall Elisabeth Lannge:
”Jag skulle önska, att det fanns etiska regler för mediala utövare. Det erbjuds väldigt mycket saker, varor som tjänster, ibland i mina ögon mycket egendomliga sådana, som säljs utan varken arbetsbeskrivning eller garanti. Innan någon tar initiativet, skeptiker som exempel, för att försöka få delar av genren förbjudna vore det kanske av värde att alla utövare själva såg över verksamheten och tog sig en funderare över om det är ok som det är idag.
Jag ger här några förslag som ni mer än gärna får ha åsikter kring och ge er syn på saken. Kanske ni tycker att inget behöver förändras, ja då kan ni även skriva det men ge gärna en förklaring till varför.
1. Alla erbjudanden på hemsidorna av varor och tjänster borde erbjudas med en form av garanti, om kunden inte är nöjd pengarna åter eller löfte om ett kostnadsfritt återbesök. De som arbetar utan ersättning skulle erbjuda detsamma, ett återbesök inom en snar framtid. Ingen skulle heller erbjuda sina produkter med påståenden att de innehåller universums läkande energier, påskyndande av andlig utveckling, löfte om universums skydd osv utan att i så fall berätta hur det skulle fungera. Det skulle också finnas en beskrivning av dom som säljer energitvålar, änglaessenser osv hur de fungerar och vad de innehåller.
En arbetsbeskrivning över vad tjänsterna innehåller så kunderna vet vad dom kan förvänta sig och förstås vad dom betalar för.
2. Alla som besöker en medial utövare skulle garanteras en telefontid någon vecka efter besöket, om de så önskar, för ett samtal om de frågeställningar som väckts under besöket. En uppföljning. Idag är det så att folk klagar över att det är svårt få en pratstund med mediumet för en uppföljning. Undantag finns givetvis.
3. Det skulle finnas ett Etiskt råd för kunderna att vända sig till för att dels få namn på seriösa utövare samt få möjlighet att få diskutera kring något de reagerat över under ett mediumbesök. Alla har inte kurage nog att vända sig direkt till den de besökt.
4. Alla medium borde ha utbildning i sorgebearbetning och minst en grundkurs i psykologi, varav det sistnämnda även borde gälla samtliga mediala utövare.
5. Alla mediumutbildare borde ha ett nätverk av psykologer och samtalsterapeuter, kanske psykiatriker, präster eller diakonissor att dels anlita under utbildningen men även för de nykläckta mediumen att kunna ta hjälp av. Medium är nog det enda yrket som handhar människor i sorg utan att ha adekvat utbildning. Numer leker en del medium även terapeuter utan att ha en plan för hur de ska följa upp sina kunder, vilket är alldeles galet. En människa i kris behöver fortsatt stöd, det räcker inte med ett besök. Dessutom behövs det journaler vilket icke är tillåtet att upprätta för vem som helst. Så hur löser man ett sådant problem?
6. Ett medium ska aldrig tala om död och olyckor. Ska gälla alla mediala utövare.
7. Avhålla sig från att säga att ”så här är det” utan att kunna garantera det.
8. Ett medium ska inte påstå sig veta allt ej heller låta påskina att de vet något de omöjligt kan veta.
9. Ett medium ska inte ställa frågor och avhålla sig från Barnumuttalanden, kunna skilja på olika arbetssätt, vara insatt i telepati, psykometri, avläsning av energier, psi-spår, RV-Remote Viewing allt i akt och mening att kunna ge genomtänkta svar på de frågor som kunden kan ställa.
10. Ersättningen ska vara rimlig och inte jämförbar med yrken med många års utbildning. Man ska heller inte jämföra sig med läkare, psykologer och psykoterapeuter vilket man kan se att vissa gör. Dessa har för det första lång och omfattande utbildning men även arbetar de under helt andra premisser än vad mediala utövare gör. De har ansvarsförsäkring men även kan de bli straffade vid felbehandlingar. Medium kan enbart bli straffade för medvetet bedrägeri om någon har modet att anmäla vederbörande.”
Börjar med utmaningen idag:
Nummer 24. Mamma/pappa försökte lära mig att…
Mamma har lärt mig att alla människor är lika värda och det finns nå´t gott i alla. Pappa hade massor av citat som än idag dyker upp i mitt huvud när det behövs. Det mest kända är att ”man ska vara glad att det är som det är när det ändå inte är som det ska”. Och det stämmer ju bra!
Idag sitter jag fortfarande hemma med ont i ryggen… eller sitter? Ligger, står, försöker gå, rör mig…. Grimaserar och suckar….
Idag skulle jag ha förberett spökberättelser inför kvällen i Timmerkojan. En tradition denna höstkväll strax innan allhelgonahelgen.
För att ni, mina trogna åhörare inte ska missa dessa skrönor (?) tar jag tillfället i akt och skriver ner en av dem här.
En berättelse om Oden, denna starka figur i den nordiska mytologin som också framställs som krigisk och allmänt otrevlig. Denne starke man kunde sejda (dvs försätta sig i trans och kommunicera med andra världar), vilket ansågs som en kvinnlig syssla och oftast utfördes av völvor. Män som sejdade kunde verka feminina, på modernt språk bögiga, vilket inte behöver vara negativt numera, men på den tiden direkt fjolligt och nedvärderande. Men en person som Oden vågade ingen mucka med så hans sejdande var helt accepterat. Han var också den som fick runornas visdom till sig genom att hänga upp och ner i asken Yggdrasil och låta korparna Hugin och Munin hacka ut hans ena öga.
Man måste ge något för att få något…..
Ja, för att då återgå till det jag tänkte skriva om – Odensjakten.
Det finns många berättelser om Odensjakten. Oftast färdas han till häst, på sin åttafotade Sleipner. Oden red i luften, ibland högt men ibland så lågt att folk riskerade att bli nedsprungna av hästen eller slagna av hovarna. Det hände att man såg lysande ögon och en röd eldtunga men oftast syntes ingenting. Man hörde hovarnas klapper och hundarnas skall. Det berättas också att man gammalt tillbaks satte upp havrekärvar på långa käppar till jul, så att inte Oden och hans följe skulle landa på gården. Havrekärvar sätter vi fortfarande ut men inte av samma orsak… eller?
”Varje torsdagkväll under hösten när månen stod i nedan drog Odens jakt fram. Först kom en häst i full galopp, någon satt på hästen men man kunde inte urskilja vem. Efter ryttaren kom två hundar, en stor och en liten. ”Å den lille han skällde så fint, å den store han skällde så grovt”. Jakten drog vidare nedåt skogarna och försvann och man hörde dem aldrig komma tillbaka.”
Ibland färdas ryttaren ensam, ibland är det en hel härskara. Det här liknar också en sägentyp som kallas kvinnojaktssägen. En ryttare förföljer och dödar en kvinna, hos oss ett folktroväsen.
”Först kom ett kvinnfolk springande över vägen, förbi den som såg det, sen kom två hundar efter och skällde och drev. Sedan kom en ridande med bössa. Det gick i vild fart. Den som stod vid vägen hörde efter en stund att det smällde. Efter det att jägaren skjutit kom han ridande tillbaka med bössan på axeln Han hade bundit ihop det långa håret med benen på henne och hängt henne över bösspipan. Han hade skjutit många skogsrår på det viset.”
Källa: Bl a "Svenska sägner" av Ebbe Schön
Det är torsdag idag, månen står i sista kvarteret och det är höst… Om ni hör nåt ikväll och tror att det kanske blåser, eller regnar… då är det Odensjakten som drar fram över nejden.
Lugnet före stormen...
Bara för att uppdatera er, trogna läsare, vill jag berätta att jag mailat till chefen på Smärtrehab och påpekat det dåliga bemötandet jag utsattes för under kursen. Dock inte skrivet i affekt och med lika många ord som blogginlägget häromsistens.
Fick ett artigt "jaså"-svar tillbaka med ett beklagande och en kommentar att de skulle bättra sig. Vet inte vad jag väntat mig, men eftersom jag inte vill träffa dem mer så låter jag det vara så här. Jag har stått upp för mig själv och sagt ifrån, och det är det viktigaste för min del.
För att ändå nämna "sjukgymnasten from hell" så ansåg hon att ett högriskskydd från Försäkringskassan (som jag var så glad för) ökar risken att man är hemma för mycket (i onödan?). Hon skulle bara veta hur mycket jag kämpat, hur mycket jag gått och jobbat trots ont överallt och hur mycket tabletter jag äter.
Senast nu i natt - när min rygg pajat igen - har jag legat vaken i två timmar och funderat över huruvida jag skulle orka jobba idag. Till sist kom jag fram till att eftersom jag inte kunde stödja på benen igår och fortfarande är svag så kanske det är bäst att hålla sig lugn idag.
Så därför hänger jag i soffan och funderar på allt jag skulle gjort om jag inte haft ont i ryggen. Panodil Forte och en promenad ska det väl bli i alla fall - om inte benen viker sig igen....
Utmaning numro 23. Hörru jycken, det där än MIN blomrabatt!
Tyvärr - har ingen blomrabatt, balkonglådorna är intagna och i stugan finns ingen rabatt - ännu... och där kom längtan över mig igen...
Jag måste skriva av mig lik förbaskat Skulle ju inte orda om smärtkursen,men när det finns folk anställda inom vården som är så totalt inkompetenta när det gäller patientbemötandet så måste jag.
Det gäller bemötandet av den sjukgymnast och även psykolog som hade hand om mig. Det var dåligt med förståelse.
Som mina trogna läsare vet så har jag svår migrän och värk från ländrygg samt fibromyalgi. Migrän är mest handikappande eftersom jag sover dåligt och äter mycket tabletter och är därför ofta ”svårstartad” på morgnarna. Jag bad om psykologsamtal för att försöka lära mig acceptans. Psykologen ville inte avsätta tider av risken att jag skulle avboka.
???
Sjukgymnasten verkar tycka att jag är lat, dum och försöker komma undan hela tiden. Jag avskyr det. Jag har haft migrän i 40 år, minst, och vet vad jag orkar och klarar de dagarna. Jag förstår inte hur någon kan ta sig rätten att döma mig och utgå från hur jag fungerar. Jag blev också hela tiden emotsagd och ifrågasatt och vad jag själv upplevde och kände verkade vara helt fel. Tidigare läkare och sjukgymnaster jag träffat har tydligen också haft fel. När jag försökte ge min sida av saken blev jag avbruten och bortpratad.
Sjukgymnasten verkar ha den inställningen att jag försöker smita undan träning och kommer med undanflykter. Jag har INTE något motstånd mot träningen på något sätt. Inte skulle jag ha gått den här kursen om det vore så, jag skulle aldrig ha kämpat under dessa år. Dessutom vet jag att träning är bra för mig. Jag menar, vid min ålder har man lärt sig att inte ge upp. Jag har högskoleutbildning och har jobbat i hela mitt liv, undantaget sjukskrivningarna. Jag vill inte bli bemött som en barnunge som inget begriper.
Nåväl, stressen ökade inför att gå och träna, inte själva träningen, för det vill jag men för oförståelsen och kommentarerna om jag avbokar. Jag måste försvara mig - igen. Hur jag än gör blir det fel och det var nu jag verkligen tappade min motivation.
Några exempel på bemötandet:
Jag sa att jag var glad att gå smärtkursen för att kunna komma igång att träna – svaret blev att det var bortkastat att gå en så’n kurs bara för det – det kan man göra på gym eller vc - jag inte har råd att gå på gym och vc var ganska ointresserade. Jaha, träna? Ja, det kan du väl….. där eller där kan du göra övningar.
Samtal: Du har svårt att sitta, eller hur? Ja. Gör du avspänningen? Ja, det gör jag. Hur gör du då? Ja, jag sätter mig…. Du kan ju inte sitta? Va? Du kan ju inte sitta, säger du? Varför sätter du dig? Jaaa, jag har en bra stol till det….Jaha, kan du ligga? Ja, det tror jag väl…Tror??! Du vet väl om du kan ligga? Du har väl hört bandet? Säger de att man måste sitta? Nej, jag tror inte det…
Totalt tom i huvudet säger jag inget mer.
Vad har du för säng? Jo, den är rätt bra, den jag har hos min särbo är för hård, den här är mjukare. Du ska inte ha en mjuk säng! Den är inte fööör mjuk… Nä, köp en ny säng!
På undersökning: En tidigare sjukgymnast som kollade min rygg sa att jag troligen har en utgjutning på en disk. Hur kan hon veta det? Jaa – hon undersökte mig? Röntgade hon? Nää, hon kände… Det kan man inte känna, har hon magiska fingrar, kanske?
En tandläkare sa att min käke är sned. Hur visste han det?
Ja, inte faaan vet jag – jag är inte utbildad! Jag går väl till läkare, sjukgymnast eller tandläkare för att jag behöver hjälp och jag litar på att de kan sin sak. Samma sak när jag behöver klippa håret eller laga bilen.
Men fram med skelettet och föreläsning i rörelseapparaten och kom för fan inte och tro att den smärta du känner är på riktigt! Så här är det!
DU HAR INTE ONT, DET BARA KÄNNS SÅ!!!
Vid det här laget var jag ganska trött och började hålla med om allt för jag orkade inte argumentera. Allt jag hört och fått veta genom åren är alltså fel.
Jag var så glad att jag lyckats öka tiden jag orkade med crosstrainern - sista dagen säger hon att jag trampar för sakta, SISTA DAGEN! Nu föll allting….
Jag var så glad att jag fått högriskskydd beviljat hos FK – men det är inte bra, fick jag höra, då finns en risk att det blir för lätt att stanna hemma.
Hela mitt liv har jag gått och jobbat trots svår migrän – jag har tagit tabletter och gått ändå. För 20 år sedan, när det inte höll längre var det första jag fick veta att jag MÅSTE vara hemma och vila de värsta dagarna och att jag skulle ta min migrän på allvar och t ex inte kalla den huvudvärk. DÅ fick jag högriskskydd och hade det några år. Sen blev jag för frisk om man kan säga så.
Jag har hela tiden verkligen kämpat och de gånger jag avbokat för att jag mått för dåligt kommer det som ett pistolskott – VARFÖR? Och nu tränar du i morgon!
Hela tiden, hela tiden…. Nu har jag sagt ifrån mig resten av träningen, jag utsätter mig inte för henne längre. Om man på smärtrehab tror att man peppar folk genom att stressa hela tiden, och ifrågasätta allt man säger, och påpeka att man har fel i allt man känner och upplever – då är man verkligen inte på rätt spår. De kanske hjälper många, men måste vara mer flexibla och bemöta patienterna individuellt.
Förhoppningsvis kanske jag lär mig att säga ifrån bättre och stå upp för mig själv. Och jo, jag fortsätter träna, men på ett annat ställe och inte i närheten av henne.
Ujiamej, vad jag slarvar med utmaningarna…! Jag tänker inte säga att jag ska skärpa mig, för jag gör mitt bästa och tar det som det kommer. Med detta får ni låta er nöja!
Det har varit ett par intensiva veckor, med förberedelser och genomförandet av en kusinträff som visade sig bli jättelyckad med total uppslutning av kusinerna – hela fem stycken är vi på pappas sida! Alltså, ingen större folkstam men flera av barnen, samt barnbarnen ställde upp och vi blev en skara på 23. Ja, jag vet, det finns de som har enorma träffar med hundratals deltagare, men för min del räcker det så bra när man faktiskt hinner se och prata med alla.
Alltnog, vi åt gott och drack gott utan att behöva supa till, trivsam omgivning och mysig brasa i kaminen, trevliga, positiva glada människor – oj, vilken trevlig släkt vi ändå är! Och – vi lyckades frångå det tråkiga faktum att bara träffas vid begravningar som det tyvärr brukar kunna bli när man kommit upp i åren!
Det hela kom till tack vare mitt övertagande av stugan, och alla turer i och med detta och tanken väcktes på att ta oss samman och träffas. Folk kom från Västerås och Stockholm, Borlänge och Östhammar – är det inte fantastiskt?
De äldsta var min moder, och min farbror och faster, längst härdade min moder ut, hon som skulle ta taxi hem när hon blev trött hängde med bland de sista. Men jag tror nog de uppskattade att se alla samlade så där. Den yngste, 1,5 år, hade ett fantastiskt blöj-race innan han däckade i vagnen med en flaska välling. Det lämnade ingen oberörd!
Dagens lunch – blir nog överblivna korvar och korvbröd sedan gårdagens barnvänliga lunch. Vi fick ju den stora äran att ha lilla familjen här och jag har tillbringat en hel del tid med att spela spel med en underbar femåring.
Vet ni, jag tror mycket av dagens varghat kommer från Bamse-spelet Honungsjakten – den stygga vargen gör ju inget annat än stjäl honungsburkar! Det måste ju ha påverkat den uppväxande generationen! Eller?
Foto av Helena Rydfjord, kusindotter :-)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 | 7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||||
|