Så var det tänkt...men denna sista replediga helg slet jag loss bonden från plogen och vi drog iväg på ett 12-timmars äventyr mot det okända. På vinst och förlust och med endast en kaffetermos, några bullar och två nektariner satte vi oss i bilen för att se vart vägen skulle leda oss.

Först ledde den oss till macken där vi genast blev av med 750 spänn - men utan bränsle kommer man ingenvart, det visste redan de gamla sörkörarna som utfordrade sina hästar med vatten och havre och vad det nu var. En klapp på axeln också, kanske. 

Vi tog en Toblerone, vi.

Vi lämnade allfarvägen i Mörtsal och åkte inlandet upp mot.....Styresholm var en idé vi fick och på denna gräsövervuxna fogdeborg från medeltiden låg vi i gräset och drack kaffe och åt bullar. Ångermanälven är mäktig där den flyter fram likt Mississippi och på håll såg vi en bro som vi tänkte skulle ta oss över till andra sidan. Älven alltså. 

Vi såg också en räv.

Under jakten på bron kom vi längre och längre bort och till sist kom vi till den gamla vanliga bron, som går från Nyland. Kommer inte ihåg vad den heter nu. Över där istället då och på väg uppströms igen ser vi den där nya fina bron....jamen för sjuttton, det var ju järnvägsbron. Botniabanan förstås. Inte går det att köra en Renault Megane där - spårvidden är helt fel.

Nästa stopp Gålsjöbruk. Ytterligare ett exempel på svensk sommarturism. Stendött. Endast några stormhattar blommade i intensivt blått och vi var starkt betänkta att gräva upp ett stånd, men besinnade oss. 

Vidare mot Brynge, detta industriminne som bara för ett par år sedan ändå hade en viss verksamhet. Nu var det också nästan stendött fast inte riktigt ändå. Kommersen fungerar ju alltid och bland alla tovade grytlappar och linnetrasor hittade vi en glassbox och nu kunde jag för första gången i mitt liv äta - granskottsglass. Nej, tyvärr, inte så gott som det låter och plastskeden man fick med gick itu rätt snart. 

Detta om Brynge.

Mitt mål med denna resa var att äta stekt strömming med potatismos. Målet syntes svårt att uppnå men med friskt mod drog vi mot Höga Kusten, Norrfällsviken och Fiskarfänget - en fiskrestaurang, ja. De hade stekt strömming med potatismos!

Många bord var bokade  men vi satte oss på verandan bland campinggäster och annat patrask   och väntade, och väntade och väntade och väntade....suck. Sambon gick iväg och frågade. "Mycket folk" blev svaret men servitrisen blev nog fundersam ändå och kom och tog vår "nummerbricka" och försvann. Jaha, nu var vi av med den också och kan aldrig bevisa att vi beställt nåt, tänkte vi. 

Men på fem minuter var hon tillbaka, full av ursäkter och två stora portioner mat!

I viss strömmingskoma åkte vi vidare mot Häggvik och Mannaminne där vi visste att en NewOrleans-festival skulle gå av stapeln. Vänliga parkeringsvakter/ungdomar visade oss till en plats att ställa bilen och så var vi inne på området. Jaha? Ska man inte betala inträde nå´nstans, typ? Sprang på två vänner som skrattande sa att vi då nyss tjänat 500 spänn...nej, så kan man ju inte göra, tyckte vi, som båda stått i kön där samvete utdelats i himmelen och gick ner till insläppet där vi betalade och fick en stämpel på näven som kvitto på vår ärlighet.

Ett gäng glada gossar från Finland underhöll på ena hörnet och ett gäng andra glada gossar på andra hörnet. Vi fick höra Bill Bailey och Basin Street Blues ett par gånger från båda hållen och gick då till nästa loge där ett annat gäng glada, gamla gossar höll till - med betoning på gamla. Detta gäng måste vara vanskliga att boka för frågan var om de ens skulle överleva denna spelning, ens detta set. Men herregud så de spelade! Gladjazz så det svängde ut i fingerspetsarna! Vilket underbart sätt att få tillbringa sina äldre dagar!

På tal om äldre dagar så har jag nog aldrig sett en så ålderstigen publik. Vi hörde till de yngre, och vi är ändå mellan 55 och 60. Det var rynkor och vitt hår och kryckor och käppar och stavar och en och annan rullator. Men oj, så det ryckte i de gamla lederna! Det knakade och knäppte i takt med jazzen och dixien. Men det här är ju musiken de växt upp med och som all äkta musik finns den kvar och lever och frodas. 

Vem kommer ihåg Britney Spears?

Höjdpunkten var dock fyra unga (!) killar från Ånge som kallar sig Bluez. Ojojoj, säger jag bara. Ojojoj, så de spelade! Tyvärr har jag inte hittat dem på nätet i form av ett ljud- eller filmklipp men jag säger detta; återväxten är tryggad! Och hoppet om att äkta musik lever kvar och inte försvinner i det kommersialiserade träsket med Allsång på Skansen och Dansbandsfestivaler och (gudförbjude) Melodifestivalen.

Sen började det regna och vi for hem.

Slut!

 

Lie

29 juli 2012 09:17

Ni utnyttjade dagen väl! :)

http://blogg.fylgja.net

 

Lie

29 juli 2012 09:19

Ser att du fortfarande länkar till min gamla blogg.
Du får gärna ändra adressen: http://blogg.fylgja.net/

annelise

29 juli 2012 10:51

Klart! ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...