Det var ett tag sedan... Long time, no writing...

Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön långt under de andras. 

Tills jag såg annonsen. De sökte 26 fritidspedagoger i Örnsköldsvik. 26 stycken! Och eftersom jag ville norrut, pga Lill-stugan, sökte jag de tjänster som inte var på heltid. Ingenting hände, ingenting, ingenting. Men plötsligt händer det, som man säger, och jag blev kallad till två intervjuer i maj. Lyckades styra båda till samma fredag för att kombinera med en helg i stugan. 

Sen rullade allt på. Slag i slag. Fick höra om en kompis kompis som ville hyra ut sin lägenhet i andra hand ett år om hon kom in på skola. Vilket hon gjorde. Om jag fick jobb. Vilket jag fick. Hyra ut min lägenhet i andra hand? Det fick jag. Fick en hyresgäst nästan på en gång. Allt bara föll på plats. Men oj vad det har varit jobbigt, stressigt, planering och tankemöda. Sommaren bara blåste till och de få veckor jag hade i stugan bestod av planering och ångest. Men Stenbock som jag är behöll jag kontrollen och planeringen höll. 

8 augusti började jag jobba. Till en lön på nästan 4000 mer i månaden. I Övik värdesätter man nämligen sina fritidspedagoger. Fast jobb och högre lön. Man tackar!

Så, det finns fler chefer som värdesätter utbildning, kompetens och erfarenhet mer än de låter en långtidssjukskrivning överväga. Läs gärna förra inlägget! 

Sveriges bästa skola 2021? Utan lärare... Taskigt Sundsvalls kommun. Jag vet fler som flyr... 

Så bra fick jag det!

Har i dagarna fått veta att jag inte får vara kvar på mitt jobb. Det var inte helt oväntat, även om hoppet fanns. Min anställning går ut den 31/12 och förlängs alltså inte. Jag är inte uppsagd, det tar bara slut och med nya chefer och ny budget och ny organisation så är det bara så. 

Slut. Över. Förbi...

Som sagt, inte oväntat men jag reagerar. Jag reagerar mer än jag trodde. Jag reagerar starkt och genomgripande, hela jag, hela kroppen. Allt rasar. 

Men varför i hela friden? Jag är förvånad över min reaktion. Jag visste ju att detta kunde - och skulle - hända. Nå'n gång i alla fall. 

Jo....

Mitt jobb har varit så mycket mer än ett jobb för mig. Jag har fått börja på min egen nivå, utvecklas och hitta min kapacitet. Jag har fått förståelse och tid på mig att pröva mig fram. Jag har fått förtroende, jag har fått kraft, jag har fått tillit.

Efter år med skitsnack, utfrysning, påhopp, utskällningar hade jag äntligen fått tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende, en tillhörighet och en funktion i ett sammanhang. Jag har också äntligen fått ordning på min ekonomi. 

DET är nog anledningen till min reaktion. VAD händer nu? Finns det fler ställen där jag kan fungera så pass bra som jag gjort? Finns det fler arbetskamrater som stöttar och hjälper framåt/uppåt? 

Jag hoppas det, jag hoppas verkligen det. 

Men en sån arbetsmiljö som Norra Berget - det finns bara på en plats i världen. Liknande finns, ja, t ex Gene Fornby i Övik har samma känsla och atmosfär. Det finns säkert fler.

Ja, kära Universum, ni har en stor uppgift nu. Att hjälpa mig hitta en ny plats, en ny funktion, ett nytt liv. 

Tack!

Vadå OM? Jag ÄR ju skådis.... ;-)

Berättarteater, amatörteater.... visst är jag skådis! Jag vet att jag skrev ett inlägg när vi började med Berättarteatern att jag inte var skådespelare, men det är jag förbanne mig nu. Jag berättar och gestaltar och dramatiserar varje vecka, inom jobb och inom berättande och inom berättarteatern. Jag fick ju också vara med i storsatsningen Spelet om Stenstan.

Men utbildad skådespelare - nej, det är jag ju inte dårå.... Inte scenskolan, inte Dramaten

Men vad skulle jag vilja spela då? Jag vet inte, men det vore kul med en utmaning igen, att spela en person riktigt grundligt, inte som nu hoppa fram och tillbaka, i och ur roll, från den ena käringen till den andra. 

Jag är mest bondkäring nu, farmor vid spisen, typ. Full med sagor och skrönor, om vittra och troll och magiska drycker. Jag har spelat karaktärer ur Sundsvalls historia, Augusta Pierrou, Kolar-Anna, Tokiga Maja, Gris-Mobergs dotter, Raholms-Kajsa, mursmäckan Hilma, Elin Nilsson.... alla dessa starka kvinnor. 

En augustidag på Norra Berget.... just när livet inte blir bättre. 

Dagens utmaning lyder: Vad gömde jag under trappan?

Sitter och funderar igen – dessa utmaningar får en verkligen att tänka till! Man kan ju ljuga också men det ligger inte för mig… Allt jag berättar är sant, en del har bara inte hänt ännu!

Har nog aldrig gömt nåt under trappan…. Jag har bott i hus tre gånger i mitt liv, ja, fristående hus alltså, villor – hus bor man väl i så gott som alltid, hyreshus, stugor och andra liknande byggnader.

I alla fulla fall, i dessa tre hus/villor har det varit trappa i två av dem och ingen som man kunnat gömma något under…. Tyvärr.

Utmaning nr 6 – mission failed!

I Övik hade jag en höganäskruka under trappan som fylldes med enris till jul, påskris till våren och blommor då och då – mesta tiden var den ändå tom med ett dammlager i botten. I Älgsjö hade äldsta hunden sin sovplats under trappan och den har just inte ersatts med någonting förutom damm där med. Men eftersom jag inte bor där längre så bryr jag mig inte om det J

Annars har jag jobbat en vecka nu efter semestern men jag vill inte påstå att allt gått in i sin vanliga lunk – det finns ingen vanlig lunk på berget. Vi har inte varit så många på plats ännu, dagarna har varit varma och fuktiga, vi har köpt en diskmaskin… Allt sotigt, smörigt, mesigt, ostigt, kladdigt, kaffigt, degigt från fäbodvallen diskades inte rent längre, men nu blev det ändring!

Vidare har jag vallat en amerikansk vän runt området eftersom hon ska skriva en artikel om berget för en nordamerikansk tidskrift. Ska bli kul att se hur det blir, det har varit kul att guida och visa henne och plocka fram material.

Igår var jag på road trip – en vän från Stockholm besöker Härnösand i helgen och vi hade bestämt att träffas och som så många gånger när man inte planerat nåt så blir det väldigt bra! Vi tog rutten norrut från Härnösand – Högakustenbron – Skog –Klockestrand – Träsk – Öd – Bjärtrå – Lungvik – Sandöbron – Kramfors - Frånö loppis - Gustavsvik/Västby loppis – Utansjöfabriken –Gammelandet – Rö – Älandsbro - Murberget. Har kopierat rutten från min väns sida på Facebook, hon har bättre koll på hur vi körde eftersom det är hennes barndomstrakter.

På loppis i Frånö gjorde jag det fynd jag länge letat, en ljusstake med plats för sex ljus – nu blir det en riktigt väntljusstake framemot vintersolståndet!

Detta om detta… idag ska jag vila ut i Älgsjö-hemmet….

Jag har väntat på er! Jag förstod nog att ni skulle hitta hit. Googlat, eller hur? Ja, ni måste väl kolla upp mig nu när jag sökt sjukpenning igen…igen förresten? Jag har väl inte varit friskförklarad heller, de här åren jag gått på rehabilitering och aktivitetsstöd.

Men det är väl bäst ni läser min blogg så jag inte skriver om en massa extraförtjänster och snickerier på huset eller annat s k arbete – avlönat eller inte.

Fritidsintressen har jag – teater och berättande – och det ger min själ glädje och energi och hjälper mig orka med den dåliga ekonomi och det självförakt de senaste 20 åren av utbrändhet vållat mig. Rör inte den delen av mitt liv! Jag kan själv avgöra hur mycket tid och kraft jag lägger på det och märker jag att det blir för mycket säger jag ifrån – ja, för jag känner själv! Och det är inte frågan om många timmar inte…inte ens om jag slår ut det på ett helt år.

Tänk att jag nu fått mitt drömjobb – ja, visserligen bara i 4 månader men med lite tur och lite hjälp från ovan kan det få fortsätta. Då vill jag inte äventyra den lilla arbetsförmåga jag har. Jag vill göra ett bra jobb och motsvara det förtroende mina arbetskamrater visar mig nu.

Tänk att jag får uppskattning, och beröm numera….och medkänsla och förståelse för min kropp och min värk men också förtroendet att jag kan göra ett bra jobb trots min nedsatta arbetsförmåga.

Förstör inte det, kära Försäkringskassa, utan låt mig utvecklas sakta i lagom takt nu. Jag kan mycket väl försöka arbetspröva mig vidare men ha inte för bråttom nu.

Tro mig, jag försöker verkligen, allt jag kan…..

Tänk att jag äntligen hamnat på rätt plats! På ett museum - bland alla andra fornminnen.....här! Kulturarvslyftet heter projektet och äntligen får jag leka "förr i tiden" igen, och få betalt för det.

Förr i tiden, ja...barnen som kommer till oss säger "i förritiden" och jag märker att vi andra också börjar säga det. Varför inte? Man måste tala med barn på deras vis....huvudsaken man förstår varann!

Hade man glasögon i förritiden? Hade man flätor i håret? Hade man brandsläckare? Mja, det är en eftergift åt säkerheten. Vår gamla zink-vattenkanna förslår inte långt men ser bra ut där den står bredvid elden.

I förritiden måste barnen arbeta....men i förritiden behövdes barnen, alla hjälptes åt. I förritiden hade man ingen mobil att sms'a med men man hade en näverlur, man hade sina ben och sin röst. Det var bara att ropa, kula, blåsa eller gå över till grannbyn.

I förritiden, på förritiden, under förritiden?

Då - förr i tiden, var allt inte alls bättre....stressen fanns men en annan stress. Rovdjur, väder och vind, sjukdomar, fattigdom....men en närhet till naturen och till varandra som ofta inte finns idag bland alla prylar.

Förra veckan (i förraveckan) satt jag och kärnade smör när en bil stannar på parkeringen ovanför. En man kliver ur på passagerarsidan och slänger en tom pet-flaska nerför slänten. Tidsåldrarna möts. I förritiden då man tog vara på allt och i nuförtiden då man slänger allt hursomhelst. 

Hur ska vi förstå att alla behövs, att allt är ett kretslopp, att allting finns, hela tiden....

Norra Berget i Sundsvall tycks på många sätt vara mitt eget berg. 

När jag var riktigt liten bodde vi vid foten av berget och ofta fick jag följa med pappa på vandringar upp mot berget. Jag satt på hans axlar när vi gick direkt upp i skogen bakom huset och vidare på branta, vindlande stigar. Det var snårigt och tätt med ormbunkar och jag trodde det bodde ormar där. Därav namnet, vad annars? Och det var bäst att sitta på pappas axlar. 

Senare firades midsommar där...vid storhässjan och en himmelens massa folk.

Av och till under tonåren tog vi oss upp och fikade, vi tog varsin kaffe eller te och delade på brödportioner. En brödportion bestod ofta av en bulle, en sockerkaksbit och två - tre småkakor. Lagom för två...eller tre. Jag kommer ihåg en av pojkarna i gänget som var så sugen på fika att han sträckte sig upp mot brödfatet innan servitrisen hunnit ställa ner det och det roliga var att hon snabbt ryckte det tillbaka med en arg blick på grabben som generat tittade ner, allt under vårt råa gapflabb.....

Nu är den pojken borta, och fikastugan är numera restaurang. Och vart får man brödportioner numera?

Några år senare var vi i den mellanålder där man inte bodde ensam och sällan hade föräldrafritt men ändå ville festa på några mellanöl innan krogbesök. Vad passade bättre då än Norra Berget? Ett ledarämne i vårt gäng (numera rektor, hm, säger inte var) hittade en olåst loftbod på krönet, vid fornkyrkan och Bredsjöstugan....Där satt vi, tände ljus och drack öl. Vi gick ut och kissade och rökte och nämnde ledare var enormt noga med att vi släckte alla ljus och städade efter oss. Han tog nog på sig det ansvaret eftersom det var han som hittat stället. Men vi måste ha skött oss bra, eftersom vi aldrig fick några efterräkningar. Och loftboden står kvar, men är numera låst.

Numera vet jag att loftboden är den enda i sitt slag som finns kvar, i alla fall här i krokarna. Tänk om vi bränt ner den!

När barnen var små var Norra ett givet utflyktsmål, min son älskade "peng-båtarna" vid vandrarhemmet (små båtar som gled runt på en liten damm om man stoppade en peng i dem...tvåkrona? Femkrona? Kommer inte ihåg...) Djuren, som fanns där då, myskoxar, höglandsboskap och annat exotiskt som höns och får....

Nån gång vid millenieskiftet startade ett projekt att utveckla Norra Berget vilket lyckades över förväntan - begreppet Sundsvalls Stadspark myntades och lever ännu kvar. Lekparken fräschades upp, Berget levde upp och det var verksamhet överallt i de små grå husen.

Några år där bodde vi i Granloholm, alldeles bakom berget och med bekvämt avstånd. Jag har gått de flesta stigar från alla håll åt alla håll, jag har letat fornlämningar och hittat gravrösen. Jag har legat i skogen och känt min kropp och själ sakta läkas från utbrändhet och stress. Jag har cyklat och vandrat och burit fika och umgåtts med vänner. Jag har varit med om vårdagjämningsceremoni i sann keltisk anda och jag har stått och kulat från nocken på Bure. Jag har suttit i min bil vid grusfickan och tittat på fullmånen och gråtit. Jag har suttit i nån annans bil på samma plats och hånglat. 

2006 fick jag chansen att jobba däruppe på Berget under uppsägningstiden från Sundsvalls Kommun sedan Försäkringskassan förbjudit mig att arbeta i barngrupp. Jag var då i hantverksbutiken i den gamla vinfabriken från "väst på stan". Under sommaren 2007 var jag på fäbodvallen och lockade getter och kor och kärnade smör och ystade ost. 

Efter några år i träda är jag nu tillbaka på Berget igen - under förra sommaren som arbetsträning och i år som - ja, i första hand praktik med fortsättning i projekt förhoppningsvis. 

Vad är det med det där Berget? Är det möjligheten att tidiga morgnar skymta Skvadern i dimman? Är det vittra på fäbodvallen som trollbundit mig? Är det samernas gamla renbete som drar mig dit? Sen 4 års ålder har jag mer eller mindre alltid kommit tillbaka - och jag trivs där. Tror ni mig inte så titta på mitt ansiktsuttryck på den här bilden!

http://www.norraberget.se/

Nä, det bidde inget jobb, ingen anställning alls - de har inte pengar till det nämligen. Tror jag det, när feta chefer försnillar massor av miljoner. Hade de gett dem till mig hade jag jobbat gratis till pensionen och en liten bit till.

Lyssna på gitarren här....

Blackmore's night - Spirit of the Sea

I took a walk along the shore
To clear my mind about the day
I saw a man, I'd seen before
As I approached, he slipped away

I knew his face from years ago
His smile stays with me ever more
His eyes, they guide me through the haze
And bring me shelter from the storm

As I walk I can feel him
Always watching over me
His voice surrounds me
My spirit of the sea

He went away so long ago
On a maiden voyage far away
A young man then I did not know
His life was taken that same day

And it was almost like he knew
He wouldn't see me anymore
He looked so deeply in my eyes, and said
"Wait for me along the shore"

As I walk I can feel him
Always watching over me
His voice surrounds me
My spirit of the sea

And so I come most every day
To watch the waves rise and fall
And as I sit here on the sand
This ocean makes me feel so small

But I feel my lover by my side
And he makes me follow my own heart
We'll be together some sweet day
When that day comes we'll never part
When that day comes we'll never part
Wait for me along the shore