Min goda vän Lie har skrivit om tid i sin blogg, att hennes tid går saktare än andras.

Jag har gått och funderat på det där och jag tror min går fortare. Eller så upplever jag inte tiden som går. Jag har svårt att vara i nuet helt enkelt. Jag tycker dagarna rusar förbi och fast jag försöker hinner jag inte med. Det är som om jag glömt det som varit, tiden i Årrenjarka känns som en diffus dröm nu...var vi verkligen där? Var jag i Övik den här veckan? När jag kommer hem känns det som om jag aldrig varit borta. Ändå är jag medveten om det här och försöker tänka på det, att stilla mig, att uppleva, att vara.

Plötsligt har något varit och jag vet inte om att det har varit....

Kanske för att semestern är slut nästa torsdag, kanske för att vädret inte är så bra just nu, kanske för att sommaren rusar förbi, kanske för att livet gör det.

Har precis läst en väldigt bra bok som tar upp det här; Paolo Coelho´s Veronika bestämmer sig för att dö - den handlar precis om detta, att ta vara på varje dag som om den var den sista, ja, en gammal klyscha men som så många klyschor, alldeles sann. "Denna dagen ett liv" för att citera farbror Melker.

På järnåldern tänkte man inte så mycket, där levde man dag för dag, för att överleva från en dag till en annan.

Därför lägger jag in en bild från Gene där tiden hunnit ikapp sig själv - eller har den stått stilla?

 

Rulle

10 juli 2009 14:40

Saktare? Kan man, verkligen, skriva så nuförtiden? Ursäkta mitt ordsnokande, men i mina gamla öron låter det som en femårings förenklade böjning.

 

Susanne

10 juli 2009 22:40

Jag gillar också boken, och dina reflektioner. Det är en konst att leva i nuet.

 

Lie

15 juli 2009 18:03

Varje dag har något att erbjuda... Denna dagen ett liv... sannerligen...
Idag vet jag inte om tiden gick långsammare än andras - kanske den gick fortare - men jag vet att den nu är slut och jag inte har gjort många knop... och det gör mig ingenting. Imorgon är en annan dag och jag tycker Annelise får skriva saktare om hon vill.
;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...