Den 29/11 har vi dramatiserad stadsvandring igen i Sundsvalls Stenstad och temat är förstås julen eftersom det är skyltsöndag då. Nu sitter jag och letar lite på youtube på några gamla julvisor vi ska sjunga...och jag tänker som så......varför är inte julen så längre? Jag minns tillbaka till min barndoms jular, med lussetåg i skolan och traditionella julsånger. Högtid och julefrid...

De senaste åren har jag avskytt julen, och bävat inför helgen....men på juldagen har det släppt och jag tänker lättat att det är ett helt år till nästa gång. Varje gång jag ser veckotidningarna under hösten med deras tips - sy julförkläde, vacker klänning till lillan, gardiner, dukar, tallriksunderlägg....samla porslin, samla glöggmuggar, samla tomtar...vill jag bara skrika!

Men när jag hör de riktigt gamla visorna, då minns jag vad julen en gång var. Innan den rödklädde fryntlige hoho-tomten kröp ner i skorstenarna och innan Jingle Bells och Last Christmas och Drivin´home for Christmas översvämmade de svenska radiokanalerna.

Vi HAR egna traditioner här och när nu inte invandrare respekteras för sin kultur varför ska vi anamma den amerikanska kulturen så till den milda grad?

I min familj har vi alltid haft lugna jular, vi har önskat oss och fått ungefär det vi behöver och vill ha. Vi har haft ett moderat (inte högervridet utan lagom) julbord med rätter som alla äter och vill ha. Så lagom...och så typiskt svenskt...

Nu slits jag mellan barn i olika städer, gammal mamma som egentligen inte orkar, en ny man och hans barn med deras traditioner - och dåligt med pengar som vanligt.

Var är min julefrid? Var är mina traditioner? Var är jag i alltihop?

Var är mitt lilla fjällhotell, med släde och bjällror, färdigdukat julbord, vacker gammaldags gran och bara några få välmenta julklappar? Och lugnet.......

Ja, det är långt kvar men stressen är påslagen....och även om den inte är på full styrka ännu är det bara en tidsfråga.