Såhär i adventstid fuskar jag och delar med mig av ett inlägg jag skrivit i en grupp på Facebook. Jag har fått bara positiva kommentarer till inlägget och suger åt mig som en svamp. I tuffa tider behöver man allt beröm och all värme man kan få.

”Klurar och funderar. Har senaste åren förstått att jag är en fullfjädrad hsp’are. Men jag tänker (och det här är MINA tankar, inget rätt eller fel) att som med allting annat måste man hantera sin hsp, likaväl som diabetiker tar insulin eller att man skaffar glasögon om man ser dåligt. 

Livet far fram med en, och läxorna är många. Först nu, vid 57 års ålder, känns det som om jag börjar förstå en del. Att det är jag själv som gör jobbet. Ingen gör det åt mig, det är jag som ska lära mig säga nej, det är jag som ska ta hand om mig själv, det är jag som ska värdera mig själv högst. För jag kan inte klara mig utan mig själv. Det finns inga piller, det finns ingen quick-fix. 

Det är lätt att hamna i soffan med offerkoftan på, sucka och tycka synd om sig själv för att ingen förstår och för att man aldrig kan vara med på någonting. Jag vet – jag har varit där. Men samtidigt blir man rätt less på det – och man kan ta sig upp och börja med nåt enkelt, t ex en promenad där man trivs, skogen, sta’n, stranden.... Jag hade en period när jag bara gick ut i dåligt väder för då slapp jag träffa folk. Jag förstod inte varför då, men jag förstår det nu.

Jag tänker också att man faktiskt får tycka lite synd om sig själv, och ligga i soffan då och då, bara man inte fastnar i det. Ibland regnar det ute, ibland regnar det i själen och då får man vänta tills det slutat. Ta hand om sig själv på bästa sätt – och det sättet är olika för oss alla. 

Men glöm inte, att du är värdefull och du behövs – för din egen skull om inte annat! Glöm dåliga förhållanden eller dåliga jobb – de var inte rätt för dig i alla fall. Du har provat och gjort ditt bästa, om det inte fungerade så var det inte ditt fel. 

Jag kämpar fortfarande och ställs dagligen inför utmaningar men jag hittar oftare vägar på ett annat sätt numera. Det känns bra. Ge inte upp!”

Läs mer om hsp här

Och så över till utmaning nr 27.   Min senaste blunder

Ja, det var som vanligt att jag inte lärt mig att ta betalt i förskott. Jag brukar ju tolka tarotkort då och då och tar vanligen inte betalt av vänner. Men andra, helt okända, brukar jag ta en liten slant av, om inte annat så för den tid jag avsätter. Jag har blivit blåst många gånger men ändå litar jag på folk. Jomen, det är så jag vill att världen ska vara!

Så ringer en tjej, vi kan kalla henne Monika, från en liten ort i västra Medelpad, vi bestämmer tid och hon ringer upp och vi pratar länge, närmare en timme. Hon frågar och jag berättar vad och hur hon ska betala – sätta in på mitt plusgiro.

Det går en vecka, det går två veckor, det går tre veckor – inga pengar. Då ringer den dumma människan och säger att hon fått felmeddelande från sin bank, pengarna har inte gått iväg, men att nu, NU, är pengarna på väg och hon har dessutom ett par följdfrågor. (Jo, jag tycker det ska ingå, så också i detta fall. ) Jag, den ännu dummare människan kvittrar glatt och svarar på hennes frågor. Det var förra söndagen, ännu inga pengar. Skrev ett sms till henne, med vänliga ord ”du kanske skrivit fel siffror – här är rätta pg-numret” men jag tror det är kört. Det blir inga pengar den gången heller.

Nåja, jag klarar mig nog, men jag tycker det är synd, för nu är jag stenhård. Inte ett ord från mig förrän jag sett pengar på kontot! Vilket jag också mycket riktigt skrev i ett mailsvar till en som frågade. Har inte hört ett ljud därifrån heller.... en till som tänkte blåsa mig? Hoppas inte det.... hon kanske bara inte hade pengar just nu.

Jag VILL tro alla om gott, jag vill verkligen det! Men.... lärpengar kallas det nog.

Blåsigt över Strömbäcksfjärden....