Utmaning nr 35 alltså... 

Det är skillnad på luftslott och drömslott, tycker jag. Ett luftslott är bara just det.... byggt på luft och inget annat. Ett drömslott är byggt på drömmar och inte helt omöjligt att bli verkligt. 

Funderar - har jag något drömslott? Nej, inte slott... inte drömhus heller längre. När man var yngre kunde man ju drömma om hur man ville bo när man blev stor. Verkligheten blev en annan även om jag tycker jag bott hyfsat hela tiden. Jag har aldrig varit utan tak över huvudet. Trångt och litet har jag bott, avsides och för mig själv. Likaväl som stort och med barnen runt mig, grannar och grannars barn. Sommarstuga har jag nog alltid haft tillgång till och nu, en nästan egen...

Luftslott byggs väl också av drömmar? Fast kanske mer ouppnåeliga sådana. Förhoppningar, förväntningar....inte helt realistiska sådana heller. 

Nåja. 

Annars då? Jotack, våren är här, mer eller mindre, fast bakslag kommer nog. Rekordvärme igår, omställning till sommartid natten som var. Idag lite svalare.

Tänkte på det här med träning och smärta.... nu har jag tränat på gym ett par månader och eftersom jag varit hyfsat i form tidigare i mitt liv så vet jag hur det SKA kännas... men det gör det inte! Om man tänker hur det känns att ha influensa, värk i kroppen och huvudet, febersvettningar.... så är det några nätter efter att jag har tränat. Det kan väl inte vara riktigt? Min erfarenhet är att man tränar några gånger, får träningsvärk och sen går det över och man har en helt ny känsla av spänst och fräschhet och saknar träningen om man nån gång missar den. Den känslan har definitivt inte kommit denna gång.

Ja, det kan vara fibromyalgin, det kan vara trötthet efter sömnbristen och den ständiga huvudvärken, vad vet jag. Men det är svårt att motivera sig att fortsätta när man bara har ont, ont, ont.... hela tiden. Jag har en vecka kvar på gymmet, och sen får vi välan se då. Vad sjukgymnasten säger. Åh, denna sjukgymnast! The man of my dreams! Han lyssnar, han förstår, han respekterar... han hjälper mig med smärtan, han hjälper mig träna på rätt sätt.... han fattar vad det handlar om! 

Till skillnad från vissa....som förtjänar glömska mest av allt.

Förra helgen fick vi panikåka till Lill-stugan - en gran hade blåst ner och hängt sig på en tall som då hotade grannens stuga. Granen är numera förankrad och ska inte kunna ställa till nåt om den blåser ner helt. 

Annars var det som vanligt grymt vackert där. Isen låg fortfarande på vår lilla "tarm" av Umeälven men den släpper snart, om den inte redan gjorde det i gårdagens värmebölja. 

Nu längtar jag ännu mer. Till påsk är jag där.....

För ett tag sedan lade jag denna "bön" i ett inlägg här på bloggen. Efter ett tips av en vän har jag omarbetat den. Det stämmer att livet förändras och man utvecklas. Så här blev den: 

Gud och Gudinna

Jag tackar er för att jag har tillräcklig tro på mina egna möjligheter,

för att jag i tankar, ord och gärningar visar tillit

till mig själv och min förmåga.

Jag älskar mig själv lika mycket som jag älskar andra,

min kropp, min förmåga, mitt eget sätt att vara.

Jag låter inte andra styra mitt liv,

jag tror mera på mina egna värderingar än andras.

Jag låter inte människor förtrycka mig utan att säga ifrån.

Jag sträcker på mig i min fulla förmåga,

jag är inte rädd för att ta strid i rättfärdig sak,

jag böjer mig aldrig för att slippa bråk.

Jag erkänner att jag nu vågar visa hur duktig jag är,

och att jag är precis så duktig som jag kan.

Tack för min självkänsla och min upprättelse, för min

tro på mig själv och för min kärlek till mig själv.

Författare okänd (omarbetad av mig)

 Gatuskylt nånstans i Umeå... stulen från Facebook

Vadå OM? Jag ÄR ju skådis.... ;-)

Berättarteater, amatörteater.... visst är jag skådis! Jag vet att jag skrev ett inlägg när vi började med Berättarteatern att jag inte var skådespelare, men det är jag förbanne mig nu. Jag berättar och gestaltar och dramatiserar varje vecka, inom jobb och inom berättande och inom berättarteatern. Jag fick ju också vara med i storsatsningen Spelet om Stenstan.

Men utbildad skådespelare - nej, det är jag ju inte dårå.... Inte scenskolan, inte Dramaten

Men vad skulle jag vilja spela då? Jag vet inte, men det vore kul med en utmaning igen, att spela en person riktigt grundligt, inte som nu hoppa fram och tillbaka, i och ur roll, från den ena käringen till den andra. 

Jag är mest bondkäring nu, farmor vid spisen, typ. Full med sagor och skrönor, om vittra och troll och magiska drycker. Jag har spelat karaktärer ur Sundsvalls historia, Augusta Pierrou, Kolar-Anna, Tokiga Maja, Gris-Mobergs dotter, Raholms-Kajsa, mursmäckan Hilma, Elin Nilsson.... alla dessa starka kvinnor. 

En augustidag på Norra Berget.... just när livet inte blir bättre. 

Utmaning nr 33. Där sätter jag aldrig min fot

Nu blev det så där svårt igen. Troligen lär jag aldrig sätta min fot på månen, t ex.

Överhuvudtaget är det dåligt med resande för min del så det finns nog ett antal länder jag aldrig kommer till. Skulle miljonvinsterna ramla in finns det några högprioriterade ställen som jag åker först till. Afrika har en lockelse just nu, även Nya Zeeland och Australien. Jag skulle också vilja åka runt i Sverige, det finns massor jag inte sett i vårt vackra land. Hade tänkt ta en road-trip förra sommaren, men en lillstuga kom emellan. Dock tog jag mig till Östergötland och Omberg, en dröm jag länge haft.

Säg inte att inte drömmar kan gå i uppfyllelse!

Foten sätter jag aldrig mer på smärtrehab, nog ordat om detta.

"Man ska vara glad åt fötter" sjöng Birgitta Andersson (hon som spelade Teskedsgumman i den svartvita forntiden, om ni minns). Hon var känd för Sveriges vackraste röst och ansåg att man skulle vara glad åt fötter för annars skulle man inte räcka ner till marken. 

Det är jag glad för. Att jag når ner till marken alltså. Jag är också glad för min födelsedagspresent, som jag fick av mina vackra barn. Fotvård! Jodå, i onsdags fick mina fötter en totalrenovering som hette duga. Så fina fötter har jag inte haft på läääänge....

Underligt yrke - fotvård. Som tandläkare... och gynekolog. Vad gör att man vill rota i de äckligaste skrymslena på människokroppen? 

Jag är nöjd med att rota i historien. Det kan vara nog äckligt där med. 

Fötterna på jorden och huvudet i himlen. Snart är det vår... det är redan den 2 mars.... knappt tre veckor till vårdagjämningen. Sen blir det sommartid och så blir det påska. Då tänker jag vara i Lillstugan. Barfota helst. Om det går....Där sätter jag ner mina fötter och går inte därifrån på länge...

Omberg och ljuset över Vättern