Tre veckor på hälsohem och två veckor i sängen - jo, för jag kom hem och blev sjuk och det ordentligt. 40 graders feber, infektion och penicillin. Totalt 12 dagar med feber. Inte så kul, kan man säga.

Nu är jag så gott som frisk, om än lite sliten, och ska så småningom ta itu med livet och bloggandet. Många tankar och funderingar surrar i skallen och det kan nog bli några inlägg vad det lider. 

Tills dess ska jag ut i naturen och återhämta mig - återhämtning är viktigt, det fick jag lära mig på hemmet. 

Tills jag återkommer efter återhämtningen får ni följande tänkvärda ord av en okänd författare:

Jag går gatan ner

Det finns ett djupt hål 

i trottoaren

Jag ramlar i.

Jag är förlorad. Jag är hopplös.

Det är inte mitt fel.

Det tar en evighet att finna vägen ut.

Jag går gatan ner.

Det finns ett djupt hål 

i trottoaren.

Jag låtsas att jag inte ser det.

Jag faller ner igen.

Jag kan inte tro att jag är på samma plats!

Men det är inte mitt fel.

Det tar fortfarande lång tid att komma ut.

Jag går gatan ner.

Det finns ett djupt hål

i trottoaren.

Jag ser att det är där.

Jag ramlar fortfarande i det; det är en vana.

Mina ögon är öppna.

Jag vet var jag är.

Det är mitt fel.

Jag kommer ur det omedelbart.

Jag går samma gata ner.

Det finns ett djupt hål

i trottoaren.

Jag går vid sidan av hålet.

Jag tar en annan gata.