Funderar på känslor - alla har vi ju känslor, det är klart. Dessa känslor ska vi visa - eller?

Jo, det ska vi, det måste vi! Man måste få känna som man känner. I många fall kanske man undertrycker känslor som måste upp till ytan. Istället sätter sig alla dessa känslor som värk i kroppen.

Jag tror, och vet, och framförallt känner, att känslor måste få finnas, blir man arg, besviken eller ledsen, okej, var arg, besviken och ledsen, låt allt komma ut, skrik, förbanna, gråt och slå på kuddar om det behövs - men sen är det bra! Fastna inte i känslorna, lev ut dem och låt det vara över sen.

Nu är jag Stenbock och hör således till ett ältande släkte och mina känslor har en förmåga att pocka på och vilja komma tillbaka hela tiden. Det är något jag får arbeta med, men det blir bättre och bättre och dessutom är det olika vilket sammanhang det gäller.

Om man ser det från den andra sidan då? Hur bemöter man den som är så arg? Ja, inte genom att nedvärdera ilskan, den står för något som är viktigt för den andre. Även om man inte håller med......

När mina barn var små, ja, nu också, och inte fick som de ville och blev arga sa jag, "det är okej, jag förstår att du är besviken och arg och det får du vara, men det ändrar inget, du får inte som du vill denna gång".

Likaså om jag blev arg, på dem, på deras pappa, så visade jag det, ärligt och rakt på - ja, nu är jag arg, men jag älskar er ändå och när jag slutat vara arg så är allt bra igen.

Man ska däremot inte bli arg och lämna det där.....det viktiga är att klara upp det hela och inte lämna barnen (eller andra) i en gungande osäkerhet.

Klara besked och raka puckar!

Idag är jag inte speciellt arg, jag har bara funderat på detta ett tag. Det finns ju andra känslor också, glädje, kärlek....och dessa är minst lika viktigt att visa, att säga, att göra.

Men det går inte att  undertrycka någondera, det är inte bra att göra det. Men det är så vi gör, för husfriden, för att inte såra andra, eller av rädsla för att bli avvisad.

Min dotter har åkt hem till Göteborg nu, jag är glad att hon kallar det "hemma" - hon är på en plats i livet nu där det är väldigt tufft och egentligen vill jag stoppa in henne innanför min tröja, närmast hjärtat, och ha henne där. Men jag måste ha tillit till henne, hon är vuxen och gör egna val. Där är mina känslor starka, enormt starka.

Alla har sitt, jag har mitt och livet är så, det ska vara så....idag är jag så trött, så trött, och har värk.....det är väl det som gör mig lite gråtmild och filosofisk men idag får jag känna så. Jag går in i känslan och lever ut den och sen är det bra.

Och då kanske jag orkar dammsuga!

 

Lie

4 januari 2010 20:53

Ja, nog mår vi bäst om vi får och kan visa vad vi känner. Inte så det kväver någon annan, men att få säga vad man känner, krama, gapskratta, slå i en dörr eller gråta. Det är allt för många som undertrycker känslor. Inte bara hemma, utan även på jobbet och andra publika ställen. En kombination av rädsla och hänsyn kanske?

I vissa släkter finns en "tradition" av undertryckande och känslor begravs och exploderar gärna i nån livskris... men jag upplever att, genom att uttrycka mina känslor, bär de både mig och mina kära framåt. De är en källa till kraft, oavsett slag och genom att utbyta meningar, lär man också känna varandra bättre. Så... om vi ger uttryck med hänsyn, utan att kväva nån annan, finns inget att förlora.

Oj det blev så långt, att jag borde ha skrivit det på min egen sida, kanske ;-)

http://liesblogg.bloggplatsen.se

 

Susanne

5 januari 2010 16:48

Jag kommer närmare mina känslor när mina ungar är med mig. Eller mina känslor ger sig tydligare i uttryck då... Det finns så många känslor förknippade med dem. Det är både jobbigt och skönt. Det där med att man vill ha dem innanför tröjan, nära hjärtat det kan jag instämma i...men vi måste lämna dem att göra sina egna misstag och upplevelser, precis som du skriver, du kloka, härliga Stenbock!

http://www.susannesliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...