När jag var liten, nåja, ända tills jag var 16 år tillbringade vi delar av somrarna i min farmors och farfars stuga utanför Umeå. Då var det ett äventyr värdigt själva Saltkråkan att komma iväg, till båtar och sol och bad, tältande, lek med grannungarna, svärma lite för kusinerna och bara leva.

Nu när vi var på väg hem från Årrenjarka svängde vi in mot Holmsund, den vägen som nu är som en autostrada och jag hade ingen aning om jag skulle hitta. Men mitt intuitiva sinne vägledde mig och vi kom precis på rätt spår.

På den tiden det begav sig, gick det inte att köra bil ända fram, alternativen var att ställa bilen och gå några kilometer genom skogen med packning och allt eller att köra ner bilen på stranden mitt emot och tuta ihållande varvid en vänlig granne tog ut båten och körde över och hämtade, med packning och allt. Nu går det att köra hela vägen till Gröthällan (dit vi åkte båt och satt på klipporna).

Nu hade man då döpt vägen till Gröthällevägen och numrerat alla de små stugorna. Lillstugan ligger nere i en sluttning och man ser bara taket när man kommer genom skogen så jag fick kliva ur bilen två gånger innan jag kom till rätt tak. Jag mindes då känslan att som 12-åring ha gått hela vägen, burit tungt och få komma fram på den barriga stigen genom blåbärsriset, se fjärden glittra i solen och lillstugans tak glimta fram mellan granarna och veta att det var sommar och sommarlov...

Min farbror har kvar stugan ännu och det är skönt att veta att någon tar hand om den, stugan som min farfar byggde och där farmor huserade. De åkte båt inifrån Umeå när de skulle ut, fullastade med mat och förnödenheter. Sängkläderna var fuktiga och råa och fick vädras ut varje gång, farmor och farfar sov i kökssoffan, hur det nu gick till, för vad jag minns var farfar väldig lång och farmor väldigt kort. Farmor gick varje kväll och slog med en fuktig handduk efter väggarna för att bli av med myggen innan vi kunde sova.

Vad mycket minnen som tränger sig på...jag är glad att jag fått uppleva allt, vedspis, torrdass, hämta vatten i kallkällan (båtfärd och vandring genom skogen för detta också.) Bilen såg man inte till förrän man skulle hem igen.

Vad skönt det var!

 

Lie

5 juli 2009 10:52

Fin berättelse :-)

http://liesblogg.bloggagratis.se

 

helen

6 juli 2009 20:55

är det remmen du pratar om?
ser ut som remmen i alla fall.. :)

http://helly.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...