När jag var ung var jag väldigt smal, nästan mager och ville aldrig visa min kropp. Gick i säckiga T-shirts och var allmänt okvinnlig. På 70-talet skulle man inte ha kjol alls och jag firade min student i vita jeans. Jag aldrig blev brun och hade väldigt smala ben. Numera bryr det mig inte alls. Jag kan bli lite mörkbeige soliga somrar om jag inte jobbar hela tiden - vilket man måste göra om man är sjukskriven och går på rehabilitering eller aktivitetsstöd - ingen semester då inte. Försäkringskassan tror väl att man är ledig när man är sjuk och kan hitta på roliga saker - resa t ex, med den fantastiska ersättningen man har. 

Där spårade jag ur, ja.... 

I alla fall.....nu har jag fetmat till mig, orörlig av all värk och småätande (sover man inte får man skaffa energi på andra sätt - vilka visar sig vara helt fel sätt).

Tänker ibland att varför klädde jag mig inte mer figurnära när jag var ung och visade upp den kropp jag hade? När jag var tränad och "fit" som man ska vara. Troligen för att yta aldrig intresserat mig, varken smink eller kläder.

Numera bryr jag mig inte alls om hur jag ser ut! Många år i Friluftsfrämjandet och allehanda kurser och delande av rum, flera år i Berättarteatern med alla ombyten. Där går vi ogenerat i underkläder och pratar om allt. Nu också i "Spelet om Stenstan" där vi alla genast gick med på att det var okej att dela omklädningsrum och låta barnen ha ett eget. Jag är gammal och fet, med fettknölar och celluliter och går ogenerat omkring och byter kläder hursomhelst. Jag har fött två barn men det kan jag inte skylla på för jag var jättesmal ända till strax efter 40 då skilsmässa och andra bekymmer ställde till det för mig. 

Stressfetma...klart det inte är bra att vara för tjock men med en egen dotter och en bonusdotter som båda har ätstörningar inser man att det finns annat att bekymra sig om. 

Grejen är väl att vara nöjd med sig själv och det kan jag verkligen inte påstå att jag är....men jag har en annan inställning nuförtiden. Det är väl där det sitter. 

Skitsamma, vi är i våra kroppar detta liv och får en ny kropp till nästa. Kroppen är templet och vi ska sköta om den men omständigheter gör att man inte alltid når ända fram i sina ambitioner. Tyvärr finns det amerikanska, kommersiella strömningar i Sverige, bleka tänder, bleka håret, bleka anus (vilket jävla vansinne!), spraya eller smörja på solbränna, botoxa rynkor och linjer.

Framtida forskare kommer att gräva upp intakta kroppar med stora tuttar och inga rynkor...hur kul är det? Rynkor och linjer, hängtuttar och hängrumpor, celluliter och hallux valgusar visar att vi har gått och sprungit, vi har älskat och gråtit, skrattat och sjungit och vi har levt - skrattrynkor ska man väl i allsindar inte botoxa bort!

Kroppen är en karta över det liv du levt. Har du levt konstgjort och artificiellt eller har du levt ett äkta liv?