Vanten, av Doktor Rudberg

Midvinternattens köld är hård.
Stjärnorna knastra och flamma.
Allan sover i enslig gård,
samma gör Allans mamma.
Månen vaggar sitt tysta barn,
katten hänger i mammas garn,
snön ligger still på taken.
Tomten fryser om - händerna.

Står där och fryser vid lagårdsvägg,
räknar de ynkliga slantar,
snor sina händer i lusigt skägg,
önskar, att han hade vantar.
Står där och grubblar, men vet ej vad
vantar kan kosta i närmsta stad.
Tänker så han skallen kan spräcka :
Undrar om slantarna räcka ?

För sin hand genom flottigt hår,
andas i valkiga näven,
står och stampar med stela tår,
ty han fryser om fötterna även.
Står och huttrar i nordanvind,
stryker en hårdfrusen klump från sin kind,
fryser så ända till märgen
och verkar förfrusen till färgen.

Går till kylskåp och skafferi,
nallar av alla faten,
dricker ur flaskan med konjak i,
ja, god är julematen.
Skinka och konjak är nog all right,
men tomten tänker på Fahrenheit,
som biter i handen och kinden.
Tomten sin kos styr mot vinden.

Går till den vrå där hans grötfat står,
sätter sig ned till att spisa.
Huttrar och skälver, och tänderna slår
mot läppar som vindarna isa.
Blåkalla kinder, svartfrusna tår,
isbark på ryggen och rimfrost i hår ;
och i stjärnornas frostiga glitter,
han fryser ihjäl där han sitter.

(Bengt Sahlström, Svenska MAD 1961)