Sitter denna regniga novembereftermiddag och funderar i största allmänhet och plötsligt förflyttas jag 4 år tillbaka i tiden.

Då var jag i ett stormigt, uppochner och hitochdit-förhållande som slet sönder mig men också gav mig en nyttig erfarenhet i livet. Det var en jävla höst, rentutsagt....

Så är det ofta, när man är mitt i ett skeende ser man inte "skogen för alla träd" men i backspegeln ser man klart....och då klarar man att se framåt också.

För 4 år sedan hade jag träffat en man, efter 8 års ensamhet, en man som såg mig (trodde jag), som gav mig komplimanger, som nästan jagade mig...tills jag föll till föga. Då var det inte roligt längre. 

Jag tyckte vi skulle träffas och lära känna varandra för att se vart det hela skulle ta vägen. Han ville inte ses, hade inte tid, kunde inte av den ena eller den andra anledningen. Dock skickade han  mail och sms fulla av kärleksförklaringar(!)

Jag, som var utsvulten på både det ena och det andra, kunde inte förstå och inte heller handskas med detta. Men till slut tog mitt förnuft över och jag sa ifrån. Och efter det var det som om allt släppte. Även om jag inte glömde kunde jag gå vidare och försöka dejta igen.

Under den här hösten för fyra år sedan pratade jag mycket med en god vän som är medial.  Hon frågade mig om han hade hus...ja, sa jag, då ska du flytta dit, han har två hundar också....Nej, det har han inte? sa jag ....

Men mannen jag bor med nu har hus och två hundar - rätt förutsägelse men fel karl!

Hur det nu var så löste sig allt, och efter några dejter med en jättetrevlig karl som det dock ej klickade riktigt med, träffade jag mannen i mitt nuvarande liv. Och som i alla förhållanden är det uppochner och hitochdit men här finns grunden, här finns samhörigheten, här finns viljan.....här finns kärlek.

 

helen

1 december 2009 00:19

ni är så gulliga, du förtjänade det verkligen!
men hundarna.. mer galna som det verkar

http://helly.bloggagratis.se

 

Annelise

1 december 2009 08:52

Det beror mest på den som tog bilderna...haha ;-)

 

Louise

2 december 2009 12:42

kan intyga att hundarna är helt klart galna, vad det gäller fotografen kan jag inget säga...;)

 

Lie

2 december 2009 17:26

Härligt! :-)

http://liesblogg.bloggplatsen.se

 

Susanne

2 december 2009 22:09

Va glad jag är för din skull, Annelise. Du verkar ha hittat rätt och kan lämna alla gråa lärdomar bakom dig. :-)

http://www.susannesliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...