Se filmen om Stenstan  här

Om jag träffade kungen skulle jag…

...tala om för honom att i Sönnsvall heter det ”köngen”. Vi har en köng som står på torget – det är samma köng som står i Göteborg och pekar ut var staden ska ligga. Här låg nog redan staden på plats för köngen var inte ens hit. Han grundade på distans, den mannen. Gustav II Adolf hette han i alla fall - Göstav kanske?

När Sönnsvall brunnit 1888, på midsommardagen, kom det hit en köng i alla  fall – Oskar II – Aron Jonason var fotograf åt honom och en kväll då Jonason fotograferat mycket och använt magnesiumblixt utbrister kungen: – Det var väldigt vad Jonason blixtrar mycket!– Ja, blixtrar den ene så åskar den andre! replikerade Jonason. (Detta taget från Wikipedia).

Men när det var storstrejk i Sönnsvall 1879 utlovades att köngen skulle komma men se, det var bara ett trick för att samla så många arbetare som möjligt i Skarpskyttelägret för att militären skulle kunna ta över och få slut på strejken.

I ”Spelet om Stenstan” var vi några som skulle stå och mässa ”Kungen kommer, kungen kommer” i scenen om Sundsvallsstrejken, för så gör man när man spelar folkmassa. Till sist klarade vi inte av det utan att brista ut i tokfniss – den där jäkla kungen kom ju aldrig? 22+20 föreställningar och kungaeländet dök inte upp. Men i somras kom han till Sundsvall i alla fall – ungefär 135 år för sent. Men ändå…..

I Sönnsvall finns det berömda och anrika Hotel Knaust och krögaren, Oscar Knaust var mer berömd än köngen. När man skickade brev till Oscar Knaust räckte det att skriva Oscar, Sverige, för att brevet skulle komma till rätt person.

Efter Oscar II kom Gustav V, även kallad V-Gurra, tenniskungen, och efter honom Gustav VI Adolf, arkeologkungen (fast jag tycker han hade kunnat gräva lite mer här hemma, ”gräv där du står” – typ).

Sen kom Carl XVI Gustav och resten är historia

Kung Oscar II - bild från Wikipedia. Tjo!

Vi tar väl en till eftersom jag läste rubriken på nästa utmaning och kände mig inspirerad.

Alltså nr 15/100 Värsta semestern

Oj….. måste tänka igen….

Har väl inte egentligen haft någon riktigt dålig semester. Dåligt väder, ja. Alltför kort, ja. Sjukskrivningsår helt utan semester. Då man mår som sämst och ska arbetsträna och på nåder får behålla ersättningen ett par veckor om man ber snällt, bockar och bugar med mössan i hand – goe Försäkringskassan… två veckor ledigt för en utbränd käring?

Men dålig semester? Nää….

Under tiden med mina barns far tillbringade vi semestrarna i en stuga på Hälsingekusten, hans från ett tidigare förhållande, även min under vår tid, moraliskt i alla fall. Ungarna fick sina sommarlov där, med lek och bad och kompisar. För mig var stugan viktig av flera skäl. Trots att vi hade ett hus i Örnsköldsvik var stugan en tillflyktsort och närheten till Sundsvall gjorde att man kunde hälsa på föräldrar och vänner över dagen bara. Jag åkte ibland upp för att gå ut och ta en öl med kompisar, en sorts frufridag.

Dåvarande make räknade ut att kostnaderna för stugan motsvarade en utlandsresa per år. Men nej, att tillbringa fyra veckor i stugan överträffade på alla sätt en vecka på Mallorca eller nå’t annat chartermål som ändå aldrig intresserat mig. Tänk om just den veckan blev misslyckad, dåligt väder eller sjukdom. Så lite behövs! En hel semester i stugan tillät kortare och längre dagsutflykter och ibland en övernattning nå’nstans. Dessutom tillbringade vi oftast påsken där samt de flesta långhelger också.

Dålig semester?

Den värsta semestern kanske ändå var den sista sommaren i stugan, när skilsmässan började bli ett faktum och jag förstod vad jag också måste lämna och hur allt skulle påverka barnen. Ni som säger att man skiljer sig alltför lättvindigt nuförtiden har ingen aning om hur länge man överväger och försöker hitta andra utvägar. Det tog nog minst 5-6 år för mig från det att den första tanken tog form tills jag vågade börja prata om det, men jag ska inte gå in på det nu, det är historia.

Värsta semestern?

Nej, men några av de bästa semestrarna var där – hittills i alla fall. Skönt att den stugan finns kvar för barnen och att jag och barnen har också fått en annan stuga.

Jag är nog en stugsittare ändå!

...tar jag mig an utmaning nr 13/100 - nej, 14 var det ju! Är lite för trött just nu <3

Närmast mitt hjärta

Känslomässigt är det ju mina barn, min gubbe och min mor förstås. Min syster och hennes barn... osv, osv...

Kroppsligen sitter inte hjärtat till vänster, det sitter mitt i bröstkorgen men ligger lite snett, lutat åt vänster. Jag har heller ingen pacemaker eller så, jag har bara vanliga kläder på kroppen.

Politiskt sitter hjärtat till vänster.

Jag har en del av mitt hjärta på jobbet, min arbetsplats som består av ett friluftsmuseum som är så vackert under alla årstider. Stora delar av mitt hjärta har alla mina vänner <3

Naturen, havet....

Jag försöker också älska min nästa, till den naiva dumhetens gräns ibland och man får sig ett tjuvnyp. Att känna total kärlek till mig själv, alla levande varelser och hela Universum  -  det är svårt. Man ska ju ha respekt, empati och förståelse för sig själv och andra.

Därmed inte acceptera alla dumheter som förekommer.

Om 7 år gör jag det här 15/4

15 april 2020 är en onsdag. Påsken ligger 10-13 april så det gäller alltså onsdagen efter påsk…. Hmmmm - och då har jag fyllt 64 år i januari och börjat nedräkningen till pensionen. Ja, om jag får leva och ha hälsan någotsånär intakt och är kvar på det jobb jag har nu.

Ungarna är friska, har bra relationer och jobb de trivs med och jag har hunnit få flera barnbarn. Det ser jag fram emot! Gubben och jag har en bra relation, även om vi kanske fortfarande är särbo? Kanske – är vi det, eller har det som inte är på plats nu, till slut fallit på sin rätta plats?

Just den här dagen, 15 april, en onsdag, sitter vi på jobbet och pratar om sommarens verksamhet. En av oss är i Dubai, en av oss har tagit semester för att vara med sina barn på påsklovet. Men vi andra har bra idéer och funderar på vilka vi ska anställa i år. Chefen har just gått i pension utan större saknad, hehe. Får man tänka så?

Vädret är vackert, snön är helt borta men marken är fortfarande rätt kall, men det finns en känsla av vår, luften känns varmare dag för dag. Det kommer att bli en toppensommar, precis som de senaste 7 somrarna varit!

Stugan är uppfixad med vatten och isolering, nu kan jag bo där året runt om jag vill. Där finns en brygga och en liten ruffad båt så jag kan ta mig en övernattningstur då och då.

Jamen, det ser ju jättebra ut!

.

Utmaningen lyder: 

Det jag läste senast, sid 38 rad 14, orden 5, 6, 7, 8, 9

<…..åt hur vi kan bre …>

Det blev väldigt lösryckt – hela meningen lyder:  ”Amanda och jag skrattar åt hur vi kan bre ut oss när inga karlar är i närheten” och handlar förstås om det evigt kvinnliga, kaffekoppen mitt i stöket med bak och ungar och städning.

Boken är ”Amerikauret” och är den fjärde och senaste delen i böckerna om Bricken på Svartvik, av Vibeke Olsson.

Hon skriver om Bricken som växer upp på sågverket, första boken börjar när Bricken är 10 år och Sundsvallsstrejken 1879 just är på gång. I den här boken är Bricken dryga 30 år gammal, och har fem barn. Nu ska inte det här bli en bokrecension, men böckerna skildrar sågverkslivet väldigt bra – efter vad jag nu kan veta och förstå om hur det var. Men längtan och drömmarna mitt i vardagen tror jag är och har varit desamma i alla tider.

Kvinnopratet är också detsamma, gemenskapen kring barnafödande och slit oavsett tidsålder. Kanske latte-mammorna idag pratar om sina karlar, skrattar och brer ut sig de också.

Hoppas det i alla fall! 

Bästa fiskafänget

Så får jag då återigen utgjuta mig om Lillstugan och dess underbarhet…. Där fiskade alla på 60-talet när jag var liten. Jag fick tidigt lära mig ”ro ut nät” medan pappa stod upp i båten och långsamt släppte ner nätet i fjärdens mörka djup. På andra sidan, vid den stora vassruggen framför det gula huset… Det enda huset på den sidan på den tiden. Nu ligger det ett rött ett där också. Märkligt läge med mest morgonsol men nog tänker jag att det under sommaren finns sol hela dagen även där. Alla kan ju inte bo på solsidan ;-)

Meta? Nej, inte så ofta… Kastspö? Nej, faktiskt inte alls, det blev senare i livet.

Fick också tidigt lära mig ”göra upp” fisken, mest abborre, ”abbar’n”  och jag minns en gång då min kompis morfar fått över 200 abborrar på nät och vi alla voro kallade till att sprätta och rensa och skölja.

Vi hade också grannar med rök, och att sitta vid strandkanten en sommarkväll och njuta av nyrökt abborre – det är livskvalité som heter duga!

Abborre blev det också nästan varje lunch, som barn var det spännande att se dem sprätta i stekpannan på vedspisen. Varje morgon vittjade vi sagda nät redan tidigt, 5, halv 6…. Fjärden blank, sakta årtag och strax under ytan blänket av fisk, mest abborre som sagt, mört och ibland en gädda. Just gädda blev min fars specialitet då han fyllde den med massor av smör, dill och gräslök, virade in den i folie och la den på grillen.

Även tillbaka i staden for min far alltid ner till Fisktorget på lördagen och inhandlade färsk fisk. Varje lördag åt vi fisk, även om det ibland blev blocktorsk från Ica.

På Remmen (den stuga som mina föräldrar bebodde senare) brukade jag ibland sticka ut med båt och kastspö tidigt på morgonen då alla andra sov. Särskilt en gång minns jag, då jag fick upp en gädda men hade varken kniv eller klubba med mig. Att slå gäddskallen i båtkanten var jag inte kapabel att göra så jag tog gäddan i håven, la den upp och ner och höll fast den med båda fötterna medan jag i ilfart rodde tillbaka till stugan, hela tiden skrikandes på pappa. Min far kom yrvaken ut på verandan, antagligen livrädd och det vete 17 vad han trodde hade hänt. Han fick i alla fall ta ihjäl gädduslingen!

Jag är nog nästan uppfödd på fisk – därav min eminenta intelligens!

Jag har inte skrivit på några dagar, men nu så…. ska det väl bli av. Det har varit lite fullt upp. Årets Berättarteater hade ”premiär” i tisdags vilket gick bra, även om jag som alltid blev tom i huvudet innan jag skulle börja och tycker nog själv att jag svamlade rätt ordentligt och hade svårt att hålla tråden i berättelsen. Men som vi brukar säga – publiken vet inte hur det är tänkt att vara så det gick nog bra ändå.

http://st.nu/kultur/1.6195458-personligheter-fran-stenstan 

I eftermiddags åkte vi till Styresholm, medeltidscentrum i Ångermanland där man i många år spelat teater och nu fått för sig att rensa och slumpa bort en massa kläder. Det mesta var just ”teater” och lite svårt att använda i vår verksamhet, där man har på sig kläderna i dagligt arbete, som t ex, kärna smör, ysta ost, elda, grädda kolbullar och allsköns skitgöra, där dessutom besökaren kommer nära inpå och ganska snabbt ser om kläderna är gjorda i syntetmaterial eller i för århundradet helt fel färger. Men vi lyckades plocka ihop rätt mycket ändå, skor, näbbstövlar…. Roliga mössor och annan rekvisita.

En av mina barndomsvänner… är dagens utmaning. Vem av alla ska få den äran? Jo, Per…. Per som bodde i andra ändan av det långa hyreshuset vi bodde i när jag var 4-7 år gammal. Per var jämngammal med mig och vi lekte jämt – nästan. När jag skulle gå till honom ville han att jag skulle ta med mina dockor men jag måste gömma dem och fick inte tala om det för någon. En gång satt jag på badkarskanten när han kvällsbadade och det bar sig inte bättre än att jag ramlade i…. Skamsen och blöt om halva kroppen fick jag plaska mig hem utefter husväggen i halvmörkret.

Kommer också ihåg att jag en gång skulle ropa på hans mamma som hade tvättstuga och jag visste inte vad hon hette…. Så jag stod där utanför och skrek ”Pers mamma, Pers mamma!” Men det fungerade - ganska snart tittade hon ut genom tvättstugefönstret och undrade vad som stod på. Det undrar jag nu också, för det kommer jag inte ihåg.

Per och hans familj flyttade sedan till Stockholm, till Djursholm och ett stort hus. Vi hälsade på när de nyss flyttat in och fick gå runt i detta enorma hus. Hans pappa var nå’n sorts bankman vilket förklarar en hel del. Vi var också på Gröna Lund och körde radiobilar.

Många år senare fick jag ett reklam-mass-utskick från min bank som var undertecknat med denne Pers namn – månntro han gick i pappas fotspår där i Djursholm.

Här är i alla fall jag och syster yster på Ludvigsbergsvägen 18 i Sundsvall - kan det ha varit 1962-63?