Nu har jag gått och tänkt igen - gubevars. Den här gången på arbetsförmåga och egen personlig kapacitet.

Jag har en god vän som har butik och hon har praktikanter och lönebidragare med olika kroppsliga funktionsnedsättningar. Det var hon som startade resonemanget och hon sa ungefär så här: En anställd har reumatisk värk, arbetar snabbt och effektivt och vill sen gärna lägga sig och vila kroppen nån timme. En annan anställd arbetar sakta och långsamt och metodiskt. För den personen ser det konstigt ut att den andra kan lägga sig och vila mitt på dagen! Såklart....men båda gör sitt arbete fast på olika vis, och båda har kanske ungefär samma kapacitet. Båda fullgör sina uppgifter.

Jag skulle vilja göra som soffliggaren - jag är snabb när jag arbetar och gör gärna undan det jag kan för att få ta det lugnt en stund. När jag jobbade som personlig assistent fick jag lära mig "the hard way" att det inte var en bra metod - när jag var klar och hade tänkt sätta mig kom min arbetsgivare genast med nya uppgifter - "men vad bra att du är klar, då hinner vi med det och det och det också"....med påföljd att jag fick jobba dubbelt så mycket. Jag lärde mig förstås att jobba i lugnare takt där för att alls orka med.

Men blir inte det fel? Ska jag maska mig igenom dagen för att inte behöva arbeta så hårt? Och den som verkligen behöver tid på sig, den får ingen extra tid att vila eller ta det lugnt en stund.

Nu är jag nödd och tvungen att ta det lugnt pga min kropp men min handledare som är runt 75 årsåldern - hon är mycket piggare än jag och kan nog driva på rätt hårt. Så där får jag säga ifrån - snälla du, jag kan inte hålla ditt tempo! Jösses, hon kunde vara min mamma! Pigga tanter finns det....volontärarbetare dessutom. Den äldsta hos oss är 93 och smidig som en flicka. 

Jaja....jag gör det jag kan, i den takt jag kan och det som blir gjort blir gjort och är det viktigt är det väl inte värre än att jag får jobba över en liten stund......Nu väntar jag på besked om anställning. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...