Nu kläder sig tanken

Nu kläder sig tanken i sommarkostym
Och inhänger grubbelkavajen
på vinden, i malmedlets vinterparfym.
Det ligger en ångbåt vid kajen.
Nu löser han klippkort till lågtariff.
Nu tjuvstartar tanken till sommarens fester.
Nu intager tanken en ångbåtsbiff.
Långt före oss andra tar tanken semester.

Nu långsitter tanken på utedass
och lusläser urgamla Allers.
Han smuttar förstrött på en jordgubbsglass.
Till sist drar han opp sina brallers
hopsäckade hög och tar på sina hängslen.
Nu klättrar han glatt över kreatursstängslen.
Nu skräms han från vettet av grannens tjur,
ty tanken är inte så van vid djur.

Nu stundar den högtid då tanken han kläds
i svid av naturfärgat linne
- om sommaren sköna när marken hon gläds
och livet blir lekt på en pinne.
Nu nedpackar tanken i smyg i bagaget
bland lätta bekymmer av sommarvolym,
en plunta att uppdra i festplatsbuskaget.
Nu kläder sig tanken i sommarkostym.

Tage Danielsson

Jag skrev om min svaga punkt för ett tag sedan. Strax efter dök denna upp på Facebook som jag tycker bra illustrerar just det jag försöker tjata om i skogen av all flåshurtighet. 

Alla har olika vägar, olika utmaningar och olika långt att gå. Ingen vet hur den andra har det eller ska ha det just nu. Ingen kan säga att någon gör fel, ingen kan döma någon...

Jag vill gärna ha lite cred för att jag kämpar, för allt jag varit med om, för allt jag gått igenom och för att jag faktiskt orkat ända hit. För att jag mår så pass bra som jag gör, för det kunde varit värre, mycket värre....

Fick en fråga i gästboken men hittar ingenstans att svara direkt så jag svarar här:

Tyvärr, Sonja, facettledsblockaderna har inte hjälpt mig. Men jag tycker absolut du ska prova, du har inget att förlora! Lycka till!

Jag kan ju inte sluta grotta ner mig i alla hurtfriska och klämkäcka uttalanden. Vi ska leva i nuet. Vi ska tänka positivt... Men om man tänker positivt då är man ju i framtiden? För man behöver inte tänka positivt om allt är bra här och nu? Eller hur? Då lever man inte i nuet.... 

Just nu har det snöat och är flera minusgrader fast det är en bit in i april. Här i norr ligger mycket snö kvar och det har varit kalla nätter i minst en månads tid. 

Det betyder att jag fryser NU men hoppas på att slippa frysa om ett tag. Det är vad jag kallar optimism. Positivt tänkande i det här fallet betyder att jag skulle säga ungefär såsom så "jag fryser men det är bara bra för min utveckling för då lär jag mig nåt av det" t ex att  "Det finns de som har det värre, jag kan i alla fall ta på mig varmare kläder".

Ja...

I övrigt ligger min mor på sjukhus, hon har opererat höften men mår inte så bra efter operationen. Jag är full av beundran för sköterskorna som tar sig tid att svara i telefonen och berätta hur hon har det. Igår ringde jag och en syrra svarade som var i andra ändan av avdelningen. Glatt svarar hon att hon ska gå till mammas rum och se hur det är. Ja, men jag kan ringa lite senare, sa jag. Nej, jag har sparkcykel och bärbar telefon, säger hon glatt.... Så stannar hon i dören och smygkikar in och ser en annan syrra pyssla om mamma. Du ska få prata med henne när hon är klar, säger hon och efter att jag pratat med den andra syrran, lika gullig hon, smyger hon fram till mamma och säger att jag ska ringa henne på mobilen och undrar om hon orkar prata. 

Det, alla landstingsdirektörer - det är de som gör jobbet! Det är de som ska ha bra betalt och uppskattning!

Jo, mamma orkade prata men var väldigt trött av hög feber och höga doser morfin... Idag ska jag hälsa på henne igen.

Jag har en svag punkt. Mitt huvud, mitt huvud är svagt, min tanke är klen - nej, mitt huvud drabbas av värk, huvudvärk är min svaga punkt.

Hur beskriver jag bäst detta? Migrän och huvudvärk är diagnosen, svår migrän. Jag kommer ihåg min skoltid, främst mellan- och högstadiet då jag oftast kom hem på eftermiddagen med ont i huvudet. På gymnasiet fick jag de första anfallen med aura, som det kallas. Det flimrar och man ser ljusblixtar och sicksackmönster och det är riktigt klassiska migränanfall. Då fick jag den definitiva diagnosen migrän. 

Eftersom det är min svaga punkt får jag alltid migrän om jag är nedsatt på något vis. Förkyld = migrän. Magsjuka = migrän. Baksmälla = migrän. Oavsett orsaken utmynnar allt i migrän. Punkt.

Träning = migrän (ta inte i för mycket!) Trött = migrän. Sömnbrist = migrän, vilket också funkar tvärtom, dvs migrän = sömnbrist. 

Under årens lopp har jag lärt mig vad jag ska undvika, de klassiska choklad-vin-ost.....Nej, men det stämmer inte på mig. Jag KAN äta choklad och ost, jag kan dricka vin utan att få migrän. Däremot får jag migrän ändå, oavsett vad jag äter, dricker eller gör. Det finns inget mönster!

En sak vet jag dock - i perioder utan stress, utan press - då kan jag må riktigt bra. Men det finns inga säkra kort. Tro mig, jag har haft diagnosen i snart 40 år. 

Läget nu är migrän varje natt. Varje natt. Varje natt klockan 03 vaknar jag med migrän. Nej, nu överdriver jag såklart, det kan väl inte vara varje natt? Nej, det händer att jag vaknar utan migrän, någon natt, ibland. Kanske. 

Jag har provat det mesta. Ergotamin, Sumatriptan, alla smärtstillande och "forte"-varianter, betablockerare, naturmediciner, zonterapi, akupunktur, avslappning, sjukgymnastik, träning, meditation, healing, rosenterapi, massage, kinesisk medicin, örter, shamansk healing, osteopati, qi gong, mindfulness, positivt tänkande, affirmationer, vegetarisk kost, fasta, lchf - ja, herregud, kommer inte ihåg allt. 

Vad som hjälper är Treo och Sumatriptan samtidigt. Så det tar jag - varje natt. Ibland kan jag klara mig på en Treo om det "bara" är spänningshuvudvärk. Eller bara - det ligger kvar och molar hela dagen, men jag kan klara det. Följden av allt tablettätande mitt i natten är också urusel sömn, aldrig ostörd, aldrig utvilad, aldrig full tid, så att säga. Sen mår inte kroppen så bra av alla tabletter heller. 

Jag har varit sjukskriven på hel- och deltid, jag har haft anpassade arbetsuppgifter, jag har blivit utskälld, omplacerad och förnedrad. Det tråkigaste är de som faktiskt inte bryr sig om att respektera, att de ska förstå begär jag inte, men acceptera och respektera det jag säger. "Jaja, huvudvärk, det har jag också, men jag tar Alvedon och jobbar ändå, jag". "Förstår inte att du har det så här, du har det väl inte värre än nån annan?"  En sjukgymnast tyckte jag skulle skylla mig själv eftersom jag spände mig så...

Mycket av smärtan kommer från nacken, men någon vidare utredning kostar de inte på mig. Ingen neurolog, ingen magnetröntgen eller nåt annat. Jag ramlade på nacken när jag var 6 år, men det ska inte påverka nu, säger de. Jag hör andra som får utredningar, men inte jag. Är jag en SVBK bara.... ingen att bry sig om? Senaste förslaget var en psykolog. Tack....

Många välmenta råd har jag fått, många har jag följt men inget har liksom räckt ända fram. Migrän, har jag fått höra, det finns i släkten - ALLA kvinnor i släkten har det. Jaha, men måste jag ha det bara därför då? Nej, egentligen inte, men nu är det så.

Efter ett antal år lär man sig att man får migrän oavsett. Teater, bio, fester, möten - migrän dagen efter. Till slut inser man att antingen får man undvika ALLT, eller göra det ändå - jo, för migrän, det får man! Men jag får migrän även om jag inte gör något också, så... det gäller att sovra! Och veta att man får betala priset och avgöra om det är värt det.

Migrän är handikappande..... Jag vill inte att man underskattar det, jag vill att man tar det på allvar. Det är inte "bara" huvudvärk. 

Alltså lever jag med det, jag handskas med det och hanterar det. Det måste man. Jag tar mina tabletter och lever mitt liv. Jag har ett jobb jag trivs med nu och vill verkligen klara det. Jag har fritidsintressen som teater och berättande. Jag har vänner och familj. Jodå, det kunde vara värre, som mycket riktigt påpekas. Men det kunde också vara bättre, det vore skönt att vakna utsövd och utan värk ibland åtminstone. 

Jag lever mitt i smärta. Jag klagar och gnäller och suckar och kan nog vara jobbig att höra ibland. Men jag lever i det, jag handskas med det på mitt sätt. Jag har inte gett upp, inte än. Jag försöker och jag kämpar och jag vill...... Men det kostar.....

Idag ligger min mor på operation och får en ny hötled.

Idag begraver en vän sin sjuårige son som omkom i en olycka hemma i trädgården. 

Allt är relativt. 

Hört i ett garage någonstans i en norrlandskommun:

- Åke! Vart är plogbilen?

- Vadådå - är den inte här?

- Den ska ju vara här nånstans. 

- Vem hade den sist?

- Närdå? 

- Förra gången det snöade!

- När var det då?

- Vet inte, runt jul kanske?

- Vete faan.....körde inte Krille då?

- Vem är det?

- Äh, jag tror han har slutat...

- Den där långe killen? Han fick visst annat jobb.

- Men var fan ställde han plogbilen då?

- Hur såg den ut?

- Inte fan vet jag, som en lastbil med plogblad på, typ.

- Har nåt svagt minne? Rött blad?

- Ja, det är väl det vanliga, det.

- Men du, undrar om den står ute, längst bort vid stängslet?

- Jag går och kollar

20 minuter senare:

- Jo, den stod där...full med snö.

- Vem har nyckeln?

Ridå - alternativt garageport som går ner.....

Fick ni sjunga den i skolan? 

Januari börjar året, februari kommer näst

mars, april har knopp i håret

maj och juni blommar mest

juli, augusti och september

sköna, härliga framgå

men oktober och november 

och december äro grå

Melodin var Beethovens nia - Song of Joy - och syftet förstås att lära sig månaderna. Det gick bra, jag kan dem ännu vid min ålder vilket bevisar att det man lärde sig i unga år sitter kvar medan det man åt till middag igår redan försvunnit - på flera sätt. Närminnet är borta med fornminnet fungerar!

Jag har tidigare skrivit om februari och lugn, ni som väntar, februaridikten kommer i slutet!

I morgon är det Imbolc för kelterna och Disablot för oss. Att blota betyder att offra något men man behöver inte slakta ett lamm eller hugga av sig ett finger, det räcker med att offra lite tid, en sång, en dikt, en tanke.....en tanke till diserna som var kvinnliga andeväsen och varje släkt hade ofta en egen disa, en sorts släktgudinna. Den främsta disen var vanernas dis - Vanadis - också känd som Freja. Alfhild var en kungadotter som giftes bort med guden Heimdall. Hon var en soldis och Heimdall var representant för världsträdet Yggdrasil. Och i solen blomstrar träden...för under Disablotet firar man att ljuset är på väg tillbaka.

I Finland är det "pärlmånad" nu, efter iskristallerna på träden som glänser som pärlor i solen.

Jag älskar februari - februari ger mig hopp. Även om det är kallt länge än, är det bara sex veckor till vårdagjämningen.

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morgonkaffet

att talgmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det...

I höstas var vi på musikal, Ett steg till, Pughs gamla musikal i en uppsättning med elever från Västermalms skola i Sundsvall Dessa elever går på programmet för bl a språkintroduktion. I uppsättningen fanns elever från hela världen, inklusive Sverige som faktiskt ingår i världen och inte bara är en liten självgod plutt längst uppe i norr. 

I musikalen lärde vi känna Bertil, en äldre man som städar på stationen och som är en klok och vänlig vän till de ungdomar som passerar. Bertil spelades av Armin, en grabb från Iran, och det gjorde han med bravur. Musikalen handlar om vänskap....

Här Armins historia... http://www.sn24.se/artikel/snart-utvisas-armin-till-iran (om länken inte verkar fungera - kopiera och klista in den i adressfältet).

Vi kommer nu att göra allt för att denna grabb ska få stanna, han och andra med honom. Det finns ingen anledning att visa ut de som kämpat så länge för att skapa sig ett liv. Det finns ingen anledning att skicka människor mot ett öde värre än vi kan föreställa oss, i vårt "trygga" (?) Sverige!

Skriv på namnlistor, gå med i grupper och ställ upp den dagen vi demonstrerar eller kedjar fast oss nånstans! Det är på gång, ser ni. Inte bara för Armin - för alla!