Den 29/11 har vi dramatiserad stadsvandring igen i Sundsvalls Stenstad och temat är förstås julen eftersom det är skyltsöndag då. Nu sitter jag och letar lite på youtube på några gamla julvisor vi ska sjunga...och jag tänker som så......varför är inte julen så längre? Jag minns tillbaka till min barndoms jular, med lussetåg i skolan och traditionella julsånger. Högtid och julefrid...

De senaste åren har jag avskytt julen, och bävat inför helgen....men på juldagen har det släppt och jag tänker lättat att det är ett helt år till nästa gång. Varje gång jag ser veckotidningarna under hösten med deras tips - sy julförkläde, vacker klänning till lillan, gardiner, dukar, tallriksunderlägg....samla porslin, samla glöggmuggar, samla tomtar...vill jag bara skrika!

Men när jag hör de riktigt gamla visorna, då minns jag vad julen en gång var. Innan den rödklädde fryntlige hoho-tomten kröp ner i skorstenarna och innan Jingle Bells och Last Christmas och Drivin´home for Christmas översvämmade de svenska radiokanalerna.

Vi HAR egna traditioner här och när nu inte invandrare respekteras för sin kultur varför ska vi anamma den amerikanska kulturen så till den milda grad?

I min familj har vi alltid haft lugna jular, vi har önskat oss och fått ungefär det vi behöver och vill ha. Vi har haft ett moderat (inte högervridet utan lagom) julbord med rätter som alla äter och vill ha. Så lagom...och så typiskt svenskt...

Nu slits jag mellan barn i olika städer, gammal mamma som egentligen inte orkar, en ny man och hans barn med deras traditioner - och dåligt med pengar som vanligt.

Var är min julefrid? Var är mina traditioner? Var är jag i alltihop?

Var är mitt lilla fjällhotell, med släde och bjällror, färdigdukat julbord, vacker gammaldags gran och bara några få välmenta julklappar? Och lugnet.......

Ja, det är långt kvar men stressen är påslagen....och även om den inte är på full styrka ännu är det bara en tidsfråga.

 

Lie

20 november 2009 06:57

Det är så många som uttrycker det här, så man undrar varför om det är NÅGON som har det helt igenom mysigt. Oftast är de som uttrycker mest trötthet, medelålderskvinnor, med gamla föräldrar och halvvuxna barn... Det blir helt enkelt för mycket.

Jag tyckte julen var jobbig som barn, eftersom min mamma tyckte det var jobbigt och som barn påverkas man ju enormt av de vuxnas sinnesstämning. Min syster satt dessutom och glodde på mig, för att mäta graden av lycka och tacksamhet, över hennes julklappar. Hur kul är det på en skala när man är en måttfull personlighet, hehehe.

Vi har inte problemet att nyligen ha mötts med olika kulturer, men i grunden har vi väldigt olika firar-kulturer och det märks fortfarande efter snart 30 år. Den ena vill ha kul och överanstränger sig ofta. Den andra är allergisk mot överdåd och överdrifter... och svärmors alla tomtar ;-) Ja det blir en balansakt i jämkning, som går bättre och bättre, år för år. Ni har lite tid framför er, på att öva... *S*

http://liesblogg.bloggplatsen.se

 

Linda

20 november 2009 08:31

Vad kul att du länkat till den jullåten. Den sjöng vi på folkhögskolan och jag gillade den speciellt då den inte är så typisk. Visst är det galet mycket stress med julen. Jag hoppas verkligen att du kan hitta lugnet i år . kram

 

Susane

21 november 2009 15:30

Jag älskar julen! Jag älskar friden, gemenskapen och ledigheten. Tänk va olika det kan vara.

http://www.susannesliv.bloggplatsen.se

 

Annelise

21 november 2009 15:58

Det är inte julen i sig jag har något emot, det är hur den har blivit...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...