Sitter denna regniga novembereftermiddag och funderar i största allmänhet och plötsligt förflyttas jag 4 år tillbaka i tiden.

Då var jag i ett stormigt, uppochner och hitochdit-förhållande som slet sönder mig men också gav mig en nyttig erfarenhet i livet. Det var en jävla höst, rentutsagt....

Så är det ofta, när man är mitt i ett skeende ser man inte "skogen för alla träd" men i backspegeln ser man klart....och då klarar man att se framåt också.

För 4 år sedan hade jag träffat en man, efter 8 års ensamhet, en man som såg mig (trodde jag), som gav mig komplimanger, som nästan jagade mig...tills jag föll till föga. Då var det inte roligt längre. 

Jag tyckte vi skulle träffas och lära känna varandra för att se vart det hela skulle ta vägen. Han ville inte ses, hade inte tid, kunde inte av den ena eller den andra anledningen. Dock skickade han  mail och sms fulla av kärleksförklaringar(!)

Jag, som var utsvulten på både det ena och det andra, kunde inte förstå och inte heller handskas med detta. Men till slut tog mitt förnuft över och jag sa ifrån. Och efter det var det som om allt släppte. Även om jag inte glömde kunde jag gå vidare och försöka dejta igen.

Under den här hösten för fyra år sedan pratade jag mycket med en god vän som är medial.  Hon frågade mig om han hade hus...ja, sa jag, då ska du flytta dit, han har två hundar också....Nej, det har han inte? sa jag ....

Men mannen jag bor med nu har hus och två hundar - rätt förutsägelse men fel karl!

Hur det nu var så löste sig allt, och efter några dejter med en jättetrevlig karl som det dock ej klickade riktigt med, träffade jag mannen i mitt nuvarande liv. Och som i alla förhållanden är det uppochner och hitochdit men här finns grunden, här finns samhörigheten, här finns viljan.....här finns kärlek.