Denna vinter - ja, och förra vintern - - - och där tog orden slut. Jag trodde i höstas att jag inte skulle överleva en sån vinter till men här sitter jag, i februari och lever än, även om det är knappt. Denna vinter är t o m värre än den förra.

Igår var det klass I-varning utfärdad för kusten här - inte var det sådana varningar förr i världen heller? Då körde man dit man skulle och hem igen, eller gav fasen i det om det såg för illa ut. Plogbilen kom väl inte alltför frekvent men det var trots allt en viss ordning. Man hade också en viss framförhållning - kanske man faktiskt lyssnade på väderleksrapporten? Man hade också en viss förståelse för att det förekommer snöfall under vintermånaderna. SJ, t ex hade inte just några problem på den här tiden, den grå forntiden eller den vita, i det här fallet då.

I alla fall, klass I-varningen uppdaterades senare till klass II-varning men jag var redan ute på vägarna i min lilla röda. 

Vägen ner till Sundsvall var inte helt utan incidenter. I Torsboda-backen började släpet på DHL-tradaren som legat framför mig ett tag, att vobbla fram och tillbaka....I en svag kurva såg jag framför den, en personbil (SUV-typ) som stod tvärs över vägen - enfilig med vajerräcke. Duktig som jag är hade jag ordentligt avstånd och kunde ta ner farten avsevärt innan jag såg att personbilen tagit sig in på sidan och tradaren kunde dra på igen.

Något skärrad fortsatte jag min färd söderut och i Bydalen på väg in mot Sundsvall - där motorvägen ligger som en lång "nästan-raka" in mot stan och man har bra sikt - ser jag i backspegeln en bil komma farande med bredsidan mot mig.....full fart och den kör om mig och jag förstår att h*n måste ha fart för att ta sig ur sladden - men då fortsätter människan i samma fart och sladdar hela vägen in till stan, förbi bilar och mellan filerna bildas ett snyggt slalomspår. Måste ha tyckt det var himla kul att sladda i 120 knyck. Men när man sladdar in i något då är det inte så kul längre....andra bilar, betongfundament...you name it...IDIOT!

Så jag avverkar min eftermiddag i stan och likaså kvällens möte. Snöandet och blåsten tilltar avsevärt och jag börjar undra om jag ska ta mig hem överhuvudtaget. Att det skulle vara plogat på småvägarna som leder hemåt från E4:an är inte att tänka på.

Alltnog, jag ger mig iväg och E4:an är okej, om man håller sig lugn, ligger i 70 km/tim och inte kör om, vilket naturligtvis en del idioter måste göra. Men okej, gör det då.....

När jag närmar mig Antjärn, där jag vanligen svänger av mot hemmet, börjar jag fundera på att köra in till Härnösand för att ta Viksjövägen ut i stället men är inte helt säker på att det är så mycket bättre. Vid Antjärn kommer så en timmerbil utfarande och jag tänker, vad bra - då har han spårat!

Jodå, det hade han - men mittsträngen var rejält hög och spåren djupa. Men nu var jag på väg och det vara bara att ta Gud i hågen, eller fan i båten, hålla i ratten och hålla god fart....Fanns inte en chans att stanna eller vända - bara köra på. Åberopandes universum, mormor och pappa, svärandes och med jävlaranamma påpeka att "jag ska hem, jag ska inte bli kvar här"....lyckades jag ta mig hem. Med mycket tur, tjurighet och körskicklighet!

Genom drivorna som en plogbil, snö slog upp och allt blev vitt, speciellt i skenet av mitt helljus. Visste inte om jag var kvar på vägen, gled iväg flera gånger men höll hårt i ratten och styrde och höll farten. Över öppna vidder där det drivit och packats...uppför backen in i skogen där jag trodde det skulle vara lugnare - men icke. Kurvan vid kyrkan där man tappar all fart....

Väl hemma vågade jag inte köra in på gården, då hade jag blivit stående på tvären över vägen. Jag körde in på sidan så långt jag kom innan en driva stoppade mig och min lilla bil. Sambon kom ut i hallen och trodde inte sina ögon - han sa till och med att det var bra gjort - där ser man! Men vad skulle jag annars ha gjort? Hotell? Ja, det hade iofs varit skönt om det inte varit så dyrt....

Nu står min lilla röda vackert i en snödriva och har sällskap av sonens fina BMW. I morgon blir det garaget för att tina upp för jag kan tänka mig att det är fullt med packad snö i motorrum och underrede.

Idag har solen lyst och en klarblå himmel välvt sig över oss. En kall vind har dragit från väster men ovädret är bokstavligen bortblåst. Tänk vad fort det kan växla!

Nu blir det kallare igen....vintern fortsätter....

 

Lie

12 februari 2011 23:13

Ja herregud... Kommer inte ihåg att det VAR sånt här väder på forntiden, men å andra sidan minns jag att jag 1980 int etog mig från Timrå till Härnösand p.g.a blank-is. Det var före saltets tid.

Bra jobbat Annelise!

http://www.liesblogg.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...