Idag har jag ingen bra dag, smärtledes....städade på jobbet igår och får sota för det idag.

Min svanskota är alldeles...ur led? förstörd? knäckt? Nej, det vet jag ju inte utan röntgen eller nå´t liknande, men inte fasen är den bra....värken sprider sig ut i hela ländryggen och rumpan.

Men jag kom att tänka på sympati och empati....pratade med en mig närstående, äldre kvinnlig släkting nyss, och hon frågar hur jag mår, jag svarar och får alltid ett svar som tyder på "alla har ont, alla är trötta, alla har sitt - tro inte att du är den enda!"

En mig lika närstående manlig sambo, har en förmåga att säga "Äsch" om man säger något....

Okej, smärta är självupplevd, ingen vet hur det känns för någon annan. Men vad skulle kunna hända om man sa: "Vad jobbigt för dig, vad tråkigt" eller liknande, skulle man själv förringas på något vis? Lyssna en kort stund!

Jag får inte mindre ont bara för att någon annan har mer ont! Jag kan fortfarande känna för andra....Jag behöver inte höra "stackars dig", behöver inte ynkas eller ömkas, bara en kort stund bli tagen på allvar!

Herrrejösses, hur svårt kan det vara?

När barnen var små och kom springande och grät för att de gjort illa sig, blåste man eller la på ett plåster hur lite det än behövdes, för det var precis det som behövdes - en bekräftelse på att "ja, du har gjort dig illa, ja, du har ont...."

Mer behövs inte! Blås, mamma, blås!

Healing heter det här kortet, från Osho Zen Tarot