Funderar på känslor - alla har vi ju känslor, det är klart. Dessa känslor ska vi visa - eller?

Jo, det ska vi, det måste vi! Man måste få känna som man känner. I många fall kanske man undertrycker känslor som måste upp till ytan. Istället sätter sig alla dessa känslor som värk i kroppen.

Jag tror, och vet, och framförallt känner, att känslor måste få finnas, blir man arg, besviken eller ledsen, okej, var arg, besviken och ledsen, låt allt komma ut, skrik, förbanna, gråt och slå på kuddar om det behövs - men sen är det bra! Fastna inte i känslorna, lev ut dem och låt det vara över sen.

Nu är jag Stenbock och hör således till ett ältande släkte och mina känslor har en förmåga att pocka på och vilja komma tillbaka hela tiden. Det är något jag får arbeta med, men det blir bättre och bättre och dessutom är det olika vilket sammanhang det gäller.

Om man ser det från den andra sidan då? Hur bemöter man den som är så arg? Ja, inte genom att nedvärdera ilskan, den står för något som är viktigt för den andre. Även om man inte håller med......

När mina barn var små, ja, nu också, och inte fick som de ville och blev arga sa jag, "det är okej, jag förstår att du är besviken och arg och det får du vara, men det ändrar inget, du får inte som du vill denna gång".

Likaså om jag blev arg, på dem, på deras pappa, så visade jag det, ärligt och rakt på - ja, nu är jag arg, men jag älskar er ändå och när jag slutat vara arg så är allt bra igen.

Man ska däremot inte bli arg och lämna det där.....det viktiga är att klara upp det hela och inte lämna barnen (eller andra) i en gungande osäkerhet.

Klara besked och raka puckar!

Idag är jag inte speciellt arg, jag har bara funderat på detta ett tag. Det finns ju andra känslor också, glädje, kärlek....och dessa är minst lika viktigt att visa, att säga, att göra.

Men det går inte att  undertrycka någondera, det är inte bra att göra det. Men det är så vi gör, för husfriden, för att inte såra andra, eller av rädsla för att bli avvisad.

Min dotter har åkt hem till Göteborg nu, jag är glad att hon kallar det "hemma" - hon är på en plats i livet nu där det är väldigt tufft och egentligen vill jag stoppa in henne innanför min tröja, närmast hjärtat, och ha henne där. Men jag måste ha tillit till henne, hon är vuxen och gör egna val. Där är mina känslor starka, enormt starka.

Alla har sitt, jag har mitt och livet är så, det ska vara så....idag är jag så trött, så trött, och har värk.....det är väl det som gör mig lite gråtmild och filosofisk men idag får jag känna så. Jag går in i känslan och lever ut den och sen är det bra.

Och då kanske jag orkar dammsuga!